28 januari 2004

Tvättsåpa

Tvättar idag. Avskyr att tvätta. Inte egentligen, men sedan jag flyttade hit avskyr jag det. Tvättstugan är kass. 1 maskin, 1 centrifug och 1 torkrum är vad som finns. Torkrummet är kass. Man får inte tvätta lördag eftermiddag och inte söndag och röda dagar. Det finns två tvättider om dagen. Sedan finns det en likadan tvättstuga längre bort i huset. Det är sammanlagt 22 tvättider i veckan. Det finns 72 hushåll i mitt hus. Det innebär att man inte borde kunna tvätta ens varannan vecka. Nu är det ju alltid så att några har tvättmaskin i lägenheten, så det finns tvättider ändå, men det kan man ju inte räkna med. Tack vare att jag slutar jobbet så tidigt på dagarna hinner jag utnyttja hela min tvättid, men de som kommer hem klockan fem hinner bara med tre timmar, vilket är lite om man som jag inte har plats att hänga saker på tork i lägenheten.

Råkar man någon gång tvätta på otillåten tid kommer tvättstugetanten. Hon bor två portar bort, ovanpå tvättstugan. En vecka efter att jag flyttat hit bokade jag tvättid lördag eftermiddag. Hade ingen aning om att man inte fick tvätta då. När jag kom ner för att tömma första maskinen satt det en lapp på tvättmaskinen där det stod att "här i huset finns endast en tvättid på lördagar och den är mellan 8.00 och 14.00 och det ska du respektera precis som alla andra". Samma dag satt en lapp på min cykel att den stod i vägen. Den dag jag flyttade hit ösregnade det och jag ställde in min cykel i trapphuset bredvid en annan cykel, för jag trodde att det var okej då någon annan gjorde så. De två lapparna tillsammans gjorde att jag tyckte att stämningen var fientlig och jag ville genast flytta härifrån igen. Nu finns det inte särskilt många bostadsalternativ i Göteborg för en fattig, ung och ensamstående person, så jag bor kvar.

Tvättstugetanten har attackerat förr. Har sett lappar på maskinen när jag varit nere på otillåten tid i andra ärenden, och jag hörde från en tjej i trappen bredvid att hon också fått en lapp när hon precis flyttat hit. Sist tvättstugetanten var på mig var dagen innan en röd dag mitt i veckan. Jag hade varit noggrann med att inte boka tid på den röda dagen och trodde att det var grönt att tvätta den dagen. Men nej... "Idag är dagen före röd dag vilket innebär att det räknas som lördag" sa lappen på tvättmaskinen. Jag undrar det jag...

Jag tycker fortfarande inte om en del av grannarna i min trapp. Han som har en bra stereo är alltid trevlig, men han har fortfarande en bra stereo. En av kärringarna på våningen ovanför avskyr jag blotta anblicken av. När min mamma var här i somras hade hon packning så det räckte för tre, och det tog en stund att bära ner allt till bilen när hon skulle åka. Vid ett tillfälle mötte vi kärringen på våningen ovanför i trappen och hon frågade om jag höll på att flytta. Om jag inte misstog mig såg hon hoppfull ut. Jag har aldrig gjort henne något, men hon ser alltid sur ut när jag möter henne. Hoppas att det bara är hennes utseende, och inte något personligt mot mig. När Joannas föräldrar sov här i november gick jag och Joannas pappa ut och rökte på balkongen innan de skulle åka. Klockan var halv sju eller så på morgonen, men vi pratade tyst. Hörde ljud från balkongen ovanför och tittade upp. Kärringen ovanför böjde sig i onaturlig vinkel för att se vilka det var som pratade. Sånt där snokande gillar jag inte. Det är möjligt att hon var sur över att vi rökte när hon hängde ut ett täcke på vädring, men det blir i alla fall inte rent när det är 100 meter till motorvägen. Min balkong är ändå en del av mitt hem och jag sitter där och röker precis när jag vill. Sedan att jag kan ta hänsyn nog att låta bli om jag hör att folk sitter ute och äter är vänlighet och hänsyn, inte plikt och tvång. Vill man att det ska vara rökfritt får man bo i ett sådant område. På ena sidan om min lägenhet bor ett par. De är trevliga och de har jag absolut ingenting emot, men den karl som bor på andra sidan verkar alltid sur. Han är säkert inte det, men jag tycker det är obehagligt med folk som inte hälsar om man själv säger hej.

