Stanna karusellen! Jag vill hoppa av!
Usch och fy! Vill inte vara med längre! Efter att i sju timmar håglöst stekt falukorv och smetat skagenröra på smörgåstårtor åkte jag till BNK i torsdags... Bara för att upptäcka att jag inte skulle vara där förrän nästa torsdag. Blir så trött :(
Fast det hände en trevlig sak när jag var i stan. Pratade med hygglig Faktumförsäljare (Faktum är Göteborgs hemlösas tidning). Han var lite nedstämd för att han samma dag druckit två öl och han som varit nykter i 57 dagar. Jag sa att han säkert skulle klara 57 dagar till och då blev han glad och klappade mig på kinden. Kändes trevligt att prata med en riktig människa som kontrast mot alla aerobics-skuttande människor med kameratelefoner, slingat hår, beige kappa, matchande kläder och handväskor som kostat lika mycket som två månadshyror.
Idag vaknade jag strax efter klockan sju. Låg kvar i sängen till klockan åtta och funderade på om jag skulle gå upp eller inte. Jag gick upp, åt frukost, duschade och gick till ICA och handlade innan barnfamiljsmaffian hunnit dit. Jag hatar att gå och handla då samtliga barnfamiljer inom en mils radie är i samma affär. Jag vet att det är svårt att hålla koll på barnen samtidigt som man ska handla, men jag tycker inte om när barn som knappt når upp till handtaget kör en tung kundvagn rakt på mina hälsenor. Jag tycker inte heller om när föräldrar drar sina barn i håret eller armen. Jag tycker inte om när fem mammor i 40-årsåldern står i bredd mitt i gången (med vagnar) och har konferens när man försöker köpa tvättmedel, och jag tycker inte om när människor ställer sina vagnar överallt så man inte kommer förbi och så blir de sura när man skjuter deras vagn åt sidan. Tror jag ska börja med pappas taktik. Han går rakt in i sådana där folksamlingar och skiter i om folk måste flytta på sig.
Jag blir så stressad av att det är så mycket folk, så mycket ljud, så mycket man ska komma ihåg och så svårt att komma fram i en affär. Jag hatar att "shoppa" vilket tycks vara den nya folkhemshobbyn. Jag avskyr att trängas med massor av människor som luktar svett eller stark parfym, eller som skriker i sina mobiltelefoner och knuffas. Jag klarar inte av att stå i kö för att byta om i ett pytterum där det antingen är speglar i taket eller att dörren/draperiet inte går att stänga, i skenet av flimrade lysrör som framkallar epilepsianfall och där det är vattenpölar på golvet. När man väl fått på sig de med möda hopsamlade kläderna som A) inte kostar flera tusen, B) verkar vara rätt storlek, och C) får tvättas i vanlig tvättmaskin, så är de obekväma, passar inte, får en att se ut som om man antingen går på heroin eller som om man lider av ödem eller så är det förhatliga sminkfläckar från andra som provat innan :( När man vid något sällsynt tillfälle hittat det man ska ha möts man av hånleende expediter som tittar på en som om de hittat en i en sopcontainer.
Har ont i huvudet. Ska dricka te.
Ett stort tack!
Tack Ankie, som gav mig första året på webhotellet och domännamnet i present!
Är inte död...
Har inte blivit mycket skrivande den här månaden. Skeppet fick ordentlig slagsida efter slutsamtalet och jag har inte repat mig än. Jag är inte olycklig, men jag är så trött. Det känns lite som att nu när jag vet vad det är för fel så ska jag genast ta tag i det och börja anpassa mig, förbättra mig och riktigt förstå, bearbeta och åtgärda mina fel och brister. Det är bara det att jag inte orkar. Folk här och där på nätet är duktiga och går i terapi och äter medicin. Jag önskar att jag också kunde. Nog för att terapi kanske inte är det rätta om man har asperger, och medicin mot asperger i sig finns inte, utan den medicin som kan bli aktuell (centralstimulantia) är i första hand mot ADHD - i mitt fall koncentrationsproblemen. Jag önskar bara att jag hade orken att ta tag i det här nu. Häromdagen kände jag mig oerhört stressad över det, och bestämde mig för att inte göra ett skit förrän jag faktiskt orkar. Jag jobbar mina fem timmar om dagen, tvättar en gång i veckan, äter någon gång ibland om jag minns och annars sitter jag vid datorn eller sover. Orkar inte gå ut. Orkar inte träffa någon. Inte ens Hampus, för det som kräver ens en millimeter anpassning gör mig orimligt stressad. På torsdag måste jag åka till BNK. Om de säger åt mig att göra någonting åt någonting känns det som om jag bara kommer att ställa mig upp och skrika.
