30 april 2007

Valborg

Idag är det Valborgsmässoafton. Då är det väl på sin plats att gratulera kungen på födelsedagen. Och en bekant som också fyller år idag ska väl också ha ett grattis. Och så ska stackars farmor gratuleras på namnsdagen. Det är inte snällt att kalla sitt barn Valborg. Det tyckte inte farmor heller, så hon kallar sig för sitt andranamn instället. Farfar gillade inte sitt förnamn han heller. Han sa "Ernst, det är inte ett namn. Det är ett läte", och kallade sig också för sitt andranamn. Föräldrar kan vara grymma.

andra människor...

Jag utförde ett litet experiment på mig själv i onsdags. Det var inte meningen att det skulle bli så. Jag skulle gå och handla, men istället för att gå från kontaktcentret till affären så fick jag skjuts. När jag promenerar har jag alltid musik i öronen. Och det brukar jag även ha när jag handlar. Men eftersom min rutin rubbades av att jag fick skjuts så glömde jag sätta på musiken när jag gick in i affären.

Och jag fattade inte varför jag kände mig så stressad. Jag fick panikkänslor när gången blockerades av tre breda tanter som stod i bredd med sina tomma kundvagnar och inte verkade ha något annat att göra där än prata med varandra. Det var skrikande små barn, skrikande lite större barn och barn som sprang omkring och föräldrar som skrek och skällde på barn av alla kategorier. Ringande mobiltelefoner (värst är de som spelar "musik" för de låter så infernaliskt högt), blippandet från självscanningsmojängerna, gnisslande barnvagnar, gnisslande kundvagnar, vuxna som inte förstår att de hör varandra bättre om de inte står i varsinn ände av gången o.s.v.

Jag var ett vrak när jag kom ut till busshållplatsen. Jag försökte komma på vad felet var, vad som gjorde att det var femtio gånger värre än vanligt att handla just den här gången. Och kom på att enda skillnaden var att jag inte hade haft mp3-spelaren.

...och deras ljud

Jag har problem med andra människors ljud. Grannen intill har flera gånger i veckan sina kompisar på besök. Det brukar väl vara omkring sju personer. De spelar hög musik konstant i så där fem-sex timmar, medan de står på balkongen och röker, spottar (!), pratar och skrattar. Jag skulle tro att de är extra högljudda på grund av innehållet i de flaskor de alltid har med sig. En gång har jag sagt till. Det var när de hade så hög musik sent en kväll, att jag inte kunde höra vad som sas på tv:n. När det är hockey på tv är det nästan värre för då vrålar de. Men nu har det varit tyst i flera dagar, så han är säkert inte hemma.

Grannarna mittemot är ett äldre par, som nog har dålig hörsel. Det ringer inne hos dem ofta. Ungefär tio-femton gånger per dag. Från åtta på morgonen till tolv på natten. De har två telefoner med olika signaler. Den ena låter som en dörrklocka, och den andra spelar en retsam liten melodi mellan dörrklockesignalerna. Och signalerna är verkligen höga. Ofta ringer det flera gånger i följd, då de inte svarar. Och svarar de (det är alltid mannen som svarar), så hör jag nästan allt han säger, för han har verkligen dånande röst. Ringsignalerna hörs i alla rum i min lägenhet. Deras tv hörs ut i trappen. Ibland hörs den när jag är ute på balkongen också. Skulle tro att det är när de har balkongdörren öppen. Det är en balkong emellan, så jag vet inte om det är så.

Grannarna ovanpå har flera gånger lämnat hunden ensam. Första gången det hände (i alla fall sedan jag flyttade hit) gick de ut vid tolv på natten, och hunden skällde ända tills de kom hem runt tre. Och jag fick snällt vänta med att sova tills de kom hem. Efter att det hade hänt två gånger mötte jag den ena av de tvåbenta i hushållet nere i tvättstugan. Jag berättade att hunden skällde när de inte var hemma på nätterna. Hon visste inte om det och bad om ursäkt, och jag trodde naturligtvis att då var problemet ur världen. Men jag bedrog mig, för ett tag efter det så skällde hunden i tolv timmar. Från någon gång mitt på dagen tills de kom hem halv tolv. Jag pratade med hundens matte igen. Och hon bad om ursäkt. Och nu var det ett tag sedan hunden var ensam någon längre stund. Idag har dock hundens matte spelat DÅNANDE musik hela dagen medan hon dammsugit. Vilket jag hör. Det tycker jag inte är konstigt att jag hör. Men det måste vara lyhört här, eftersom de händer att jag hör när någon snarkar på nätterna. Jag förmodar att det är hundens husse. Och jag hör deras klockradio som står på i några timmar varje förmiddag. Hundens matte är arbetslös. Hundens husse går upp kvart i sex. Det vet jag för att jag ibland vaknar av hans väckarklocka.