Idag är ändå en ganska bra dag. Inomhustemperaturen är hela 20 grader efter att ha velat mellan 18 och 19 grader senaste veckan. Det luktar fan från grannarnas matlagning i trappen, men idag har lukten inte kommit in i min lägenhet. Det händer annars ganska ofta, och då måste jag elda rökelse för att stå ut, och efter ett tag brukar jag få huvudvärk.

53 kilo

På tal om mat... Har tidigare nämnt att jag har en ätstörning som yttrar sig så att jag sedan fem års ålder tyckt att det mesta som kan klassas som mat smakar illa. Jag har varit helt ointresserad av mat och inte heller känt hunger. Så jag har helt enkelt inte ätit. När jag slutade äta kött för över tre år sedan så blev jag tvungen att börja laga mat själv, och visst blev det intressant på ett annat sätt då. Men nu har det gått utför rejält. Har mest ätit vaniljyoghurt och bröd sedan i somras, och när jag innan jul mätte mig för att jag skulle rita ett mönster till ett linne upptäckte jag att det försvunnit fyra-fem centimeter både här och där. Fyra-fem centimeter är mycket på mig. När Dr. Mats mätte och vägde mig på BNK vägde jag 53 kilo till mina nästan 171 cm, vilket är mindre än jag borde väga, och mindre än jag vägde sist (egentligen inte, men den gången hade jag inte ätit och druckit på tolv timmar, och den här gången hade jag ätit två gånger de senaste tolv timmarna). I tre dagar har jag varit duktig och faktiskt lagat mat, men jag vet inte om jag orkar idag. Får ta det imorgon annars. För jag har fallit tillbaka i att tycka att allt är äckligt och att jag inte för mitt liv kan komma på något jag vill äta. Utom bröd och yoghurt då. När jag väl äter brukar det inte smaka så fasansfullt som jag tror, så det är säkert annat det beror på, men resultatet blir i alla fall detsamma - jag äter inte.

Fan, vill bara att det här med BNK ska vara klart. En vecka till slutsamtal idag. Jag vet att jag inte kommer att bli lycklig av att få en diagnos, men att bara få ett namn på vad det är för fel... Även om det inte ens blir en diagnos så blir det åtminstone en symptombeskrivning.

Nä, nu är det dags att gå ner i tvättstugan igen...

26 januari 2004

BNK, besök IV

Idag var jag hos psykologen på BNK igen. Vi pratade lite först och jag gav henne ett utdrag på 10 sidor ur dagboken för 2003 (se arkivet), samt ett antal skolböcker från mellanstadiet som kanske kan ge en liten vink om hur det var då.

Testerna var svårare och mycket mer ansträngande idag än i fredags.

[Här har funnits en beskrivning av testerna, men BNK bad mig ta bort den.]

Hon testade mig på det där med ögon också. Fick se 28 par ögon, ett par åt gången, och så fanns det fyra alternativ till varje par. Alltså var det en bild på ett par ögon och så kunde jag välja mellan fyra uttryck t.ex. arg, ledsen, uttråkad och otålig och så skulle jag tala om vad ögonen uttryckte. Det var svårt och hon sa att det märktes att jag tyckte det, för jag funderade innan jag svarade och så hade jag många fel. Trodde t.ex. att ett par ögon uttryckte "arg" men det var "vänlighet". Där ser man. Undrar hur många människor jag misstagit mig på? Vet inte om jag ser sånt bättre om hela ansiktet är med, men jag tror det.

Hon var fortfarande inne på perceptionsstörning, uppmärksamhetsstörning och Aspergerdrag, men hon var tvungen att analysera testresultaten innan hon kan säga någonting säkert. På torsdag ska jag intervjuas av en pedagog, och det är det sista innan slutsamtalet som är 4 februari.

Om jag var trött efter testen i fredags var det ingenting mot idag. Hann ungefär ta av mig strumporna innan jag stupade i säng när jag kom hem. Sov som en liten gris i tre timmar och är fortfarande trött...

Ett litet mejl...

...fick jag av Nina häromdagen. En utmärkelse som jag blev väldigt glad för :)

23 januari 2004

BNK, besök III

Idag var det BNK igen. Testning hos psykolog. Skulle vara där halv nio. Var där ungefär tio minuter tidigare och satt och väntade. Psykologen kom prick halv nio, sa att hon försovit sig, och bad att hon skulle få tio minuter på sig. Ja, vad säger man? "Nä, testa mig NU?". Hon var ju inte ens sen. Satt och läste Metro. Efter mindre än tio minuter var hon tillbaka och vi gick in i hennes arbetsrum.

