I'm a cuckoo
I torsdags kom Ullull hit och vi var på Trädgår'n och såg Belle & Sebastian. Det var bara BÄST! Vi stod långt fram, men lite på sidan, för jag vågar inte stå mitt i smeten (sedan jag stod fastklämd längst fram i fem timmar på en Thåström-konsert en gång, och enda vägen därifrån var att vakterna fick lyfta oss över staketet).
Jag är van att höra till de lite längre tjejerna. Jag är drygt 170 cm lång, och de flesta tjejer brukar vara kortare. På Belle & Sebastian måste samtliga kvinnor på minst 175 cm inom fem mils radie samlats. Plus alla de killar som var 185+ och hade stort, fluffigt hår. Ett tag stod en hemsk människa alldeles framför mig. Han var enorm och det enda jag såg var hans rygg. Dessutom stod han och hånflinade hela tiden. Han bestämde sig dock för att störa någon annan efter ett tag, så han försvann.
Det var lite problematiskt att ta sig därifrån. Konserten var slut runt midnatt. Det tog en halvtimme innan vi fick våra jackor, och när vi kom till bussterminalen stod bussen där, öppen och igång, men föraren dök inte upp förrän tio minuter efter att bussen skulle gått. Vi var hemma kvart i två, och på fredagen gick jag till jobbet kvart över sex. Ullull kom till cafét och åt frukost en halvtimme innan jag slutade. Sedan gick vi och handlade och sedan åkte Ullull in till stan, för hon skulle fixa lite saker innan hon åkte hem.
Jag gick och lade mig när jag kom hem, och när jag vaknade var jag sjuk. Det har varit på väg en vecka nu, så det var väl lika bra att det kom. Har lite feber, ont i muskler, ont i halsen och ena örat och det känns som om någon satt en tving runt huvudet på mig.
På onsdag ska jag till BNK för att prata om medicinering och eventuell aktivitetsersättning. Hampus är en ängel och följer med trots att det är hans födelsedag och allt.
Det ser ut som om jag får stanna på cafét, men vet inte om jag klarar det. Den nya ägaren tycks planera att bara hon och jag ska jobba där, och det finns inte en chans att det går, eftersom vi är fyra personer nu, varav två haft café länge, och vi har ändå fullt upp. Får se vad BNK säger.
Två bilder säger mer än tusen ord...
Det är så här jag känner mig...
Vårtecken i rabatten utanför huset :)
Drömmar
Har börjat drömma konstiga och otäcka saker. För någon vecka sedan drömde jag att jag blev skjuten i huvudet. Igår drömde jag att jag skällde ut en person. Personen ifråga växlade mellan att vara två av mina vänner. Alltså först var den L och sedan H och sedan tillbaka o.s.v. Har ingenting otalt med någon av dem så jag förstår inte varför det blev så. Inatt drömde jag att min pappa var död. Var tvungen att ringa och kontrollera att han var okej imorse. Otäckt. Antar att det beror på oro. Alltså att jag är orolig och därför börja drömma skumma saker. När jag sover på eftermiddagarna efter jobbet är drömmarna som regel värre än de jag drömmer på nätterna. Och när jag vaknar känns det oftast vidrigt. Som om jag sovit alldeles för mycket eller alldeles för lite. Inte alls trevligt.
Bacon eller inte bacon, det är frågan... ;)
Enligt P på jobbet ser det ut som om jag kanske får stanna när de nya ägarna tar över cafét. Det kan ju vara en trygghet för dem att jag är där, då jag kan det mesta nu och de har tänkt fortsätta driva fiket i samma stil, med samma meny och sånt. Om de vill att jag ska stanna så ska jag försöka orka i tre månader till. Om jag klarar det - och de vill behålla mig så länge - så kommer jag till slut ha jobbat sex månader i sträck vilket skulle innebära att jag klarar den magiska gränsen för alla möjliga former av trygghet. Det känns ju himla olustigt att inte kunna bli sjukskriven och inte kunna få A-kassa. För om jag t.ex. får influensa och måste vara hemma en vecka så är det en fjärdedel av månadslönen. Om jag får stanna på cafét så hoppas jag verkligen verkligen att jag orkar till den sjunde juli, då jag jobbat exakt sex månader. Skulle ju även se trevligt ut i meritförteckningen att ha jobbat på åtminstone ett ställe längre än två månader.