Att komma till insikt är trevligt. Jag har kommit till två insikter. Den ena har jag glömt bort (mycket frustrerande) och den andra är att jag inte tycker om att vara utan kläder. Jag är alltid fullständigt påklädd. Underkläder, strumpor, långbyxor och långärmad tröja. När jag sover skippar jag strumpor och långärmad tröja och har kortärmad tröja istället. Om jag går ut på balkongen och röker tar jag på mig jackan och glömmer att ta av mig den när jag går in igen. Att jag alltid har kläder upp till öronen beror nog delvis på att jag fryser så mycket, vilket i sin tur dels beror på att jag verkar ha något inre termostatfel i kombination med att jag är spinkig och inte äter så ofta/mycket. Jag hade trott att fler insikter skulle komma, men det kanske de gör med tiden?
Jag har läst böcker om vuxna med asperger, kvinnor med asperger och om asperger i största allmänhet. Det enda jag märker är fler svårigheter. Som exempel; Vadå? Hatar inte alla att behöva gå hemifrån? Jag trodde faktiskt att alla tyckte att det var jobbigt att behöva gå hemifrån, och att jag var lat för att jag lät bli att gå ut. Jag trodde att alla tyckte att det var en jätteprocess att ta sig hemifrån. Jag vill veta minst ett dygn innan vad som ska hända. Helst ha tre skriftliga kopior ;) Jag måste veta vart jag ska, vilken tid jag ska vara framme och utifrån det beräkna när jag måste gå hemifrån. Jag måste förbereda mig, duscha, byta kläder, packa väskan och borsta tänderna innan jag ens kan gå till ytterdörren. När jag gått ut och låst dörren kommer jag på att jag glömt något och måste låsa upp och gå in och hämta vad jag nu glömt. Låsa igen och gå. Tända en cigarett och sedan kolla att jag har med mig nycklar, mobil och plånbok och att id-kort, bankomatkort och busskort finns på sina platser i plånboken. Har jag öppnat ytterfacket på ryggsäcken måste jag känna efter att det verkligen är stängt och titta bakom mig på marken så jag inte tappat något. Det kan jag nämligen inte höra eftersom jag ständigt har hörlurar och lyssnar på musik. Och då är jag bara ett par meter utanför porten. Om jag sedan ska åka buss känns det som en jätteprocess att ta fram busskortet och samtidigt manövrera andra saker som ryggsäck, vantar, eventuell tidning och den lilla "fjärrkontrollen" som sitter på sladden till hörlurarna. Sedan måste jag även ta ett antal beslut. Ska jag stänga av musiken eller ha den på? Om någon säger någonting till mig kanske jag inte hör det. Ska jag sitta långt fram eller långt bak i bussen? Ska jag erbjuda min plats åt någon annan trots att jag kanske är trött eller ska jag hoppas att någon annan gör det? Var ska jag kliva av bussen (om det finns alternativ)? O.s.v.
Alfakassan (igen)
Idag fick jag avslag från Alfakassan. Jag hade skickat in kopior på min ansökan om studieuppehåll, skolans godkännande samt ett läkarintyg från Dr. Mats. Men de anser fortfarande att jag inte uppfyller villkoren för arbetslöshetsersättning. Inte i somras, inte i höstas och inte nu när jag skulle behöva stämpla upp till heltid. Jag vet faktiskt inte vad i helvete jag ska göra. Jag får ut ca 4300 kronor i månaden från jobbet, har inte rätt till socialbidrag, bostadsbidrag eller a-kassa. Funderade på om jag kan tänkas bli sjukskriven på deltid, men jag lär ju i alla fall inte få någon ersättning. Och i sommar har cafét stängt fem veckor. Kommer jag ha rätt till ersättning då? Eller kan jag bli sjukskriven? För ärligt talat vet jag inte hur jag skulle klara av att söka fler jobb, börja på ett nytt och sedan sluta för att börja på cafét igen. Det är heller inget alternativ att skaffa ett till jobb utöver det jag redan har. Jag skulle inte klara det. Eventuellt skulle jag klara av att jobba mer på cafét, men jag är slut när jag kommer hem. Att då gå till ett annat jobb skulle inte gå. Och skulle jag jobba på helgerna skulle det inte ta lång tid innan jag skulle vara utbränd, för det skulle innebära sysselsättning sju dagar/vecka. Helgerna är min enda lediga tid känns det som, trots att jag kommer hem tidigt på dagarna. Jag är ju slutkörd när jag kommer hem, och faller praktiskt taget i koma när jag kommer innanför dörren. Skulle jag jobba även på helgerna kan jag lika gärna kasta in handduken, för jag skulle i alla fall inte överleva under sådana förhållanden särskilt länge.
