29 juni 2007

utflykt

Igår var jag på utflykt med kontaktcentret. Vi skulle åka till Helsingborg, och sedan kunde man välja om man ville titta på Sofiero eller åka över till Helsingør.

Vi packade in oss i bilar, och så åkte vi. Det började regna (naturligtvis). Och när vi skulle stanna och äta så hade den som packat glömt de köttfria mackorna hemma. När vi kom fram till Sofiero var det 20 minuter kvar tills de skulle stänga, eftersom det skulle arrangeras konsert där på kvällen. Vilket inte stått på hemsidan tydligen (eller så hade den som tittat inte sett det bara).

Så de som hade velat titta på slott åkte över till Helsingør med oss andra. Och det var väl inte så himla spännande där. Men de hade fina hus. Jag tycker om hus. Så jag fotograferade några hus, några andra gick i affärer, och sedan åkte vi tillbaka.

Jag kom hem någon gång på natten. Och upptäckte att mitt sovrumsfönster stod öppet.

slarv

Det syntes inte ett spår i lägenheten av att någon varit där, utom en hög med skräp (gips, flagnad färg eller vad det nu var) på sovrumsgolvet, nedanför fönstret. Och att fönstret var öppet.

Eftersom mitt sovrumsfönster inte har gått att öppna tidigare så får jag utgå från att det nu är lagat. Men det retar mig att de lämnade fönstret öppet. Det var svinkallt i hela rummet. Och tänk om jag hade varit bortrest en vecka? När jag vaknade i morse hade jag lite svårt att andas och det sved som tusan i ögonen, så det måste ha kommit in en massa pollen. Jag tycker inte illa om fastighetsskötaren, men jag ringde ändå till hyresvärden och klagade, för jag tycker att det är ganska allvarligt att man lämnar fönstret hos en hyresgäst öppet när man inte vet när vederbörande kommer hem.

ohyra

När jag flyttade hit upptäckte jag att det fanns en hel del silverfiskar i lägenheten. Mest i badrummet, och det kan jag hantera, även om jag inte gillar det. Men när de dyker upp i köksskåp och på sovrumsgolvet tycker jag att det är lite äckligt. Det spelar ingen roll hur mycket jag städar, för de kommer tillbaka blixtsnabbt.

För ett par veckor sedan började det komma getingar till min balkong, och de verkade alla mycket intresserade av ett av skruvhålen på utsidan av fönstret (det skruvhål där det skulle suttit en skruv om inte något ljushuvud avlägsnat den). Jag upptäckte att getingarna kröp in i det där hålet. Jag började undra om de bodde där. En dag var hålet igensatt med något gråbrunt som såg ut som sand.

Så för några dagar sedan ringde jag fastighetsskötaren. Han kom hit med två små dosor för silverfiskutrotning. Och sedan petade han i skruvhålet, och sa sig ha hittat larver därinne. Mycket äckligt. Han hävdade att det inte var getingar, men han visste inte vad det var. Han sprejade med instektsdödande medel och satte en skruv i hålet.

Och sedan sa han saker om mitt trasiga sovrumsfönster. Det skulle fixas, men han visste inte när. Och nu är det alltså fixat.

25 juni 2007

Hemma

Igår kom jag tillbaka från mamma. Fast jag hade räknat lite fel så jag fick vänta nästan en timme på bussen hem. Så jag promenerade en stund. Jag gick till ett hus jag tycker är fint, och så fotograferade jag det. Och sedan gick jag en bit till, och fotograferade en park. Det var ganska trivsamt, även om det blev lite långtråkigt. När jag roat mig själv i trettio minuter var jag så uttråkad så jag ringde Hanna, och hon fick underhålla mig resten av tiden tills bussen kom.

 

telefonterror (igen)

Imorse vaknade jag 06.20 av att telefonen ringde. Jag hade ingen aning om vad klockan var. Hade jag vetat det hade jag nog varit lite otrevlig mot den som ringde. Men nu var jag ganska vänlig, eftersom jag inte fattade att jag hade blivit väckt (tankeverksamheten är inte precis på topp så tidigt). Det lät misstänkt likt uppringaren #1 som ringt och tjatat om vakt ett antal gånger. Så även denna gång. Han ringde två eller tre gånger med några minuters mellanrum, frågade efter vakten och lät lika förvånad varje gång över att han inte kommit rätt. Till sist (när jag tittat på klockan) sa jag:
   "Du har kommit till en privatperson. Du får sluta ringa nu. Jag måste få sova."
Och så lade jag på. Och han ringde inte fler gånger.

När han hade slutat ringa var jag emellertid så vaken att jag inte kunda somna om. Och jag tror jag hade behövt sova eftersom jag inte kom i säng förrän två, och då hade jag varit vaken sedan halv åtta på morgonen. Fast sedan somnade jag om i alla fall.

Jag måste ringa till den där vakten och fråga om vi kan lösa det här på något sätt. Jag tänker inte byta telefonnummer, för det kostar pengar. Och eftersom det verkar vara två personer (uppringaren #1 och hans vän) som inte klarar upp det där så måste det gå att ordna. Silvertejp över munnen brukar ju fungera, i alla fall på film.