Tjejen intill smäller i ytterdörren så hårt att grejer i min lägenhet skallrar. Jag är väldigt glad att hon nästan aldrig är hemma, för när hon har sina vänner på besök så är enda sättet att slippa höra dem att stå i duschen med lödder i öronen, medan de spelar musik (utan bas, för omväxlings skull, men i gengäld väldigt högt och gällt) och skriker av okänd anledning, som om det rörde sig om att heja på någon i en tävling eller liknande. Jag förstår inte varför folk tycks ha detta behov att skrika så fort de dricker alkohol. Eller folk i det här huset kanske är en mer korrekt beskrivning, eftersom jag inte stött på fenomenet i denna omfattning tidigare.

Jag vill ljudisolera lägenheten. Eller så vill jag ha råd att bo någonstans där det redan är ljudisolerat och där det är för dyrt för pensionärer med dålig hörsel och studenter med alkoholproblem.

Gnäll, gnäll.

27 april 2007

klimatsmart?

För några dagar sedan gjorde jag "klimatsmart-testet" på tv4.se. Det är bra att klimatförändringarna uppmärksammas. Det är jättebra. Snart kanske det sjunker in och tar skruv även hos de som kan förändra och påverka i stor skala (ja, jag vet att alla kan påverka, men det är skillnad på om jag når insikt och om George Bush gör det).

Jag tycker att testet var lite konstigt. Jag lägger väldigt lite pengar på skönhetsprodukter. Vad som nu menas med skönhetsprodukter. Och jag har inga husdjur. Men det "lägsta" alternativ som fanns att kryssa i i båda fallen var 0 - 1500 kronor. Och det är ganska stor skillnad på noll och femtonhundra. Men jag är väl bara petig.

Hur som helst så fick jag följande resultat på testet:

"Du lever som om vi hade tillgång till 2,9 planeter, vilket är mindre än det svenska genomsnittet på 3,4. Bravo! Men vi har ju bara en planet. Bli klimatsmart nu."

Och jag kan inte göra så jättemycket mer. Jag stänger av min tv, cd-spelare och dator när jag inte använder dem. Jag släcker mina (lågenergi-)lampor när jag går ut ur rummet. Jag har ingen bil. De saker som alltid är på här är kyl, frys, trådlös telefon och klockradio. Och så går videon inte att stänga av helt, utan den står på stand by. Jag sopsorterar och åker kollektivt.

Jag har lätt att uppfatta "tips" som order. En del av mitt funktionshinder skulle jag tro. Ibland agerar jag som om det vore en order, men emellanåt begriper jag att det inte är så. Jag tänker t.ex. inte kompostera, trots att det är en bra idé, men jag tänker inte åka runt halva stan med mina gamla matrester bara för att slänga dem i något av de få bostadsområden som har kompostering. Det skulle liksom motverka sitt syfte.

Jag har ingen cykel, och det är i alla fall för långt att cykla till kontaktcentret och ICA. Och jag kan inte äta mer närproducerad mat, för om det inte fanns halvfabrikat skulle jag svälta ihjäl (eller åtminstone bli ännu smalare än jag är, och så skulle jag få näringsbrist), och tyvärr produceras majoriteten av sojaprodukterna i Israel *rys*.

Jag tycker att det är utmärkt att folk blivit mer medvetna. Jag tycker att det är bra att det tipsas överallt om hur man kan sänka sina elkostnader, och minska sina utsläpp. Det är toppen. Men en del av dessa tips stör mig. Till att börja med går mycket inte att genomföra om man hyr sin bostad och dessutom har skral ekonomi. Många av tipsen går ut på konsumtion. Dyr konsumtion. Köp en ny bil. Köp en ny kyl. Köp en ny frys. Köp värmepump. Köp, köp, köp. Och även om man "tjänar in" de nya sakerna så ska man ha råd att skaffa dem.