Först pratade vi lite allmänt om vad jag gjorde där och så. Sedan började testandet.

[Här har funnits en beskrivning av testerna, men BNK bad mig ta bort den.]

Sedan pratade vi lite till. Hon tyckte att det var intressant att jag tycker att ögon är intetsägande och sa att hon ville testa mig på det på måndag. Jag berättade att min största skräck var att de skulle säga att det inte var något fel på mig, och hon sa att det var många som kände så. Jag frågade vad hon tyckte att hon såg hos mig och hon sa att det visserligen inte säkerställer diagnos, men att hennes kliniska bedömning tydde på att jag är välbegåvad, har sociala svårigheter, är hypoaktiv, har perceptionsstörning, uppmärksamhetsstörning och Aspergerdrag. Åhå. Får se vad resten av testerna visar och vad slutsamtalet ger.

Efter alltihop åkte jag hem till Marika en stund och sedan gick jag hem till Hampus. Hjärnan kändes som en urvriden trasa och det känns fortfarande så trots att jag sov ett par timmar hos Hampus. Det är nog dags att sova igen.

22 januari 2004

Lödder

Idag diskade jag. Inte all disk, men det mesta. När jag kom ut i köket tittade disksvampen föraktfullt på mig och fnös att "det var länge sedan, har du blivit för fin för mig kanske?" Hehe... Det har verkligen gått väldigt lång tid sedan jag diskade sist, men nu är det mesta gjort.

BNK, besök II

Igår var jag på BNK igen, hos Dr. Mats. Dr. Mats var försenad, så jag och Hampus visades till ett väntrum. Gick förbi Christopher Gillbergs (DAMP-guru, hjälte etc.) arbetsrum. Kändes lite coolt.

Efter en halvtimme kom Dr. Mats och vi fick följa med in på hans rum. Vi pratade mest om vad vi pratat om förra gången. Hampus var med ifall han kände att jag hade glömt något som han tyckte var viktigt. Kändes lite surrealistiskt att höra honom prata om mig.

När Dr. Mats frågade lite om skolan började jag gråta, för jag tänkte på den onda Ann (läraren som bl.a. anklagade mig för tentafusk). Inget gråtande förra gången. Men jag fick papper att torka tårarna med och det var snällt.

Sedan hade vi en paus och jag fick fylla i ett formulär om jag ägnade mig åt tvångstankar och/eller tvångshandlingar.

Efter det var det läkarundersökning. Mäta och väga och mäta huvudomfång (!). Vägde mindre än jag trodde :( Känner mig som en benhög med lite skinn utanpå typ. Sedan kollade han reflexerna med en sådan där liten gummihammare. Skitkul tyckte jag och fnittrade när armar och ben skuttade som på beställning. Inte lika kul att kolla reflexerna under fötterna, för jag är så förbannat kittlig. Sedan fick jag hoppa på ett ben, gå på tå och sånt. Sedan tog en rar sköterska blodprov, så jag slipper göra det på vårdcentralen. Det var inte så mycket mer. Nästa besök är imorgon. Testning hos psykolog.

Det bästa av allt var i alla fall att Dr. Mats lovade att skriva ett brev till öppenpsyk för min räkning. Han skulle skriva att överläkaren är välkommen på slutsamtalet, men att jag uttryckligen inte vill att Åke ska vara med, och att han inte kan se någon anledning att Åke ska vara med då jag inte har någon lust att träffa honom igen. Jag berättade även för Dr. Mats att Åke inte tyckte att man skulle ha diagnoser och att det första han sa när jag nämnde ADHD var "Eva Kärfve..." Ja, just det ja! Dr. Mats sa även att han antagligen kan skriva ett intyg till Alfakassan om varför jag inte går i skolan.

Efteråt gick jag och Hampus på café och åt varsin semla. Det var många år sedan sist.

Till mina nätvänner/-bekanta

Vill att ni ska veta att jag bryr mig om vad som händer i era liv, vad ni skriver i era gästböcker och vad ni tänker och känner.

Jag skriver sällan långa eller intressanta inlägg i folks gästböcker. Ofta beror det på att jag inte kan formulera mig. Det jag på min höjd kan prestera är upprepningar av vad ni skrivit. De gånger jag verkligen fått till inläggen har jag ansträngt mig väldigt mycket, eller så har jag helt enkelt prickat rätt och tyvärr kan jag inte göra varken det ena eller det andra närhelst jag känner för det. Jag vet oftast inte heller vad som är passande att skriva och vad som förväntas. Måste ofta "tjuvkika" på vad andra har skrivit för att komma ihåg att skriva "kul att tentan gick bra" och liknande. Jag kan ofta inte heller "läsa av" om det är bra eller dåligt, det som "bara" är skrivet som konstateranden i dagböckerna, och det kan ju bli knivigt om jag skriver "grattis på födelsedagen!" och det utlöser en ålderskris hos mottagaren.

