aktivitet
I onsdags var jag på ett möte. Det var jag, damen från Försäkringskassan, LSS-handläggaren samt E och S som representanter för företaget där jag har min aktivitet. Nu har tre månader gått, och då skulle det utvärderas och bestämmas om jag får gå kvar. Och det får jag. Försäkringskassa-damen var som vanligt rar, och LSS-handläggaren var ovanligt medgörlig. Undrar om hon var så knäpp förut för att hon var livrädd för nya saker eller nåt. Så nu får jag fortsätta med coaching och cirkelverksamhet i tre månader till innan nytt beslut ska tas.
Det som ändå oroar mig lite är att det lät på Försäkringskassa-damen som att hon väntar sig att det ska synas konkreta resultat av cirkelverksamheten. Alltså att det ska synas konkreta resultat hos mig. Hon sa något i stil med att det inte skulle tjäna någonting till att avbryta aktiviteten nu. Och jag fick en hemsk känsla av att hon tycker att det är för dyrt och att hon vill att jag ska hitta någon annan aktivitet som är billigare. Fast hon sa inte det, och jag frågade inte.
Hon sa att hon tyckte att jag hade "blommat upp" sedan jag började där. Om det stämmer så beror det inte på att jag har en aktivitet, utan på att jag har den aktiviteten. Eventuella positiva effekter kommer nog inte hålla i sig om jag byter aktivitet. Hoppas bara att Försäkringskassans utsända förstår det om det blir en sådan diskussion.
"Känn ingen sorg för mig Göteborg"
Jag har varit i Göteborg. Förra helgen, från torsdagen till måndagen. Tyvärr råkade det vara EM i friidrott och Göteborgskalaset samtidigt, så det var enormt mycket människor överallt. Men det kunde inte hjälpas, det var inte jag som hade bestämt datum för resan, utan jag passade på när deltagare från cirkelverksamheten skulle åka dit. Det var riktigt trevligt ändå. På torsdagen åkte jag Paddan-båt. Det har jag inte gjort sedan jag gick i sexan och var på klassresa i Göteborg.
De andra skulle åka hem på kvällen och jag skulle sova hos min vän Marika. E erbjöd mig skjuts dit. Vi hade två bilar, och han som körde bilen jag åkte i var inte så hemma i Göteborg. Meningen vara att jag och mamma skulle beskriva vägen, men mamma pratade med någon annan och jag kör inte bil, så jag vet åt vilket håll man ska, men inte exakt vilken fil man ska åka i och så.
Först åkte vi åt helt fel håll och fick vända vid Delsjömotet. Sedan kom vi i fel fil vid Olskroken, så vi hamnade i Tingstadstunneln, och väl på Hisingen missade vi två-tre avfarter innan vi efter två varv i en rondell stod på parkeringen utanför Biltema, och det var garanterat inte dit vi skulle. Då upptäckte vi dessutom att den andra bilen hade följt efter hela tiden. Undrar hur många varv de åkte i rondellen? Hur som helst hade den stackare som körde tröttnat, så mamma fick köra sista biten, och då kom vi rätt. Till slut. Jag tackade alla för att de inte slagit ihjäl mig, och sedan klev jag ur och de åkte hem.
Jag sov som sagt hos Marika och tittade på hennes söta små barn. Barn 3 hade jag inte träffat sedan i höstas, men han var nu 1 år och 10 månader, och barn 4 hade jag aldrig träffat tidigare, för han föddes i våras. Barn 3 är ett förtjusande litet knytt som väckte mig klockan sju på fredagen med att kasta små plastgubbar på mig. Jag skulle också bli förvånad om det låg en främmande tant och sov hemma hos mig, så jag klandrar honom inte ;)
EM i kollektivtrafik?
På lördagen skulle jag åka till min vän Linda, som fyllt år nyligen. Hon bor i Landala, och Marika bor i östra Göteborg. Jag planerade noga, och skulle ta den spårvagn som går hela vägen från Marika hem till Linda. Jag kom inte längre än till Centralstationen, eftersom hela stadskärnan var avspärrad för en löpartävling.
