22 december 2005

Ålderdomen

Och så ska man fylla år också. Det är bara en tidsfråga innan man fyller åttiotvå och går och hasar med käpp och spelar bingo på PRO. Eller... Jag fyllde 24, så jag kanske har en liten frist kvar. Det var på det hela taget ganska menlöst att fylla år i år. Jag fick fina födelsedagspresenter av mamma, och dagen efter födelsedagen kom elva små paket i ett kuvert från Hanna, och det blev jag glad för. Och givetvis var det trevligt med alla telefonsamtal, mail och grattis-sms. Men mina gäster kunde inte komma, eftersom hon som skulle köra hade migrän. Mamma gjorde i alla fall tårta, och så firade vi för oss själva.

Jag kan tycka att det är tråkigt att fylla år knappt två veckor före julafton. Nu har jag visserligen aldrig provat att fylla år någon annan gång, så jag vet inte hur det är, men det är lite småtrist att en del inte tycker att de behöver göra sig besväret att komma och hälsa på när jag fyller år, eftersom "vi ändå ses till jul".

Och det jag tycker mest illa om är när jag får julpynt i födelsedagspresent. Det finns väl inget som säger att jag gillar porslinstomtar bara för att de finns att köpa just när jag fyller år? Det är som att köpa plastkycklingar till alla som fyller år vid påsk. Värst var det när jag fyllde 18 år, 1999. Då rådde "millenniehysteri" och förutom domedagsprofetior fick jag ljus, tändare och anteckningsböcker som det stod 2000 på. Jag fyllde 18, inte 2000.

Julklappar och magsår

Jag är inte så jättehysterisk när det kommer till att köpa julklappar. Visst är det roligt när man kommer på de perfekta julklapparna, och att folk blir glada, men jag börjar inte oroa mig i augusti över vad jag ska köpa till folk. Jag har en vän som börjar hetsa upp sig redan i oktober, och som i mitten av november i princip har magsår av stress. Hon måste hitta den perfekta presenten till det perfekta priset, och hon pratar inte om annat de sista sex veckorna före jul. Hon brukar också mycket riktigt komma med bra presenter (med några egendomliga undantag), men hon har också migrän fram till julafton.

Det kanske skulle räcka om hon bara var petig med vad hon gav bort - men hon är lika petig med vad hon själv får. Det finns många saker som hon tycker är "onödiga" att önska sig - som smink, skivor, filmer och kläder t.ex. eftersom smink köper hon själv, skivor och filmer kan man kopiera av någon som redan har dem, och kläderna måste ha den exakt rätta nyansen och det exakt rätta snittet o.s.v. Det brukar sluta med att hon önskar sig en sak för det ringa beloppet av 800 kronor, och det krävs att minst två personer delar på presenten, och att hon dessutom får betala en del själv, och så har hon ofta ändå invändningar mot någon detalj.

Ända tills förra året trodde jag att jag var tvungen att köpa lika mycket julklappar till henne (och andra) som hon köpte till mig, tills jag insåg att hennes julklappar till mig även är födelsedagspresenter, och att det finns ingen anledning att jag ska lägga 400 kronor på presenter till henne två gånger per år, om hon gör det till mig en gång per år. Så nu har jag taggat ner. Jag vet att det låter som om jag sitter och räknar ören. Inte alls. Jag blir glad om jag får det jag önskat mig, oavsett om det är strumpor eller ett paket tuggummi.

När pappa var 20 år gick han på folkhögskola och var revolutionär. Han drog ihop flera hundra personer och demonstrerade mot att folk skuldsatte sig för att köpa julmat och julklappar, och att de fortfarande hade kvar skulder från föregående år när det var dags igen. Han är fortfarande sådan. När jag var liten fick jag både nyttosaker och leksaker. För ett par år sedan var fem (?) barn med på julafton. Sexåringar som fick bärbar CD-spelare, talande docka och elektrisk hund. Presenter för flera tusen per barn. Det barn som är släkt med mig reagerade knappt på min julklapp (målarbok och tuschpennor) eftersom det bara var en droppe i havet av grejer. Skrämmande.

Man måste väl fira jul i år också, så på julafton ska jag åka tåg till farmor. Dagen efter följer jag med pappa till Bålsta och leker med mina små kamrater tills någon gång nästa år när jag planerar återresa.

