Flytt
Imorgon är det dags. Då flyttar jag. Och min vana trogen kommer jag förmodligen försvinna från nätet en stund - antingen kommer jag ha för mycket att göra, eller så kommer uppkopplingen krångla, eller så blir jag sinnessjuk av att inte ha bredband, så att jag tillbringar resten av mitt liv liggande i en vattenpöl utanför Telias kontor. Eller nåt ;)
Idag gjorde jag en otrevlig upptäckt. Jag har gjort väldigt stora framsteg med de dagliga rutinerna sedan i början av mars, och att det började fungera har jag till stor del medicinen att tacka för. Skulle nog inte kommit igång med duschrutinen annars. Jag har upprätthållit den rutinen i nästan åtta månader, och det beror nog inte på medicinen, men hade det inte varit för medicinen hade jag nog inte kunnat hålla på tillräckligt länge för att det skulle bli en rutin. Eller nåt.
Hur som helst så är det väldigt länge sedan jag upplevde förlamande-ångest-klister av den typ jag led av när jag gick i skolan. D.v.s. ha en miljon saker att göra, och ändå sitta helt förlamad med klappande hjärta och inte kunna göra någonting. Det upplevde jag idag. Som tur var så höll det inte i sig så länge. Tror det beror på att det jag måste göra idag är fysiska saker, och där ser jag ett resultat när jag gör något. Till skillnad från när det var plugga jag skulle göra, och jag inte hade några bevis för att kunskapen fastnade.
Fick i alla fall klart för mig att studier sannolikt inte skulle fungera ens med medicin. Inte på den här dosen i alla fall. Och en medicin kan ju inte ta bort alla otrevliga symptom, även om den fungerat oerhört bra i vissa fall.
Nu måste jag återgå till mina plikter.
Så, ta hand om er, så ses vi när jag landat.
Gaaah!
"Snyggt, men inte pråligt, sa Fan och målade svansen ärtgrön", var ett av min farfars uttryck. Jag använder det mest ironiskt. Och jag använder uttrycket om hur det ser ut i lägenheten för närvarande. Det är förfärligt. Det är inte vackert att flytta. Och inte har man tid att sitta vid datorn heller. Jag kom till Göteborg förra måndagen i sällskap med mamma. Packade i princip oavbrutet i åtta dagar, med vissa avbrott (typ förra fredagen när jag hade hemsk huvudvärk hela dagen, sex Panodil och sömn i två omgångar gjorde ingen skillnad. Dessutom mådde jag illa). Hade inte kunna sitta vid datorn första veckan i alla fall, för uppkopplingen fungerade inte.
Men nu fungerar den. Mamma åkte i tisdags med 12 banankartonger och lite andra grejer i sin lilla bil. Nu har jag egentligen väldigt lite kvar att packa, men då är det desto svårare. Vilka saker behöver jag fram till flytten? Om jag inte tagit helt fel så tror jag att det är på tisdag själva flytten äger rum. Har så himla dålig koll på tiden numera. Säkert en konsekvens av stress.
Idag har jag i alla fall uppdaterat grafiksidan för första gången sedan april (!). Måste ta tag i anNEUROlunda också, eftersom tre medlemmar inte länkar tillbaka, och en fjärde bytt hemsideadress utan att meddela mig.
På tal om funktionshinder
Först: Många med AS, ADHD, DAMP och så vidare har olika benämningar på sina diagnoser. Alltså en del kallar det sjukdomar (vilket jag ogillar), andra kallar det handikapp, funktionshinder, funktionsnedsättningar, tillstånd o.s.v, men jag kommer att skriva funktionshinder nedan, bara för att jag inte kan ta hänsyn till alla olika sätt folk klassificerar sina egenheter på.
Idag uppmärksammades jag på en diskussion som försiggick på ett ställe på nätet. Det hade börjat med ett ganska klantigt uttalande, och sedan eskalerat. Det rörde sig om s.k. "ouppfostrade" barn. Föräldrar till funktionshindrade barn blev upprörda (vilket jag förstår) över hur en del människor kränker deras barn i sina åsikter och handlingar. Detta är definitivt inte en isolerad händelse, diskussionen gjorde den bara mer aktuell för mig.
Det jag främst reagerade (och reagerar) på är att en del tycks tro att föräldrar bara inte ansträngt sig tillräckligt i sin barnuppfostran. Kommentarer i stil med "jag visste minsann hur man uppförde sig när jag var liten" och "alla barn kan lära sig hyfs" är inte alls ovanliga. Jag har fått höra av jämnåriga att de som små fick sitta kvar vid bordet i timmar tills de ätit upp, och att mina föräldrar skulle gjort fel som inte tvingade mig att äta när jag inte kunde. Jag blev inte straffad på inadekvata sätt för saker jag inte förstod, men jag var å andra sidan ganska stillsam som barn.
