Nervositet
Imorgon ska jag till arbetsterapeuten. Inte för att jag vet vad jag ska göra där. Kanske visa att jag varit duktig med att träna händerna genom att knåda den rosa degklumpen jag fick av henne (var jätteduktig i början, men har bara gjort övningarna två gånger sedan min fasters begravning).
Hampus är bortrest, och nu har han bett mig gå och titta på en lägenhet som vi har fått erbjudande på. Sista svarsdag är onsdag. Antar att jag således måste gå och titta på den imorgon. Samma dag som jag ska till arbetsterapeuten. Jag avskyr att ha flera tider att passa och saker att göra på samma dag. Men det blir i alla fall för stressigt att titta och svara i sista minuten, d.v.s. på onsdag, så det är som att välja mellan pest och kolera. Och då är det bättre att göra det så snart som möjligt, så det är avklarat.
Tycker att det känns jättejobbigt att samordna alla saker jag måste göra. Utöver lägenheten och arbetsterapeuten så måste jag kolla upp var jag ska lämna in den trasiga telefonen, skaffa en ny samt fundera över om och i så fall när jag ska köpa mobiltelefon. Vill dessutom hälsa på mamma.
Samtidigt som jag får panik av det här med att titta på lägenheter, så skulle det vara bra om vi kunde få en annan lägenhet, för då slipper jag paniken över att det när som helst kan dyka upp ett erbjudande, och att det kanske sker när jag inte är hemma. För om Hampus är hemma då, och går och tittar på den, så kanske han tackar ja, och jag hatar lägenheten.
Och när vi ändå är inne på flytt, så flyttar en av mina vänner idag. Känns lite vemodigt. Vi bodde grannar när vi var små, och sedan flyttade hon. För ett par år sedan flyttade jag hit, och då hamnade vi ganska nära varandra igen. Men nu flyttar hon många mil bort. Lite sorgligt.
Aplastisk anemi
Slog häromdagen upp aplastisk anemi, den sjukdom min faster hade. Där jag läste stod det att hälften av de som drabbas dör inom 4 månader. Jag trodde innan att det var en jobbig, men inte dödlig sjukdom, så jag hade ärligt talat lite svårt att acceptera att hon dog. Men om hälften dör inom fyra månader, så levde hon ju ändå ganska länge, och frågan är hur länge hon överlevt om hon inte blivit så sjuk i samband med operationen? Jag menar inte att det var något fel med att de genomförde operationen, det var ju det hon ville, men jag undrar bara hur länge hon hade klarat sig, och om hon skulle blivit sämre? Kanske det ändå är bäst så... Att man om man är sjuk antingen får bli frisk eller slippa ifrån alltihop?
Telefon
Förra julen fick jag en trådlös telefon med headset av mina föräldrar. Den var dyr, men det fanns bara den och en till som hade headset. Den har skött sig ganska bra sedan dess, med undantag för att ljudet varit lite taskigt. Det har jag dock kunnat leva med. Det var mycket trevligt med headset. Jag kunde göra saker medan jag talade i telefon, utan att få ont i nacken.
Igår morse fungerade telefonen som vanligt, men någonstans mitt på dagen ringde Hanna, och när jag svarade lade telefonen på av sig själv. Jag tryckte på svara-knappen, och då var Hanna fortfarande kvar. Så fort jag rörde mig eller telefonen lade den på av sig själv, men om jag tryckte på svara-knappen fungerade det igen. Det blir dock ganska tröttsamt att hålla på så en längre stund.
Idag började telefonen med ett nytt hyss. Jag höll på att städa när det ringde. Jag svarade i den fasta telefonen. Det var ett mycket kortfattat samtal, och efteråt fortsatte jag städa. Efter en stund upptäckte jag att lampan som betyder att man pratar lyste på stationen till den trådlösa telefonen. Räkneverket hade gått i över en kvart. Kan någon förklara för mig hur det blev så? En stund senare hände samma sak igen, så då drog jag ur sladden.
