31 juli 2011

...

Jag kommer ihåg en sommarlovsvecka när jag var 10-11 år gammal, då det rapporterades om nya knivslagsmål varje dag (någon gång var det inte en kniv utan en trasig glasflaska, men det ger inte heller några positiva effekter i närkontakt med en människas hals). Hur som helst så var det under en veckas tid minst en person om dagen som blev så allvarligt skadad av en annan människa att riksmedia tyckte det var värt att rapportera om det.

Min mamma, som ibland är lite åt det religiösa hållet, sa att det kändes som att det var de yttersta dagarna. Jag är inte särskilt bevandrad i religiösa spörsmål av det mer detaljerade slaget, så jag kan mycket väl ha fel, men jag uppfattade det i alla fall som att folk ska bli särdeles otrevliga mot varandra när det kollektiva slutet närmar sig. Lilla aspiga Andrea uppfattade detta som a) sanning och b) nära förestående.

Det är minst 18 år sedan den där veckan, och än har inte jorden gått under (såvida jag inte missat någon slags apokalyps och bara vimsar vidare). Vi fortsätter skada och döda varandra på alla möjliga vis. Det är fantastiskt hur innovativa, utstuderade och hjärtlösa vi människor kan vara när det kommer till att skada varandra.

Ibland är jag glad att jag har empatiproblem eller vad det nu är jag har problem med. Jag är glad att jag inte på något sätt kan relatera till Breivik. Och jag är glad att jag inte kan föreställa mig hur de direkt drabbade känner sig. Jag fattar att de mår dåligt, men inte hur de gör det. Jag tror att det är en praktisk liten egenskap i alla fall när det som hänt inte drabbat mig personligen (eller någon av mina närstående).

Undrar när de kommer att säga att Breivik har Asperger syndrom? Eller autism. Eller i alla fall ADHD. Det brukar ju komma förr eller senare oavsett om det är sant eller inte. Annars kan de ju alltid använda medias favoritbeteckning »psyksjuk«. Det är ju en så bra och exakt beskrivning...