21 juni 2007

eländes elände

Igår fick jag ett brev från Försäkringskassan. Eftersom de har jättekonstiga lagar att följa, och eftersom min förra handläggare inte kan sköta sitt jobb så får jag inget bostadstillägg. INGET bostadstillägg. Det står i det gräsliga standardbrevet att det beror på att "dina inkomster är för höga". Om jag inte får bostadstillägg så hamnar jag några hundralappar under gränsen för existensminimum när hyran är betald. Så att mina inkomster är för höga är ett rätt löjligt påstående. Men jag vet varför det blir så, och även om jag tycker att det är dumt så kan jag inte ändra på det.

Däremot så kan jag skriva till socialförsäkringsministern. Inte för att jag tror att hon kommer hysa särskild sympati för mig, men eftersom deras lagar kan drabba någon som sitter ännu sämre till än jag nästa gång, så kan det vara bra att uppmärksamma dem på felaktigheter. Nya handläggaren på Försäkringskassan var en relativt hygglig människa (fast jag inte får något bostadstillägg), och hon sa att hon tyckte att det var en bra idé att skriva till socialförsäkringsministern, alternativt socialdepartementet, för hon trodde att de inte vet hur det går till i verkligheten, och hon tyckte att nu hade jag ju ett verkligt exempel att komma med. Så jag ska nog göra det. Jag ska bara komma på hur jag ska formulera mig först.

Jag kan inte söka om och hoppas att resultatet blir ett annat förrän om sex månader, och då är det väl något annat som skiter sig. Borgarna kanske helt har avskaffat aktivitetsersättningen, och jag får sitta och klistra etiketter på konservburkar vid ett löpande band resten av mitt liv, medan jag delar sovsal med tolv snarkande tanter som alla heter Siv.

Idag ska jag åka till mamma, och vara borta till söndag.

Trevlig midsommar och sånt!

11 juni 2007

En enkel biljett till Antarktis, tack!

Det är så varmt så jag inte riktigt vet vad jag ska ta mig till. Jag bör egenligen inte vädra, p.g.a. pollenallergi, men jag måste helt enkelt ha öppet fönster i köket större delen av dagen. Annars blir det extremt varmt och fuktigt inne.

Jag kan tyvärr inte öppna mitt sovrumsfönster eftersom någon begåvad människa tagit bort några skruvar på utsidan, så man inte kan öppna mer än ett par centimeter (det är sådana där fönster som öppnas nertill, och som man ska kunna vända helt på). Samma (?) geni har tagit bort skruvar på ett vardagsrumsfönster också, men det kan åtgärdas stående på balkongen (om man har de rätta skruvarna). Det är värre i sovrummet, eftersom jag bor på andra våningen, och inte har annat än trevlig, hård asfalt nedanför på den sidan av huset. Fastighetsskötaren vet det här, och har sagt att det ska ordnas, men han har en reaktionstid på åtskilliga månader.

Det är i alla fall ingen idé att ha öppet i vardagsrummet eftersom mina rara grannar, främst snorungen intill, men stundtals även snorungarna ovanpå, har sina balkongdörrar öppna medan de underhåller hela kvarteret och samtliga förbipasserande med Celine Dion, dunka-dunka-pop och idag var det låtar som var inne 1990, varvat med LeAnn Rimes. Och senare på kvällen tittar de på TV med hemma-bio-paket även om det bara är nyheterna. Kanske tittar han intill på informationsfilmer om provsprängningar eller liknande. Det brukar låta så åtminstone.

Jag är medveten om att jag låter som missnöjda tanten, typ tvättstugekärring, men mina grannar vet inte hur mycket jag stör mig på deras ljud. Så de tycker förhoppningsvis inte att jag är en gnällkärring i samma utsträckning som jag själv tycker.

Tjejen i paret ovanpå har jag pratat med om deras hund, lika mycket för min skull som för hundens skull. Och jag bad henne stänga av sin klockradio också. Det är okej om väckarklockor ringer på morgnarna, även om de väcker mig, för har man svårt att vakna så har man. Men en klockradio behöver inte vara på så högt att det hörs i hela min lägenhet, samt ekar i trapphuset, när människan har varit uppe i timtal.

Jag bryr mig inte nämnvärt om telefoner ringer heller, utom han mittemot, men hans ringsignal är ju extrem. Nu hör jag den inte lika tydligt, och då är det okej. Han intill var jag tvungen att prata med igår, för när hans TV fortfarande hördes mer än min (inne hos mig alltså) klockan elva på kvällen gick jag dit och bad honom sänka lite. Om han överhuvudtaget sänkte så var det typ ett snäpp, för det lät fortfarande som om det åskade fram till halv tolv. Kanske ska tilläggas att det hade dundrat konstant i flera timmar då. Oftast brukar jag städa när grannarna väsnas, för det håller mig sysselsatt, men igår hade jag redan städat allt som gick att städa (utom att dammsuga) och det dånade fortfarande.