Poängen är i alla fall att föräldrarna behöver inte alls vara slappa och barnen måste inte alls vara ouppfostrade för att det ska utbryta kaos. En förälder som inte genast tillrättavisar ett barn som tjuter som en hel blåsorkester medan hon eller han samtidigt förtjust gungar i kristallkronan på offentlig plats, behöver inte vara en dålig förälder. Bara på vägen till denna offentliga plats kan tio incidenter inträffat. Barnet kan ha pekat på någon och sagt "pappa, titta vad den tanten är tjock!", dragit sina syskon i håret, hällt ut läsk på golvet, ramlat och rivit hål i kläderna, fått tuggummi i håret, glömt väskan på bussen och skrikit för att få en glass. Föräldern får i sådana situationer välja sina krig. Ett barn som alltid får skäll och alltid blir tillrättavisad kan lätt reagera med ODD - trotssyndrom, och då blir det ännu svårare att tillrättavisa dem. Ska verkligen en förälder i det läget slå ner på varenda litet bus barnet hittar på?
Inte heller kan man anklaga barnet. Att ha energi så det räcker för fem kan driva vem som helst till vansinne. Om ett barn med AS ljudligt kommenterar att någon är tjock, så beror det oftast på att barnet inte förstår att det inte är fint att peka, och att tanten kanske blir ledsen när barnet säger så. Barnet gör bara ett konstaterande - och vill göra föräldern uppmärksam på vilken upptäckt som gjorts. Ett barn med autism som drar sitt syskon i håret kan vara så överbelastad med sinnesintryck att han eller hon bara inte klarar mer. Om syskonet då retas så kanske barnet inte har någon kapacitet över till att säga ifrån, utan fredar sig på det första sätt han eller hon kommer på. Ett barn kan hälla ut sin läsk på golvet för att barnet inte tänker på att de är inomhus. Ett barn som inte kan kontrollera sina aggressioner kan hälla ut en läsk för att hon eller han är arg. Eller så kan man helt enkelt tappa läsken för att man är ouppmärksam eller för att man har problem med motoriken. Ett barn med motoriska svårigheter snubblar, ramlar och fastnar i saker oftare än andra barn. Ouppmärksamhet och problem med motoriken kan leda till tuggummin i hår och glömda väskor. Ett impulsivt barn som vill ha glass vill ha glassen på en gång. Ett impulsivt barn skriker innan hon eller han hinner tänka sig för. Och väldigt många barn skriker för att få glass.
Så om alla dessa saker hänt på vägen till en plats - kan föräldern lastas för att hon eller han inte orkar säga till med en gång? Kan föräldern som är van att det alltid är kaos verkligen förväntas reagera ögonblickligen när händelsen bara är en i mängden? Och ska man tillrättavisa barn i alla lägen?
Och kan ett barn på fem-sex år verkligen ansvara fullt ut för allt hon eller han gör? Många vuxna har svårt att hantera humörsvängningar, hyperaktivitet, impulsivitet, perceptuella och/eller motoriska svårigheter och att inte kunna tolka sociala koder när dessa problem finns hos dem själva. Ett barn, som inte fullt ut förstår sin omgivning eller sitt inre kan inte förväntas kunna hantera sådana problem. De är inte ouppfostrade - de är funktionshidrade.
Funktionshinder betyder att vissa funktioner inte fungerar som de ska. På vissa syns det; de kanske saknar armar eller ben, har vit käpp eller har handikappande missbildningar. Dessa personer har det besvärligt eftersom folk inte förstår hur det är att ha funktionshinder. Men ingen människa vid sina sinnens fulla bruk skriker åt en uppenbart blind person att hon eller han ska se sig för.
Barn och vuxna med neuropsykiatriska funktionshinder har inga synliga avvikelser. Vi ser ut som alla andra, och i många avseenden beter vi oss som alla andra också. Men vi är också funktionshindrade, bara det att våra rullstolar och vita käppar är osynliga - de finns inne i huvudet istället. Det är värt att tänka på de gånger man ser barn som beter sig besynnerligt, hyperaktivt eller klumpigt. Det är värt att tänka på när en utsjasad mamma eller pappa bara tar barnet i armen och går istället för att prata. Eller när föräldern inte tycks reagera. Bara för att någonting avviker från normen behöver man inte titta snett på varandra. Många tycker att det är jobbigt att ett barn tjuter i affären - det tycker jag också. Men barnets förälder har alltid ett tjutande barn. Och barnet tvingas leva med de svårigheter som leder till tjuten.
Ska dessa barn och deras föräldrar inte få vistas ute i samhället? Ska vi sitta hemma, och aldrig gå och handla, aldrig förflytta oss via kollektivtrafiken, aldrig låta barnen vara med på restaurang och på bio? Det skulle vara diskriminering. Det skulle vara som en av de där knäppa lagarna de har här och var i USA. Lagen som säger att människor som anses fula inte ska få gå på gatorna i San Fransisco.
Äsch, jag är bara upprörd, så jag tror inte att jag fått fram det jag vill ha sagt. Tolerans normaler, tolerans ;)