Så jag vill att ni ska veta att ofta kanske det bara kommer ett "kram" eller "tänker på dig" eller liknande. Eller ett svar på en fråga, men inga frågor tillbaka. Inget beröm eller uppmuntande ord, för jag har inga ord även om jag vill skriva sånt. Detta är ett problem för mig, och jag har känt rättså länge att jag vill tala om det för er. Det är bara så det är, det är en del av mig - den del som bryr sig.

Kramar till er alla!

18 januari 2004

Dammelefanter och andra husdjur

Igår vaknade jag halv sex på morgonen. Låg kvar i sängen till sex, då jag gick upp. Hade ingen lust att göra någonting, men av någon outgrundlig anledning satte jag igång att rensa i två kökslådor. När de var färdiga fortsatte jag med skafferiet (där det inte finns mat, utan videofilmer, böcker och annat). Lyfte ut allting och torkade ur skåpet. Lade in allting i fin ordning. Sedan städade jag ur båda mina garderober och städskåpet och dammsög varenda list inuti dem, och hängde in allting fint igen. Dammsög badrumsgolvet också, och sedan tappade jag stinget. Tittade på i stort sett hela nyhetsmorgon. Gav upp när de började med travtips eller liknande.

Idag vaknade jag halv nio. Hade fått för mig att jag skulle vara duktig och damma innan jag dammsög så naturligtvis blev ingetdera gjort. Så jag har suttit vid datorn större delen av dagen och tänkt att jag måste damma och dammsuga samt att jag måste duscha. Började damma bokhyllan när jag pratade i telefon och sedan tänkte jag att jag skulle dammsuga innan jag duschade. Efter att ha dammsugit hela lägenheten tänkte jag att jag skulle gå och duscha. Kom på att jag varit duktig och gått och duschat med en gång när jag gick upp i morse. Blir så trött på mig själv. Lade mig på knä och gav mig på fläckarna på köksgolvet med disktrasa och Mr Muscle badrum :) Så nu är det fint i alla fall en kvart till ;)

Hade för mig att jag hade saker att skriva, men det var nog inte så för huvudet är tomt.

15 januari 2004

Bacon och väckarklockor

Idag kom jag hem vid 12.00 som vanligt, och som vanligt tänkte jag sova en stund. Lade mig i soffan i all min baconfettglans runt 12.30 och ställde väckarklockan på 15.00. När jag vaknade var klockan närmare 18.00. Får se hur det går med sömnen inatt.

Märkligt nog har det hittills inte varit några problem att gå upp klockan 5.00 på morgnarna nu när jag har jobbat. Har t.o.m. vaknat tidigare de flesta dagarna. Undrar om det är en fungerande taktik att gå upp tidigt, jobba fem timmar, komma hem och sova ett par timmar och sedan vara vaken ungefär till midnatt och sedan börja om? Jag, som blir trött helt oberoende av tid på dygnet och hur mycket jag sovit på natten, kanske mår bra av att dela upp dygnets sömn i två delar?

Trivs bra på cafét. M och P är rara, arbetet monotont och inte alls lika pressande som på Burger King. M säger sig vara mycket nöjd med mig. Hon säger att de tycker att jag är trevlig och att jag är duktig och har lärt mig ovanligt snabbt.

Varje dag kommer jag dit strax innan 6.30, ställer mig vid "min" arbetsbänk och gör ett visst antal mackor av ett visst antal sorter. Resten av dagen steker jag bacon, ägg, falukorv och pannbiff, varvat med att skära sallad, tärna potatis o.s.v. När jag kommer hem efter en dag luktar jag som en hel engelsk frukost :) Men det passar mig bra.

BNK, besök I.

Kom till BNK i god tid i tisdags. Hampus var med. Jag var nervöst uppskruvad och fnittrade på samma hysteriska sätt som när min farfar begravdes - d.v.s. en knäpp reaktion på obehag och nervositet.

