4 juli 2006
Hos läkerskan
I onsdags var jag hos läkerskan. Hon som nog är från Polen. Hon är mycket liten och har svarta tänder. Hon talar inte så bra svenska, och så hör hon inte vad jag säger. Eller så är hon inte intresserad.
Hon hade glömt att jag har aktivitetsersättning. Hon frågade om jag är psykotisk (brukar man veta det?). Jag sa att jag inte var det (tror inte att jag är det, men - som sagt - brukar man veta det?). Hon frågade om jag hade ångest. "Inte mer än vanligt," svarade jag, och syftade då på saker som jag tycker att det är normalt att få ångest av (typ ringa jobbiga samtal, vara tvungen att göra saker med kort varsel o.s.v.) Och sedan ställde hon en - i mitt tycke - underlig fråga. Den gällde humöret. Jag minns inte exakt vad hon sa, men det var något i stil med om jag fått ordning på humöret, som om jag skulle ha haft problem med det, vilket jag inte haft.
Sedan lyssnade hon inte på en lång stund för hon blev besatt av mitt blodtryck, innan hon ens hade kollat det, så hon skulle planera en massa för att mäta det - såväl omgående som längre fram, trots att det aldrig varit någon fara med nämnda tryck. Och sedan sa hon att hon skulle söka licens för min medicin nu i veckan, och det lät ju bra, och man kan ju alltid hoppas, men ärligt talat ger jag inte mycket för henne. Jag blev bortskämd när jag hade Dr. Mats (jag föreslog en gång att han skulle låta klona sig, men han förstod inte komplimangen).
Humörsvängningar?
Jag kom i alla fall att tänka på hennes fråga om humöret. Jag vet att det inte är ovanligt att man har humörsvängningar eller explosivt humör när man har ADHD. Men jag har inte det. Och har inte haft det heller. Jag kan bli arg. Jag kan bli glad. Men jag är överlag ganska jämn. Ibland kanske det verkar som om jag blir arg på en gång, men oftast har jag då känt mig provocerad ett tag utan att visa det.
Ett exempel: När jag var liten blev jag ibland retad för mitt namn. De äldre barnen på skolbussen tyckte att det var lustigt att lägga till ett S efter mitt namn så det blev ett pojknamn. Ju äldre jag blev, desto mer sällan inträffade detta, men det händer ändå ibland. Oftast är det någon som säger "Om man lägger till ett S blir det Andreas ju. Hö hö hö!" (Som om de skulle vara den som först kom på det. Synd för dem att nioåringarna på skolbussen hann före.)
Hur som helst så arbetade jag sommaren 2002 tillsammans med en turkisk tjej vars namn rimmade på någonting äckligt. Vi hade oftast kul ihop. Men så kom hon till den revolutionerande insikten att om man lägger till ett S efter mitt namn så blir det... Ja, som sagt, hon var inte den första. Så hon började kalla mig Andreas. Hon kunde ju inte veta att jag inte tycker att det är roligt, så första gången sa jag ingenting om det. Sedan började hon tjata eftersom jag inte svarade på det namnet. Så jag sa att "det var roligt de första tvåhundra gångerna", men sa fortfarande inte rakt ut att det började irritera mig, utan trodde att hon skulle tröttna. Det gjorde hon emellertid inte, så jag bytte taktik och sa att jag inte tyckte att det var roligt. Men det bet inte heller. Hon tyckte fortfarande att det var kul. Så jag sjönk till hennes nivå och kallade henne för det äckliga som hennes namn rimmade på. Då reagerade hon och tyckte att jag hade blivit arg utan förvarning. Det hon hade missat var att hon hade provocerat mig i ett par veckor innan jag till slut blev arg.
Men jag blir inte arg för allting och ingenting. Och ibland är jag mer lättprovocerad för att jag har huvudvärk, PMS, rebound eller bara är jäkligt trött, men då kan jag bli så trött på mig själv så jag lägger ner potentiella bråk, eftersom jag inte orkar vara irriterad. Det finns inget bränsle att hålla igång ilskan med liksom. Dessutom är jag konflikträdd, så de enda som jag faktiskt blir riktigt arg på, och dessutom talar om det för, är de jag bor med. När man bor tillsammans med någon finns det dessutom en del vardagsprovokation som knappt uppkommer i umgänget med människor utanför hushållet.
Om jag blev arg för minsta lilla (typ om strumporna ligger i fel låda eller nåt) och började gapa och skrika, eller sitta och sura i ett hörn och förvänta mig att mitt offer på något magiskt sätt ska förstå varför jag är irriterad, då skulle jag tycka att jag hade problem med humöret. Om jag dessutom skulle hålla det emot vederbörande i flera timmar, dagar eller veckor så skulle det verkligen vara ett problem. Men nu är det inte så.
Jag har dock haft att göra med åtskilliga personer som gör precis så. Och jag tycker att det är hemskt obehagligt. Som sagt - jag är konflikträdd. Så jag tassar omkring och försöker att antingen inte märkas, eller så försöker jag släta över och göra den andre "snäll" igen, vilket så gott som alltid får motsatt effekt. När jag var liten bad jag till exempel om förlåtelse även när jag inte gjort något, bara för att inte mamma skulle vara arg, och då kanske hon inte ens var arg på mig.
Dr. Mats har skrivit i min journal att jag inte märker när stämningen i ett rum förändras. Det gör jag visst - jag vet bara inte hur och varför.