Jag ringde Linda och meddelade att jag skulle gå istället. Men jag kom inte längre än till Kungsportsplatsen, för sedan var det avspärrat där också, för att löparna skulle springa där. Jag undrade hur alla människor som var på andra sidan banan hade kommit dit, men lyckades inte klura ut det, så jag gick tillbaka till Centralstationen och läste på busskartan att buss 45 skulle gå till Landala, men på en skylt stod det att det var buss 42 som gällde. Men jag kunde varken hitta buss 42 eller buss 45, så jag letade rätt på en trafiksamordnare eller liknande och frågade varifrån buss 42 skulle gå. Han hade inte hört talas om att buss 42 skulle gå någonstans den dagen, men han förordade att jag skulle ta buss 48, som skulle gå från den hållplats som abonnerade lagbussar skulle gå från. Men han visste inte när.
Det hela påminde mig om en episod i boken "Tre män i en båt" av Jerome K. Jerome:
"Klockan elva var vi framme vid Waterloo och började fråga vilken plattform 11.05-tåget gick. Naturligtvis visste ingen det. Ingen på Waterloo vet någonsin varifrån ett tåg går, när och om det startar, eller över huvud taget någonting. Stadsbudet, som knogade på våra saker, trodde att det skulle gå från plattform 2, medan ett annat stadsbud, med vilket vi diskuterade frågan, hade hört ryktas att det skulle gå från plattform 1. Stationsinspektorn däremot var övertygad om att vi skulle hitta det vid lokaltågens plattform.
För att få ett ordentligt besked gick vi upp och frågade trafikchefen, och han svarade att han just hade träffat en karl, som påstått att han hade sett det vid plattform 3. Vi gick till plattform 3, men där förklarade vederbörande att de hela tiden varit av den uppfattningen att tåget vid denna plattform var Southamptonexpressen eller möjligen persontåget till Windsor. Det enda de med säkerhet visste var att det inte var Kingstontåget - varför kunde de dock inte säga."
Efter en stund kom buss 48, och det var fler som ville åka med än som fick plats, men jag lyckades i alla fall komma ombord. Jag stod inklämd precis vid föraren, som pratade med en passagerare. Hon anförtrodde oss att hon aldrig kört buss i Göteborg förut. Hon hade inte kört buss överhuvudtaget de senaste tio åren. Kände mig föga lugnad av denna upplysning, men alternativet var att gå runt hela stan, så jag åkte med ändå. Busschauffören skötte dock det hela galant, men varje gång hon svängde av åt ett oväntat håll för att komma runt avspärrningarna var det två tanter bakom mig som började gnälla eftersom de trodde att vi åkte fel, trots att alla hela tiden sa åt dem att vi var tvungna att åka så. Det var så tröttsamt att jag hade lust att säga åt dem att hålla käften till slut. Fast det gjorde jag inte.
Normalt tar resan kanske en kvart, men den här gången kom jag inte fram förrän efter 52 minuter. Jag är glad att det inte är EM varje dag. Jag tvivlar i och för sig på att det någonsin skulle pågå EM i någonting här där jag bor, men om inte annat så finns det inget annat att se på tv när det är stora sportevenemang. Blev riktigt irriterad under fotbolls-VM när TV4 flyttade nyheterna till TV4 Plus, en kanal som vi inte har. Och det finns ju andra som inte heller har den kanalen, men TV4 tyckte tydligen att det var viktigare att alla kunde se matchen mellan Iran och Elfenbenskusten eller liknande, än att alla kunde se nyheterna.
Sverige från ett tågfönster
Jag har varit på semester. Typ. Eftersom jag inte har bil åker jag tåg. Den här gången blev det sju timmar, fast inte på en gång. Det tar två timmar att åka till farmor, dit jag åkte först. Och där träffade jag, förutom farmor, även pappa, min kusin och kusinens dotter. Och sedan åkte jag och pappa till Bålsta. Så stannade jag i Bålsta en vecka, och sedan åkte jag till Ankie (ca 2 timmar pendeltåg) och var där en vecka, och sedan åkte jag hem (3 timmar tåg).
