Lost in Jönköping
Ingen rast, ingen ro. Igår var vi i Jönköping, för mamma skulle till tandläkaren, och jag följde med, för jag tänkte leta studentpresent till plastsyster. Och köpa kläder, för jag har upptäckt att i princip alla byxor jag har köpte jag i gymnasiet, närmare bestämt för fem-sex år sedan. Bilen hade besynnerliga ljud för sig, och det blev värre ju närmare stan vi kom. Det gick inte att få i femman, och de andra växlarna kärvade också.
Så när mamma varit hos tandläkaren (och jag hade köpt två par nya byxor, hurra!), så ringde mamma Skoda-verkstaden, som sa att vi skulle komma dit, så skulle de lyssna på bilen. De konstaterade att vi inte borde köra bilen, men att de inte kunde göra något åt den förrän om två veckor. Till saken hör att det inte går att öppna motorhuven sedan mamma besiktigade bilen. Besiktningsmannen har sannolikt lyckats rycka av vajern, eller så har den hoppat ur på något vis. Vår granne, som är bilmekaniker, kunde inte få upp den, och det kunde inte Skoda-gubben heller.
Vi kände oss lindrigt sagt lite strandsatta. Nio mil hem, och även om det går tåg kommer vi inte hem från närmaste tätort efter klockan 16.00. Och bilen kan man ju inte direkt dra efter sig i ett snöre. Vi promenerade genom halva Jönköping för att uträtta lite ärenden, och jag kände att jag ville bete mig som ett gnälligt småbarn eftersom jag har nackspärr, och det kändes dubbeljävligt.
Men saker har ibland en underlig förmåga att lösa sig. Vi ringde en vän, och gick dit och gnällde. Hon ringde ett par samtal, och sedan visade det sig att vi fick låna hennes sons bil tills vår bil är lagad. Hurra för snälla människor som kan Lösa Problem! Så vi åkte hem i vännens sons bil, och vår bil står på Skoda-verkstaden tills antingen de eller någon annan kan laga den.
Sovrutinen har fungerat i fyra dagar. Idag vaknade jag 4.40. Och sedan somnade jag om. Och vaknade igen. Och så höll det på, så jag gick upp 8.30.
Ser man på, ser man på
Det jävla mötet jag skrev om i april blev den 24:e, men det var bara att bita ihop och gå dit. Det var jag, aktivitetssamordnaren från Försäkringskassan, E (hon som har hand om privathabiliteringen), LSS-handläggaren, samt en student som skulle bli socialtant. E hade scheman, informationsblad och kloka saker att säga. Damen från Försäkringskassan hade förberett med information och blanketter. Och LSS-tanten hade sin student. Och ingenting mer.
Försäkringskassans utsända hade koll. Hon hade sett till att det var okej att jag skulle gå på cirkelverksamhet. Det vara bara att välja cirkel och skriva på. Hon var dessutom snäll och visade mig hur jag ska fylla i blanketter för att få ersättning för kursavgift och busskort, och visade precis hur jag ska skriva reseräkning.
Det bestämdes att jag skulle börja på cirkelverksamhet den 22 maj. Nästa måndag. Cirkeln heter Vardagsorientering, och det låter intressant.
Så blev det LSS-tantens tur. Hon hade absolut inte koll. Hon skulle "kolla med sin chef", hon "visste inte", hon blev sur när jag bad henne om raka besked och övrig tid satt hon och tittade åt ett annat håll och verkade ha tråkigt. Jag kan inte hjälpa att jag blir nervös när mitt öde vilar i händerna på en sådan person.
När LSS-tanten gått visade det sig att inte bara jag tyckte att hon varit underlig. Damen från Försäkringskassan sa att hon aldrig skulle kunna komma till ett möte så oförberedd. Jag var mest förvånad över att LSS-tanten haft en månad på sig och ändå inte kommit fram till någonting. Och att hon var oförskämd.
Efter mötet for jag till Uppsala, och sedan till Bålsta, och den 8:e åkte jag hem igen. Den 9:e ringde LSS-tanten. Och hon hade beviljat coachingstöd. Trodde att jag hade hört fel. Hon beviljade dessutom tandvårdskort under testperioden som är tre månader. Kanske inte behöver ge upp hoppet om mänskligheten riktigt än?
Så nu är det bestämt. Den 22 maj börjar både coachingstöd och cirkelverksamhet. Hurra!
Firade med att påbörja en ny "sovrutin". Började i förrgår, så det har fungerat i två dagar, men jag hoppas att det ska fungera i fortsättningen också. Jag har nämligen väldigt svårt att gå och lägga mig. Jag tycks sakna en mekanism som säger åt mig att det är dags att gå och borsta tänderna och sedan sova. Jag har inte några större svårigheter att somna när jag väl gått och lagt mig, utan det är vägen dit som är problemet. Min nya sovrutin fungerar så här: 23.45 piper min klocka. Sedan piper den var femte minut i en halvtimme. Under den halvtimmen hinner jag avsluta eller lägga åt sidan det jag håller på med, borsta tänderna och sedan gå och lägga mig. Om jag kan upprätthålla detta kanske jag äntligen kan få ordning på sömnen.
Idag bakade jag bröd. Eller försökte. Brukar vara bra på att baka, men idag blev det fel. Kort sagt; Det är stor skillnad på en liter och en deciliter ;)