Eftersom jag vill kunna röra mig medan jag pratar i telefon så behöver jag nu alltså skaffa en ny trådlös telefon. Och jag har inte råd med en ny med headset. Jag har inte haft den här telefonen längre än ett och ett halvt år, så garantin gäller ju fortfarande, men förra gången jag lämnade in en telefon för lagning fick jag inte tillbaka den förrän efter sex månader, och så lång tid har jag inte lust att vänta, särskilt inte som jag inte vet om det går att fixa, eller om de ens tänker göra det.
Kikade lite efter en ny telefon på nätet. Hittade en för 299 kronor på Teknikmagasinet. En Philips Dect 111. Har ingen som helst aning om ifall det är en bra telefon eller inte. Annars finns Siemens Gigaset A140 för 499 kronor, och en sådan har en vän till mig, så jag kan fråga henne om den är bra.
Okej att det inte är hysteriskt dyrt. Okej att saker går sönder. Men det stör mig ändå. Särskilt som jag lite smått funderat på att skaffa en ny mobiltelefon, och jag har nog inte råd att köpa både trådlös telefon och mobil samtidigt.
Mobiltelefon
Min nuvarande mobiltelefon är en Nokia 3330, med rött skal. Den är jättesöt och jag behöver inga fler finesser än den har. Problemet är batteriet. Jag fick telefonen av en vän som skulle köpa ny mobiltelefon, och batteriet var dåligt när jag fick den. Så jag köpte ett nytt batteri. Jag pratar verkligen inte mycket i mobilen. Max en kvart i månaden om jag inte är bortrest. Killen i butiken där jag köpte batteriet påstod att man måste byta batteri ungefär en gång om året. Skitsnack, det behövdes inte med telefonen jag hade innan, och ingen jag känner har behövt byta batteri en gång om året.
Det nya batteriet fungerade hur som helst bra i ett par månader. Men sedan dess räcker det med ett kort samtal för att batteriet ska ta slut. Och det är lurigt, för den ser ut att ha fullt batteri, och kan vara på i dagar om jag inte pratar i den, men den laddar ur så fort någon ringer. Känns knappast tryggt om man är ute själv när det är mörkt, och det är hemskt opraktiskt. Jag har ingen lust att köpa nytt batteri för flera hundra två-tre gånger per år, när den nya mobiltelefon jag hittat kostar 600 kronor, utan abonnemang, på SIBA just nu. Tyvärr tycks det vara en utgående modell, och finns den kvar sedan kommer den garanterat inte kosta så lite som 600 kronor.
*Suck*
Elektronikens sammansvärjning
Alltså, jag låter väl lite paranoid, men jag har någon slags enorm otur med elektriska saker. En liten sammanfattning:
Min första stereo fick jag av mormor när jag fyllde elva år. Kort därefter fick min kompis en likadan. Min gick sönder efter typ tre år. Tre år efter det köpte jag en ny, som också den härdade ut i tre år innan den gick sönder. I båda fallen var det själva cd-spelaren som gick sönder, medan resten fungerade. Den första kan jag förstå att den gick sönder. På den tiden bodde jag hos mamma varannan vecka, och hos pappa varannan, och den där cd-spelaren flyttade med mig varje gång. Den andra spelaren levde ett lugnt liv, men dog ung i alla fall. Nu har jag min mormors cd-spelare, och den är väl typ tio år gammal, men har inte ens uttag för hörlurar. Min kompis har kvar sin stereo (den som hon fick för över tio år sedan), och den fungerar fortfarande.
En bärbar cd-spelare köpte jag någon gång i gymnasiet. Den fungerade bra, men efter ett tag blev ljudet konstigt. Jag bytte hörlurar, men det blev inte bättre, så jag lämnade in den. Fick beskedet att den inte gick att laga och att den inte tillverkades längre, så istället för en ny eller lagad spelare fick jag pengarna tillbaka.