God Jul och Gott Nytt År!

5 december 2005

Tillbaka!

Ja, som jag skrev så skulle det nog dröja ett tag innan jag kom tillbaka, och så blev det. Jag fattar inte varför jag är så långsam med att komma igång? Här har jag dock en ursäkt; det går utmärkt att skriva, rita o.s.v. med min dator. Mammas dator vrider sig i plågor om man tittar på den. Och det är hennes dator som har modem.

Ni kanske har märkt att jag lagt upp en del ny pixelgrafik? Efter att jag gjort det orkade jag inte mer. Jag gör saker i min dator, och flyttar filerna med diskett till mammas maskin. När jag sedan ska ladda upp filerna upptäcker jag att de flesta filnamnen ändrats till stora bokstäver (inte alla dock - och det tycks inte finns något mönster för vilka det blir). Jag antar att det kan bero på att jag har Windows XP och hon har Windows 98? Hur som helst måste jag då ändra alla filnamnen, och att ändra sådär 50 filnamn när datorn måste morra och fundera minst en minut per fil är lite ansträngande. Och hon saknar FTP-program. Och uppkopplingen är seeeg. *gnäll*

Men nu är jag i alla fall tillbaka. Hoppas att jag lyckas hålla mig kvar. Håller på att göra lite förbättringar/förändringar på sidan. Har lite problem med dagboken. Skulle vilja göra den lite smidigare, och slippa ha iframe, lagom när ett nytt år ska påbörjas. Jag vet precis hur jag kan göra, men det är inte så jag vill göra, så jag måste ta reda på om det går att göra på mitt sätt. Det måste nästan gå.

Mobiltelefon!

Ni kanske minns att jag gnällde över min mobiltelefon i våras? Den hade extremt dåligt batteri. För ett par veckor sedan var jag i Göteborg, för ett sista besök hos Dr. Mats. Jag är mycket mesig när det kommer till förändringar. Jag ville inte köpa en ny mobiltelefon, jag ville att min gamla skulle fungera. Min vän Marika vågar köpa mobiltelefoner. Så jag tog henne med mig och köpte en mobiltelefon. Nu har jag en som fungerar. Jag kunde till och med prata i den ett par minuter sedan den börjat varna för att batteriet höll på att ladda ur. Hurra!

Det finns andra saker jag inte gillar att köpa. Skor t.ex. Särskilt så som skomodet har sett ut på senare år. Det finns visst en del fina skor. Men jag tycker att de skorna är fina om man har storlek 36 eller 37. Inte om man som jag har storlek 39. I alla fall tycker jag inte att det är fint på mig. Det finns nog andra med min storlek och större som har sådana skor, och det ser nog bra ut också, men jag trivs inte i det. Kanske beror det på att jag hade komplex för mina fötter förut. Eller så beror det på att jag har konstiga smala fötter, så att jag tror att fötterna ser jättelånga ut. Eller för att jag har så spinkiga ben så det ser konstigt ut av den anledningen. Hur som helst så har jag haft mina kängor dagligen i fyra år. Men nu har jag köpt ett par skor! Ett par damskor. Med klack. Stövletter kallas det nog.

Jag har varit hos min vän Hanna i en vecka, och kom hem i torsdags. Det är hon som haft gott inflytande över mig så att jag har köpt skor. Jag köpte en kjol också. Och två handväskor. Second hand är underbart. Kjolen och den ena handväskan köpte jag på Myrorna för sammanlagt 75 kronor. Jag tror att kjolen knappt blivit använd. Den ser ny ut. Den andra handväskan köpte jag på Indiska, för ett presentkort jag fick när jag fyllde 22 år. Så nu har jag äntligen en handväska som ett A5-block får plats i. Vi hade trevligt. Vistelsen avrundades med ett besök på hantverksmässan i Sollentuna. Hannas syster skulle ställa ut där, så det var mest hysteriskt med allt som skulle kommas ihåg och hinnas med, men trevligt ändå. Jag hann inte var där mer än ett par timmar, eftersom den enda tågbiljett jag fick tag i gällde ett tåg som gick 14.20 från Stockholm, och det kostade 619 kronor. Sexhundranitton kronor! X2000 är en styggelse.

Så mycket mer har jag väl inte att säga just nu. Ska "återgå till näringarna" som pappa brukar säga när han har annat att göra.