tips och strategier
Jag läser för närvarande boken "Driven to Distraction" av Edward M. Hallowell och John J. Ratey. Den handlar om ADD/ADHD, men de kallar alltihop för ADD. I kapitlet "What you can do about it" finns en lista med femtio tips för vuxna med ADD/ADHD. En del av de strategier som föreslås är sådant jag själv kommit på, som att sätta upp deadlines, och att dela upp en stor uppgift i flera små.
Andra saker är sådant jag gör, men inte visste att andra AD(H)D-are gör, t.ex. arbetar bäst där det är mycket ljud. Har nästan alltid musik eller TV på. När jag var liten och gick på fritids tyckte jag mycket bättre om att göra läxorna i lekrummet än i "tysta rummet" där allt i alla fall hördes, bara lite mer avlägset. Jag tror att det fungerar så här: Om det är massor av ljud igång så orkar inte hjärnan försöka identifiera enstaka ljud, utan allt flyter ihop till en "ljudridå", och jag kan koncentrera mig på annat. Om ljuden är enstaka eller mer avlägsna försöker hjärnan sortera ut de olika ljuden, och jag kan inte koncentrera mig alls. När alla skulle sitta tysta och läsa i skolan tappade jag koncentrationen varje gång någon hostade, skrapade med stolen, kliade sig, gick förbi i korridoren o.s.v. Och alltid var det någon som satt och klickade med en kulspetspenna, vilket jag avskyr, eftersom det är extremt koncentrations-störande.
Och jag gör nästan alltid minst två saker samtidigt. Jag kan inte bara sitta och titta på TV eller lyssna på musik. Jag måste hålla på med något annat samtidigt. Som att pyssla, städa, laga mat o.s.v. Jag kan inte titta på TV medan jag pratar i telefon, men jag kan göra annat. Jag har svårt att bara sitta stilla och prata i telefon. Och jag har svårt att bara sitta och läsa. Jag läser nästan bara när jag äter, åker buss eller är ute på balkongen och röker. Och om jag är på ett möte sitter jag och ritar krumelurer. Jag kan inte lyssna och skriva samtidigt. I samma ögonblick som jag börjar skriva slutar jag lyssna. Men om jag ritar krumelurer koncentrerar jag mig bättre.
Hur som helst... Ett av tipsen i boken tyckte jag särskilt mycket om. Det var välformulerat, så jag tänkte dela med mig av det:
"Remember that what you have is a neurological condition. It is genetically transmitted. It is caused by biology, by how your brain is wired. It is not a disease of the will, nor a moral failing, nor some kind of neurosis. It is not caused by a weakness in character, nor by a failure to mature. Its cure is not to be found in the power of the will, nor in punishment, nor in sacrifice, nor in pain. Always remember this. Try as they might, many people with ADD have great trouble accepting the syndrome as being rooted in biology rather than weakness of character."
en allmänt irriterande sak
Jag är med i NIX. Det betyder för den som inte vet det att telefonförsäljare inte får ringa till mig. I somras (?) kom någon från Glocalnet hit och ringde på. Han tyckte att jag skulle beställa bredband från dem. Det tyckte inte jag. Förra veckan ringde en människa från Optimal Telecom på dörren. Jag öppnade, tittade på loggan på hans jacka och sa "Nej, jag vill inte byta telefonoperatör" och sedan stängde jag dörren innan han hunnit säga någonting. Han såg förvånad ut. I detta lyhörda hus hör jag om det ringer på dörren hos någon av grannarna. Det gjorde det inte. Betyder det att de bytt taktik? Går de numera hem till de som inte vill bli uppringda? Tror de att jag hellre vill se dem? När de ringer kan jag åtminstone lägga på luren.
...och på tal om telefonsamtal...
...så har jag ju haft problem med att folk ringer hit och vill bli utsläppta från en fabrik. På något vis som jag inte har fått riktigt klart för mig har mitt nummer förväxlats med vaktens. Antingen är det ett par personer som är dumma och inte begriper hur man ringer. Eller så är det snabbtelefoner som är felprogrammerade (enligt vakten). Det började i somras med att de ringde på kvällen. Några veckor senare började de ringa på morgonen. Sedan början av vintern har de ringt strax efter fem på morgnarna, ungefär var tionde dag. De ringer tillräckligt länge för att jag ska vakna, men jag hinner aldrig svara innan de lägger på. De ringer en gång till ett par minuter senare - precis när jag somnat om, så jag inte hinner svara gång två heller.