Och om tv4 är så klimatsmarta kanske de inte skulle ha en massa monitorer på till ingen nytta i sitt klimatsmart-program...

till sist...

Igår såg jag på "Efterlyst special" om psykologen som hittades mördad i Bålsta för några år sedan. Hasse Aro sa att mördaren sannolikt skulle förflyttas till Litauen och avtjäna sitt straff där, "där det sägs att ingen överlevt ett livstidsstraff".
Det är väl det som är meningen med ett livstidsstraff? Att man ska sitta inne tills man dör..?

12 april 2007

mer om Försäkringskassan

Jag tycker det är jättebra att det finns "aktivitetssamordnare" på Försäkringskassan. De hjälper till att ordna och betala för aktiviteter man kan ha under den tid man har aktivitetsersättning. Det kan vara träningskort, en konstkurs eller som i mitt fall kursavgiften på kontaktcentret. Enda villkoret är att aktiviteten ska hjälpa en att bibehålla eller förbättra sin aktivitetsnivå och/eller hälsa. Och så kan man även få pengar till busskort så man kan åka till och från sin aktivitet. Det är bra. Det är bara det att det är så infernaliskt krångligt.

Busskortet är inte så avancerat. Jag har fått beviljat att jag ska få busskort. Så jag köper ett busskort, skickar in kvittot och en ansökan om ersättning till Försäkringskassan och sedan får jag pengarna.

Men kursavgiften till kontaktcentret är en annan historia, för den måste jag söka förskott för, eftersom jag inte har råd att ligga ute med pengarna själv. Först får jag en räkning från kontaktcentret. Jag skickar in den till Försäkringskassan tillsammans med en ansökan om förskott. Sedan får jag ett brev från Försäkringskassan att de ska betala ut pengarna. Sedan får jag pengarna efter drygt 20 dagar, och egentligen har jag bara 20 dagar på mig innan pengarna ska vara betalade till kontaktcentret. (Men de har ändrat till 30 dagar för mig eftersom jag blir så stressad över att inte hinna betala, även fast E aldrig skulle sätta mig i den sitsen att jag får en betalningsanmärkning.) När jag väl fått pengarna ska jag betala fakturan till kontaktcentret och sedan skicka in kvittot till Försäkringskassan.

Eftersom jag har internetbank, men ingen skrivare så kan jag maila in kvittot. I alla fall kunde jag det med min förra aktivitetssamordnare. Värre är det med den nya damen. Hon säger att jag kan maila in kvittot, men de två mail jag skickat med kvittot som bilaga har hon inte fått. Men hon får alla andra mail jag skickar, och alla andra jag skickat bilagor till får dem. Så till sist laddade jag upp kvittot på webhotellet och mailade länken. Hon svarade att servern låg nere. Servern min hemsida ligger på alltså. Vilket den inte gjorde. Så jag undrar om det kan vara något fel som gör att hon inte kan komma åt en del saker relaterade till mitt webhotell eller min domän - eftersom den mailadress jag använder när jag mailar henne också går via domänen. Gaaah!

Jag frågade förut om inte kontaktcentret och Försäkringskassan kunde sköta det ekonomiska sinsemellan utan att jag behövde blanda mig i, men Försäkringskassan sa nej till det. Undrar om det på något vis går att lösa med en fullmakt av något slag? Mycket trevligare med den variant LSS har. (De bekostar ju en dag i veckan för mig på kontaktcentret.) De betalar, jag ser aldrig röken av pengar eller räkningar och det enda de kräver är att jag går på möte med dem ibland.

Igår var jag på kontaktcentret och då skrev jag ut en kopia av kvittot och lämnade i ett adresserat kuvert i Försäkringskassans brevlåda. Det skulle då vara själva fan om hon inte fått det nu.

11 april 2007

kylskåpsmagnet

Först vill jag visa min nya kylskåpsmagnet. Den på bilden till vänster. Den har jag fått av Hanna. Om det inte syns så tydligt kan jag tala om att det står "I'm not weird, I'm gifted" på den, och det är ju mitt motto. Så det tycker jag var coolt :)

Försäkringskassan

Den 4 april tyckte en omtänksam handläggare på Försäkringskassan i min förra hemkommun att det var alldeles för länge sedan de skrämde mig sist, så då postade hon ett brev till mig. Och jag fick det igår. I brevet stod det att de hade fått mitt läkarutlåtande, men att jag var tvungen att skicka in en ansökan om aktivitetsersättning också. Om jag hade några frågor kunde jag ringa till henne. Så jag ringde till henne, men hon satt i sammanträde. Eftersom jag lämnade in min ansökan på Försäkringskassan i min nya kommun så ringde jag dit. De sade att de inte ens tittat på den, för hade de gjort det hade de sett att den skulle skickas till min gamla kommun. Men de sa att de skulle skicka den.