Aktivitetsersättning
Var på BNK förra torsdagen. Psykologen var förstående, men naturligtvis kan hon inte begripa fullt ut. Men hon förstod i alla fall att jag är panikslagen inför tanken att bli arbetslös och behöva jaga nya jobb och hon förstod att jag har svårt att arbeta som det är. Hon skulle ringa den här veckan (vilket hon inte har gjort) för hon, jag och Dr. Mats skulle ha ett till möte och diskutera aktivitetsersättning och medicinering. Det ideala för mig tror jag skulle vara sysselsättning 1 - 2 ggr/vecka och då ska det vara ganska kravlöst, inte jobb eller studier. Finns tydligen något som heter "Kunna Klara" i Göteborg. Aktiviteter och social träning för personer med Asperger. Fast psykologen visste inte om jag fick gå dit eftersom jag inte bor i Göteborgs kommun. Får se hur det går. Hur som helst skulle jag då kunna få s.k. aktivitetsersättning och inte behöva oroa mig så förbannat över min försörjning.
Är så trött på att ha det så här. Jag orkar ju ingenting! Hade en låg dag idag. M på jobbet frågade vara det var. Har varit nere på jobbet förr, men kunnat dölja det. Men idag märktes det. Jag kan ju inte förklara att jag är ledsen över att jag har ett livslångt handikapp, jag kan inte begära att hon ska förstå det. Så jag skyllde på att jag är trött och förkyld, vilket säkerligen är bidragande orsaker.
anNEUROlunda
Webbsidan anNEUROlunda blev färdig i lördags. Den är resultatet av lite spånande av mig och Ankie. Den är ju väldigt ny, men det är lite tråkigt att den fått så lite respons i förhållande till antalet besökare. Funderar på om det kanske inte framgår vad det rör sig om?
Belle & Sebastian
Idag är det i alla fall två veckor kvar till jag ska på Belle & Sebastians konsert :)
Det blir aldrig som man tänkt sig
Precis när man tror att saker eventuellt kanske kommer att fungera är det alltid nån jävel som ska hoppa fram och skrika "Smile! You're on Candid Camera!"
Jag orkar egentligen inte jobba. Inte som det är nu i alla fall. Så enkelt är det. Jag är slut. Jag orkar inte göra något annat än jobba och sova. Men eftersom jag gillar M och P som har cafét jag jobbar på, och förvisso har jag ingen energi över till något slags liv, men jag hade ändå tänkt härda ut åtminstone sex månader och sedan se om det finns någon möjlighet till alternativ. Men nu blir det antagligen inte så.
I måndags fick jag veta att cafét ska säljas om en månad. M och P hade egentligen inga planer på att sälja, men de fick ett bud och tog det då M är slut efter att ha haft café i ca 20 år. Hon har ont överallt, och är så utmattad att hon kräks innan hon åker till jobbet. Så nu ska några andra ta över och jag vet inte om jag kommer att få vara kvar. M och P lovade att skriva fina betyg till mig, och de sa att de var hemskt ledsna och att de tyckte om mig och att de tyckte att jag var duktig, men att om M ska överleva måste de sälja nu, och det förstår jag.
Men vart fan ska jag ta vägen? Jag orkar inte med att vara arbetslös igen, utan någon som helst inkomst. När ska jag börja medicinera? Kommer jag hitta ett annat jobb som är ens uthärdligt? Och om jag får vara kvar, hur kommer de nya ägarna vara? M och P vet om mina diagnoser nu. Jag berättade det för dem när de berättade att de skulle sälja. Tyckte det kunde vara rättvist, och jag kände att om de ändå ska sälja kan de lika gärna få veta. De var rara förstås, och så förstående man kan önska med tanke på att de aldrig hört talas om Asperger syndrom. Alltid nåt.
BNK i morgon. Hoppas att de kan rädda mig.