Min första bärbara telefon fick jag när jag skaffade abonnemang hos Telia i samband med att jag flyttade hemifrån. Knapplåset var jämt på och gick inte att få bort. Jag kunde alltså inte ringa, utan bara ta emot samtal. Dessutom stod det "baby" på displayen fast manualen hävdade att det skulle stå "on". Den skickades iväg på lagning, och det dröjde sex månader innan jag fick tillbaks den. Samtalstiden var aldrig särkilt bra, men när jag flyttade hit packade jag undan den för gott. Då kunde man prata i 37 minuter innan den lade av.
Elvispen luktade bränt, och brann upp när mamma lånade den. Min brödrost är bra om man vill ha varmt bröd, men inte om man vill rosta. Dessutom skjuter den blå blixtar när brödet kommer upp. Högtalarna till datorn låter även fast de är avstängda.
Och jag är inte oaktsam om mina saker. De flesta av mina saker är i bra skick. Jag brukar inte tappa saker i golvet, skruva isär dem eller nöjeshacka i dem med stämjärn. Ändå går de sönder. Konstiga fabrikationsfel, dålig kvalitét och måndagsexemplar. Och ändå borde jag kanske inte gnälla, för det var värre förut.
Sist, men absolut inte minst...
...kramar till min mamma (och till Ankie som närapå adopterat mig), och alla andra mammor, så här på mors dag!
"Kärfve kommer! Göm era journaler!"
Idag var jag och Marika (med make och barn) och demonstrerade utanför tingsrätten här i Göteborg. Det gällde rättegången mot professor Christopher Gillberg m.fl. De åtalades för tjänstefel. Detta för att de trotsat en kammarrättsdom och vägrat lämna ut patientjournaler, vilka använts i forskning, till de två utomstående DAMP-kritikerna Eva Kärfve och Leif Elinder.
Först hittade vi inte till lokalen, men Marika frågade några poliser om vägen, och när vi kommit en bit visste vi inte åt vilket håll vi skulle. Då fick Marika syn på Eva Kärfve som stod utanför ett café, och frågade henne efter vägen :)
När vi väl hittat dit, så var vi omkring 50 personer som viftade med plakat och gastade. På ett av plakaten stod det just "Kärfve kommer! Göm era journaler!", vilket lägligt ropades i megafon strax efter att omnämnda kvinna passerat. Inte för att det påverkar rättsprocessen att vi var där, men då vet i alla fall Gillberg vilket stöd han har.
I övrigt gör jag en massa smycken (spenderade många pengar på Panduro idag), och försöker göra en pysselsida.
Faster
Tidigt på morgonen den 4 maj dog Lisbeth, min faster, på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Hon hade då inte varit kontaktbar på flera veckor. Det var egentligen över redan kvällen innan, och därför hade de kopplat bort alla maskiner utom respiratorn. På natten drabbades hon av kramper, och då orkade hennes kropp inte mer. Vid fem på morgonen fick pappa beskedet.
Begravningen var i fredags, så vi åkte till farmor på torsdagen. Hon är 86 år gammal, och borde inte behöva överleva sina barn. På fredagsmorgonen kom två av pappas kusiner samt maken till den ena. Den tredje kusinen avled i cancer bara tre dagar före Lisbeth. Jag hade tidigare bara träffat en av kusinerna, och det var för 20 år sedan, så jag har inga som helst minnen av det, så trots de sorgliga omständigheterna var det lite intressant. På kvällen, efter begravingen, åkte jag hem.
I övrigt har jag under min bortavaro träffat Hanna, Jenni och pappa, och firat samtligas födelsedagar, samt införskaffat diverse tänger och pärlor och börjat tillverka smycken. Det kommer kanske en pysselsida här framöver. Om jag orkar.
Åka bort
Imorgon åker jag till Bålsta för att fira födelsedagsbarn och hälsa på pappa. Hinner inte skriva mer innan jag åker, men tänkte bara tala om det, så ni vet varför jag nog blir tyst en stund framöver. Kommer sannolikt inte ha tillgång till dator, och har ännu inte bestämt när jag ska åka hem.