Sedan hittade jag en ny mystisk tvåsidig blankett som kommit med brevet. En "utredning om bosättning". Jag skulle uppge hur länge jag bott i Sverige efter att jag fyllt 16. Och hur länge jag bott i Sverige innan jag fyllde 16, men bara om handikapp/sjukdom uppkommit före 18 års ålder. Och så ville de veta i vilka länder jag hade bott om jag inte hade bott i Sverige, och om jag betalade F-skatt eller inte. Jag blev skräckslagen som alltid när jag ska fylla i blanketter. Jag ringde handläggaren i förra kommunen igen, och hon var tillbaka från sitt sammanträde. Jag frågade varför jag hade fått den blanketten. Hon sa att det var nytt - att man skulle fylla i en sådan blankett om man ansökte om sjuk- eller aktivitetsersättning. Och hon sa att eftersom jag alltid bott i Sverige behövde jag bara kryssa i en ruta, skriva under och skicka in den. Men enligt blanketten var det mycket mer invecklat. Jag sa till henne att de borde konsultera handikapporganisationerna innan de gör sina blanketter. Hon höll med. Tråkigt nog är det ju inte hon som bestämmer sådant.

orättvist?

Jag såg på Argument igår. Bl.a. pratade de om Asperger Syndrom och arbetsmarknaden. Och det tyckte jag var bra. De som deltog var någon från Länsarbetsnämnden eller Arbetsförmedlingen eller dylikt, en gubbe från någon arbetsgivarorganisation, vd för Left is Right samt Ewa Lönn som driver Cortex kunskap & kompetens. Det var en helt okej diskussion, och alla var överens. Och så kan man ju skicka in ett sms, och har man tur så visas det i bild. Ett sådant sms var inskickat av signaturen "arbetslös i 2 år" och lydde som följer:

"Ni pratar om att funktionshindrade är utsatta, snarare är det vi arbetslösa ungdomar som är det"

Varför skulle det ena vara värre än det andra? Och ska man vara tjurig tillbaka så kan man ju alltid kontra med att arbetslösa ungdomar har en chans att få jobb, medan den funktionshindrade kommer att ha detta problem livet ut.

Men utan att vara tjurig så kan jag ändå konstatera att den arbetslöse, ung eller gammal spelar ingen roll, kan ha ett fullt fungerande liv i övrigt, medan den funktionshindrade (Asperger-personen i detta fall) bland annat sannolikt har, har haft eller kommer att få problem med relationer av olika slag, att ta hand om sig själv, sin hälsa och sitt hem, om vederbörande ens får ett hem eftersom bidragsberoende inte ses med blida ögon av hyresvärdar (vilket bland andra jag själv bittert fått erfara). Den funktionshindrade har kort sagt oftast en massa annat krångel att tackla utöver att vara oönskad på arbetsmarknaden.

En ung person som "bara" är arbetslös har sannolikt bättre framtidsutsikter än den person som fötts med ett funktionshinder och som kommer att ha detta funktionshinder tills hon eller han dör. Dessutom kan man ha diverse psykiska pålagringar, och det är många av oss som inte ens kan jobba.

Så jag anser att vad arbetsmarknaden beträffar är det bättre att vara ung och arbetslös än att vara ung, arbetslös och funktionshindrad. Men det finns naturligtvis de som inte skulle hålla med.

9 april 2007

hemma

Är hemma igen efter en dryg vecka hos vän i Uppsala. Vi gjorde halsband, firade hennes födelsedag och åt chokladpudding. Mycket trevligt. Kom hem i lördags. Hade för avsikt att vara med på Ett Foto I Timmen då, och dokumentera fem timmars resa med kollektiva färdmedel, men batterierna lade av efter andra bilden, och då hade jag inte ens kommit iväg. Så det blev inget.