Jag vet bara inte vad alternativet är. Sjukpension?
Fina hälsningar på Alla hjärtans dag :) Tack!
Så nu är jag färdigutredd och har diagnoser. Precis vad jag har slagits för i ett år. Så långt är allt väl. Problemet är att det här har varit min heltidssysselsättning det senaste året. Jag har bråkat med vården och skolan. Jag har försvarat mig och mina svårigheter inför alla möjliga människor. Jag har läst artiklar och böcker, skrivit ett helt arbete om ADHD och funderat, funderat och åter funderat och har kommit fram till många sanningar om mig själv, behagliga så väl som obehagliga. Jag blev arbetslös och samlade på mig symptom på både depression och abnorm stress. Och jag har längtat så grymt mycket efter utredningen. Jag har längtat efter att få mina misstankar bekräftade.
Jag var beredd på att livet inte skulle vara en dans på rosor bara för att man fått diagnos, men om jag ska vara ärlig har jag inte tänkt mycket alls på vad som skulle hända när allt var klart, utan fokus har varit inställt på att genomgå utredningen. Punkt.
Men nu när allt är klart och jag inte behöver slåss mer känns det nästan lite tomt, trots att det naturligtvis är en enorm lättnad att det är över och att det var ungefär som jag trodde. Det känns nästan som om jag tvingats slänga mina favoritskor för att de är trasiga. Vad händer nu?
I onsdags var jag så lättad - och med all rätt. Men jag var även lite förvirrad och hade svårt att ta in att det var över. Så var det störtdykning på torsdagen. Blev jätteledsen för småsaker, och kom till sist fram till att det berodde på att det liksom blev ett tomrum där engagemanget funnits. Mamma säger att hon varnat mig för det, men jag har inget minne av det. Som sagt - jag visste att allt inte skulle bli bra bara för att jag fick diagnos, men jag resonerade som så att ingenting kunde bli bättre förrän diagnos var satt. Först då skulle jag vara berättigad till t.ex. hjälp i skolan. Men jag var ändå inte beredd på denna störtdykning. Igår kändes det bättre, men idag är jag lite låg igen, även om det inte är som i torsdags.
Äh, har typ ingen koll på hur det känns.
Slutsamtal
Idag var jag på slutsamtal på BNK. Igår och inatt och innan jag kom dit idag var jag så nervös så jag hade lite svårt att andas.
10.30 var det dags. Hampus var med, och de andra som var där var psykologen, Dr. Mats, rara sköterskan Catrin och överläkaren från öppenpsyk. Den sistnämnda verkade vara på dåligt humör. Han hade tydligen fått gå ifrån ett möte för att komma till BNK. Dessutom hade han fått för sig att jag inte ville ha kontakt med dem, när det i själva verket bara är Åke jag undviker.
Vi gick igenom resultaten på testerna. Jag tuggade på min underläpp och hade svårt att låta bli att få knäppa skrattanfall. Efter att testerna var genomgångna och de sagt hur de uppfattade mig så sade Dr. Mats att jag fyllde kriterierna för Aspergers syndrom och att visserligen ingår uppmärksamhetsstörning i Asperger, men jag hade så mycket att jag fick en ADHD-diagnos också.
De frågade om jag ville att de skulle söka licens för medicinering med en gång, men jag känner att jag vill vänta. Känner inte för att ställa in medicin och ha mig med en gång. Vill dessutom gärna smälta det hela litegrann. Ser i alla fall ut som att förutsättningarna ändrats en del i händelse av att jag går tillbaka till skolan igen.
Efteråt gick jag runt med ett idiotflin och jag och Hampus gick åt en semla var (igen). Sedan åkte jag hem och sov flera timmar. Ska strax gå och lägga mig igen. Har svårt att ta in allt som hänt och har lite svårt att acceptera att livet förväntas fortsätta som vanligt imorgon.
På BNK's begäran tar jag nu bort beskrivningarna av testerna jag gjorde där. Ska försöka behålla så mycket som möjligt av den övriga texten. Detta kommer att innebära att januari månads dagbok kanske inte kommer att vara tillgänglig på några dagar, för den som bryr sig om det.