I den här värmen önskar jag mig en sommarstuga i närheten av en trevlig glaciär på Antarktis. En bonus skulle vara att det borde vara ont om grannar. Om det inte går att ordna kanske jag kan skaffa ett litet torp i Sibirien. Eller New Foundland. Där lär det vara kallt. Och där kan jag ju språket, (såvida det inte är franska, men jag tror att det är engelska).

Det här blev visst ett mycket parantes-rikt inlägg.

Nyss ringde pappa. Han ringer bara om någonting har hänt, så jag trodde att farmor hade dött. Det hade hon inte, men hon ligger på sjukhus med bruten höft. Pappa verkade inte så orolig, men jag oroar mig. Alla i hennes ålder repar sig inte efter en sådan grej.

10 juni 2007

"min polare vill komma ut"

Nu börjar det här bli fånigt. Jag kanske inte borde ha telefon. Någon som bestämmer över fåniga slumpmässiga sammanträffanden gillar inte mig. Helt klart. Mitt nuvarande telefonnummer är mitt femte sedan jag flyttade hemifrån (jag har haft två till, men jag har inte stått som abonnent på dem, och då har jag inte haft några problem). Jag har haft både väldigt lätta telefonnummer, sådana som företag kan tänkas ha, och vanliga nummer. Men jag har de senaste sex åren haft följande krångel relaterat till telefonnumret:

• Studiefrämjandet i Skara tryckte mitt nummer på sina utskick, eller hur det nu var. Folk ringde i alla fall och ville ha lektioner i allt möjligt. Jag fick byta nummer kostnadsfritt.
• Jag fick ICA Kvantums gamla nummer. Det var förfärligt. Fick byta nummer kostnadsfritt igen.
• Ett par gånger ringde en människa och frågade efter Lasse Kronér.
• En frisersalong hade samma nummer som jag fast två siffror hade bytt plats, så ibland ringde folk och ville beställa tid för klippning.
• Ett modem i Norrköping ringde mig några gånger. Sista gången ringde det en gång i minuten i typ en halvtimme innan jag lyckades hinna före och ringde upp ägarna.
• En dement tant som hette Birgit ringde mig flera gånger om dagen, fast hon egentligen skulle ringa sin bror. Fick till sist tag i hennes dotter och de spärrade hennes telefon så hon bara kunde ringa fem olika nummer. Mitt var inte ett av dem.
• Jag hade samma nummer som kundtjänst på ett stort företag. Skillnaden var att jag hade 031 som riktnummer, och de hade 020. Men eftersom företaget låg i Mölnlycke trodde folk automatiskt att de skulle ringa ett 031-nummer.

För ett par veckor sedan ringde det på kvällen från ett lokalt nummer jag inte kände igen. Jag svarade och uppringaren sa:
   "Öh, min polare vill komma ut."
   "Va?" svarade jag.
   "Vänta", sa uppringaren.
Någon sa något till någon i bakgrunden.
   "Ja, tjena!" sa en ny person. "Kan du komma och öppna?"
   "Va?" svarade jag igen. Mycket kultiverat.
   "Ja, jag vill komma ut, och grinden är stängd", sa den andre.
Jag funderade febrilt, men hittade ingen logisk förklaring.
   "Vart tror du att du har kommit?" frågade jag.
   "Det stod vakt på telefonen", blev det kryptiska svaret.
Jag började undra om mitt nummer förväxlats med häktet eller dylikt. Skulle vara ganska komiskt.
   "Du har nog kommit fel" svarade jag, och så lade vi på.

Igår, en stund efter nio på kvällen ringde en människa och frågade om jag kunde släppa ut honom. Jag frågade vart han trodde att han hade kommit. Han frågade om det inte var Securitas. Jag svarade att det inte var det, och så lade vi på.

Två och en halv timme senare ringde det igen. Det lät misstänkt likt uppringaren från första gången. Han frågade om jag kunde öppna. Jag sa att han hade kommit till en privatperson. Sedan frågade jag varifrån han ringde. "Vänta", sa han, och sedan lade han på.

Tre minuter senare ringde det igen. Från samma nummer. Men nu var det en annan person. Han lät som den som ringt två och en halv timme tidigare. Och som polaren som ville komma ut för två veckor sedan. Han märkte att han hade kommit fel, och jag försökte fråga honom vad som pågick, men han lade också på.

Då ringde jag upp numret de hade ringt från. Någon som lät som uppringaren #1 svarade. Det framgick av lite utfrågning att de trodde att de ringt till vakten på en fabrik. Uppringaren #1 hävdade att mitt nummer var registrerat som vaktens. Han sa vilket nummer det var. Det var inte mitt nummer. Men det hade fyra siffror gemensamt med mitt, så trycker man lite fel kan det naturligtvis bli så att man ringer hit. Uppringaren #1 påstod att det skulle fixas. Så jag får väl hoppas på det.

Skulle inte förvåna mig ett dugg om det blir fel igen. Men då har jag numret till "vakten", så då kan jag ringa dit och tjata.