Oturligt nog hade jag på tåget platsen bredvid en tjej som växlade mellan högljudda samtal på franska med paret som satt framför, och högljudda samtal på svenska i mobiltelefon. Hon gestikulerade så yvigt att hon flera gånger slog mig på överarmen utan att märka det. Och hela tiden plaskade det om henne när hon gnagde sig igenom innehållet i ett påskägg i storlek med ett genomsnittligt huvud. *Rys!*

Jag hade Huvudvärken Från Helvetet. Försökte sova, men lyckades inte somna. Och jag lyssnade på musik i hörlurar, men hörde människan i alla fall. Speciellt när hon tyckte att jag skulle veta vilka öppettider affärerna i Göteborg hade den dagen. När jag till slut klev av tåget hade huvudvärken blivit värre och jag mådde illa (har utvecklat någon slags tåg-åksjuka de senaste åren. Undrar om det kan bero på medicinen?). Så när jag kom hem gick jag och lade mig.

Hade tänkt sova en och en halv timme, men vaknade inte av väckarklockan så jag sov i tre timmar. Vaknade mitt i en mardröm. Drömmen var mycket märklig. Jag skulle bl.a. ta hand om ett fosterbarn (en sjuttonåring. Jag som knappt ens kan ta hand om mig själv). Och i slutet av drömmen åkte jag buss och den krockade med ett egendomligt fordon som luktade illa (jag hade bestämt mig för att hålla andan eftersom det luktade så illa, och jag hade precis andats ut all luft, och tänkte att jag inte skulle dra in någon ny förrän det slutade lukta). Det forsade extrema mängder krossat glas över mig, och jag tänkte att det var ju dumt att jag precis hade andats ut eftersom jag kanske inte skulle kunna andas in igen med allt glas över mig. Så jag provade att andas och det gick alldeles utmärkt. Då skulle jag prova om jag kunde röra mig, och det gick också och då vaknade jag. Men huvudvärken var kvar. Det tog ytterligare några timmar innan den gick över.

jag är verkligen handikappad

Blev obehagligt medveten om mina handikapp när det var dags att åka. Det var förra lördagen. Fast det skulle vara fredagen, och det var det som var problemet. För naturligtvis blev det fel. Den ursprungliga planen var att jag skulle åka till Uppsala runt den 3 april och åka hem ungefär en vecka senare. Men så berättade en vän att hon och hennes mamma skulle åka bil från Göteborg till Stockholm, och jag kunde få åka med. Och de skulle åka på fredagen. Och eftersom jag är fattig efter att ha betalat Elräkningen Från Helvetet så tyckte jag att det lät som en bra idé. Trots att jag skulle behöva sitta bredvid en hund hela vägen.

Men vännen med bilen blev sjuk på torsdagen. Och vi skulle inte kunna åka förrän hon var frisk nog. Kanske på lördagen. Eller på söndagen. Och jag tycker att det är hemskt att inte veta sånt. Speciellt när vännens mamma inte tyckte att det var så viktigt att tala om för mig hur det skulle bli. (Jag föreställer mig att de flesta - även de normalstörda - vill veta minst en dag i förväg när avresan är planerad om de ska åka 40 mil och vara borta en vecka.)

Jag förstår mycket väl att de inte kunde tala om för mig exakt när sjukdomen skulle gå över. Men det enda jag bad om var att de skulle meddela mig så fort de visste. Jag sa att detta är ett problem för mig. Att jag blir stressad och orolig när jag inte vet. Vännens mamma tycktes inte förstå varför. Jag försökte förklara att det är en del av mitt funktionshinder. Men hon hakade upp sig på att jag hade använt ordet "problem", så hon ansåg att om jag nu är medveten om att jag har ett problem så får jag göra nåt åt det. Jag minns inte vilket uttryck hon använde, det kan ha varit typ "jobba med det". Det gick i alla fall ut på att jag skulle ta bort problemet. Och jag blir så trött. Hon fällde under resan en till, liknande kommentar om det faktum att jag och många av mina likar har svårt att sköta det här med att äta. Det skulle vi också göra något åt. Att hon själv har ätstörningar och har varit farligt överviktig de senaste 15 åren tycks hon i sådana lägen inte vara medveten om.

På grund av allt krångel kring avresan fick jag ångest och började känna att jag aldrig mer ska åka någonstans eftersom det är så hemskt varje gång. Jag fick revidera det till att jag aldrig mer ska göra mig beroende av vännen med mor i samband med resor. Jag ska inte sitta här och odla social fobi och annat jävelskap på grund av en sådan här sak.