Det är rätt intressant att man kan ta sig så långa sträckor på bara några timmar, så man är i Stockholm på förmiddagen och i Småland på eftermiddagen. Man passerar en massa ställen där man aldrig skulle ha någon anledning att befinna sig annars, typ Mjölby (inget ont om Mjölby, men vad skulle jag dit att göra?).
Debatt om diagnos
Medan jag var borta utbröt en debatt i min gästbok. Det var en rabiat neuropsykiatrihatare, vars favoritforum (?) ska stänga, som av någon anledning fick för sig att min gästbok var ett forum. Jag vet hur hon/han hittade hit, men inte varför personen i fråga stannade kvar. Speciellt som jag aldrig varit särskilt aktiv i något forum, och aldrig skrivit i det forum som hon/han kom från. Naturligtvis fick hon/han svar på tal av några personer, och senare även av mig när jag fått tillgång till en dator.
Och så kom det gamla vanliga; att våra svar bara var försök att "tysta" kritiker. Hon/han kom med egendomliga påståenden som att Riksförbundet Attention skulle vara en sekt t.ex. Att "marginaliserade och ensamma människor" där skulle erbjudas ett socialt liv och att vi alla skulle finna tröst i att få höra att vi har fel i huvudet. Tydligen hade Attention ett öppet forum som stängdes, och det ansåg inläggskrivaren "fyller till funktion att vidmakthålla föreningens läror och föreställningsvärld, genom att kritik och tvivel inte når medlemmarna. Precis som det anstår en sekt."
Tror människan att vi är dumma i huvudet? Skulle inte kritik nå oss? Är vi så bevandrade i internet-användning att vi kan hitta och använda ett forum kan vi nog hitta och läsa kritik också. Vi kan hitta Scientologernas propaganda (ofta maskerad som KMR - en förkortning för deras antipsykiatriorganisation Kommittén för Mänskliga Rättigheter), samt Leif Elinders och Eva Kärfves eviga tjatande på nätet, och inte bara jag har läst Kärfves pinsamma bok "Hjärnspöken - DAMP och hotet mot folkhälsan". En del patienter har även "välmenande" vänner och anhöriga som läst något av Kärfve, Elinder eller Scientologerna och sedan tjatar om det. Det finns de som fått försvara sig och sina barn inför sina familjer i åratal, eftersom familjerna fått för sig att allt beror på dålig uppfostan. Så nog når kritik oss alltid.
Personen som skrivit i gästboken har uppenbarligen aldrig varit på ett Attention-möte. För det första kommer inte svaga, olyckliga människor dit och blir klappade på ryggen av starka, lyckliga människor, som säger åt dem att de har ett litet fel i huvudet. Och för det andra tycker inte alla i föreningen likadant. En del är emot mediciner - andra är för. En del tycker att speciella skolor, personliga assistenter, eller bolltäcken är det bästa som hänt dem, medan andra är helt ointresserade av sådant.
Kanske har personen aldrig varit på ett föreningsmöte av något slag. Intresseorganisationer fungerar ju trots allt så att medlemmarna för det mesta strävar åt ungefär samma håll. När jag bodde i Skara var jag aktiv i den lokala Amnesty-sektionen. Alla medlemmar var överens i grundfrågorna vad gäller dödsstraff, tortyr o.s.v. Jag föreställer mig att det fungerar ungefär likadant inom Greenpeace, Moderata Ungdomsförbundet och Reumatikerföreningen. Detta skulle personen veta om hon/han någonsin varit på ett föreningsmöte av något slag.
Och jag kan inte hjälpa att jag tycker att det är fult att gå på oss patienter. Men det drabbar tyvärr många med "osynliga" funktionshinder och sjukdomar. Depression, allergier, astma, spelmissbruk och fibromyalgi är exempel på tillstånd som enligt somliga inte ens existerar. Och om det erkänns att de existerar så är de inte alls så illa som de drabbade tror.