Till slut tyckte jag att det fick räcka. Så jag ringde till fabrikens växel. De kopplade och donade och till sist fick jag prata med en trevlig dam som var "telefonidriftansvarig". Vi kom överens om att jag skulle ringa henne varje gång någon därifrån hade ringt till mig. De ringde en gång till - jag ringde telefonidriftdamen. Några dagar senare ringde vaktchefen upp mig. Nu ska jag ringa till henne när de ringer hit (hon sa även att det finns en till som råkar ut för felringningar därifrån!). Så för några nätter sedan ringde de igen, men från ett annat nummer den här gången. Klockan var kvart över ett, så jag var vaken och hann svara. När jag lagt på så ringde jag upp vakten. Vaktchefen var inte där, men det var en trevlig människa som berättade det där med snabbtelefonerna som kanske var felprogrammerade. Sedan dess har de inte ringt igen, men så har det har inte heller gått tio dagar än.
mission accomplished!
Jag brukar sällan tillverka större saker än halsband. Detta främst av två skäl: Jag vet inte hur jag ska börja, och jag vet att jag sannolikt inte kommer att slutföra - till stor del på grund av att jag tappar intresset om det blir fel. Jag köpte t.ex gardintyg i september. Jag har fortfarande inte gardiner.
På senare tid har jag ofta behövt ha med mig saker som inte får plats i väskan. Och det känns inte så glamouröst med en plastkasse, eller en oblekt tygpåse som det står COOP Forum på. Så jag bestämde mig för att sy en påse. Det tog visserligen en vecka från att jag fick idén tills jag började, men ändå. Jag gjorde klart den igår. Och detta trots att jag var tvungen att sprätta en massa eftersom min symaskin har en egen uppfattning om hur trestegsicksack och raksöm ser ut. Nu har jag en fin påse - och är oproportionerligt stolt över min insats.
energinivå noll
Jag har (som synes) inte ägnat många minuter åt hemsidan på senare tid. Dels beror det på saker jag inte kan styra över som rubbat mina rutiner. Kontaktcentret har flyttat till andra sidan stan. Jag måste åka hemifrån tidigare och kommer hem senare. Jag måste byta buss, och mina veckohandla-rutiner hamnade helt ur led. Så jag har inte klarat ut det där med att äta ordentligt. Och runt jul började jag få insomningssvårigheter vilket jag aldrig haft tidigare annat än vid enstaka tillfällen. Sedan har jag, med mina mått mätt, haft väldigt mycket annat att göra.
Jag har engagerat mig i Attentions lokalförening. Jag har i och för sig varit noga med att inte ta på mig något formellt ansvar - eftersom jag vet att jag inte är pålitlig med sånt. När som helst kan orken ta slut, och då är det bra om inte saker står och faller med mig. Dessutom genererar ansvar ohälsosamt mycket stress hos mig. Jag stressar över föreningen ändå - trots att den inte är mitt ansvar.
Jag har varit på besök på högskolan för att diskutera möjligheten att läsa till socionom. Rätt mycket anpassning tycks vara möjlig (hon skulle dubbelkolla och höra av sig), men ett stort problem är att det inte går att ändra studietakten. Det är aktuellt tidigast hösten 2009, så jag är ute i god tid (!) och har därför en plan:
- Jag har bett om att få göra ett veckolångt studiebesök, där jag är i skolan de dagar studenterna är där, och på kontaktcentret övrig tid - så som det kommer att se ut om jag börjar studera på riktigt.
- Jag ska på öppet hus där i slutet av mars.
- Jag skriver högskoleprovet i höst, så kan jag göra om det på våren om det behövs.
- Om jag fortfarande vill gå där sedan så söker jag in till höstterminen 2009, medveten om mina begränsningar, och med inställningen att jag ger det ett år, och om det inte fungerar hoppar jag av utan att se det som ett misslyckande. Går det bra slutför jag utbildningen.
Det känns stort och läskigt att tänka på studier. Det gick ju inte något vidare sist. Men jag är inte dum i huvudet och jag har andra förutsättningar idag än jag hade för fem år sedan. Den anpassning jag pratade med studievägledaren om var:
- anpassad studietakt (sannolikt inte möjligt).
- anteckningshjälp (eftersom jag inte kan lyssna och skriva samtidigt).
- en "stöd-/kontaktperson" på skolan som en gång i veckan hjälper mig att planera kommande vecka (eftersom jag har svårt att planera och avgöra vad som är viktigt och inte), och kollar att jag har gjort föregående veckas arbete (eftersom jag dels behöver täta "deadlines", och dels behöver få bekräftat att jag gjort rätt).
- anpassade tentor (hemtentor och/eller små, uppdelade salstentor).
regeringsbrev - status
Antal mail skickade till socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson: 2
Antal mail besvarade av socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson: 0
Antal mail skickade till socialminister Göran Hägglund: 1
Antal mail besvarade av socialminister Göran Hägglund: 0
diagnoskalas
Idag är det fyra år sedan jag fick diagnos. Man borde nästan fira på något vis. Det känns inte riktigt som kalas att betala TV-licensen, men det är det enda jag gjort hittills idag. Jag får nöja mig med pixeltårta så länge.