Dr. Mats uppenbarade sig och jag fick gå med in i ett rum och Hampus var kvar i väntrummet. Jag lämnade över alla de frågeformulär och journalrekvisitioner jag fyllt i och sedan skulle det pratas. Han började med lite allmänna frågor om hur familjen såg ut, vilka psykiska och fysiska sjukdomar som finns i släkten och lite sånt. Sedan fick jag ca en miljard frågor - om allt från om jag känner mig nedstämd till om jag tror att TV och tidningar talar särskilt till mig och om jag hör röster som ingen annan hör. Jag antar att det dels var för att få en överblick över det allmänna hälsotillståndet, och dels för att kunna utesluta annan psykisk sjukdom.

Efter en och en halv timme fick jag gå ut och röka. Stackars Hampus hade varit i väntrummet hela tiden, för han hade missuppfattat hur lång tid alltihop skulle ta. Han gick till biblioteket och jag gick in till Dr. Mats igen. Dr. Mats gav mig en kopp te och en bulle. Bullen såg mycket trist ut - som en skiva bröd med lite mandelspån på. Jag bestämde mig för att inte äta den. Frågandet fortsatte. När han började fråga om mina matvanor och om jag någon gång vägt så lite att folk kommenterat det var jag tvungen att berätta att jag under lång tid var väldigt underviktig, och det är jag fortfarande - om än inte lika mycket. Trots att jag sa att matvanorna inte hängde ihop med några kroppsideal kände jag att jag kanske borde äta den där tråkiga bullen - ifall han kollade mig. Så jag fick peta i mig den där och den smakade precis lika trist som den såg ut att göra. Är jag paranoid eller? ;)

Vi kom in på sociala svårigheter och jag tror vi var ganska överens om att jag har sådana. Kan t.ex. ingå i en grupp och ändå känna mig avskärmad från de andra - som om de har mycket lättare att umgås sinsemellan än med mig. Och ibland säger jag för mycket och ibland för lite utan att begripa vad som är fel. Jag har lätt att knyta nya kontakter, men ofta försvinner de nya bekantskaperna ganska snabbt - utan att jag varit elak eller uppenbart frånstötande. Antar att jag helt enkelt inte motsvarar deras förväntningar. Sedan händer det ibland att mina känsloyttringar är olämpliga. Jag fnittrade ju t.ex. då min farfar begravdes. Dr. Mats frågade om jag kanske hade för höga krav på potentiella vänner, men jag tror inte det. Däremot var jag tvungen att hålla med om att jag har höga krav på mig själv.

Efter tre timmar var vi färdiga. Nästa gång ska vi tydligen komplettera det som sagts plus att han ska göra en vanlig läkarkontroll på mig och så ska jag genomgå mototriska tester. Antar att det innebär att stå på ett ben och så.

Skulle ju egentligen till psykologen imorgon, men de ringde från BNK igår och sade att hon hade fått förhinder och att jag får komma till henne den 26:e istället. Så nästa gång blir Dr. Mats på onsdag.

Fick ett brev från överläkaren på öppenpsyk idag. Tydligen ska jag lämna blodprov för utredningen. Det var nyhet ett. Nyhet två är att jävla Åke Tråk - den psykodynamiske flumpsykologen som skrev min remiss - ska vara med på slutsamtalet. Vet inte om jag ska skratta eller gråta. Det skulle vara intressant att höra om han tänker hålla med BNK i allt de säger eller om han bara kommer att sitta tyst. Undrar om jag kan kräva att han inte får vara med? Han ringde ju hit efter mina besök där och frågade om jag behövde en samtalskontakt. D.v.s. om jag ville fortsätta gå till honom och sitta där och gråta utan att ens få en näsduk. ALDRIG i livet att jag skulle gå till honom om jag kände att jag behövde en psykolog.

Alfakassan - ett drama i 743 delar

Alfakassan har skickat brev och krånglar igen. De skulle ha kompletteringar hit och dit och jag är så jävla less på dem. Ska se om jag kan få till ett intyg på varför jag slutat skolan antingen från läkaren eller från skolan. Jag söker tydligen inte ersättning utifrån den utbildning jag avslutade i Skara längre, utan utifrån den oavslutade utbildningen här. Alfakassan är riktigt dåliga på att informera om sånt tycker jag. Talade med en av släktet snorkfröken i telefon, och hon gick med på att flytta fram det satta datumet då kompletteringen ska vara inne, men mer kunde hon inte göra. Undrar om de krånglar så mycket för att man ska ge upp så de slipper betala? Synd att jag inte bor i USA. Då hade jag kunnat stämma dem för psykiskt lidande eftersom jag får sån satans ångest varje gång de skickar brev...

11 januari 2004

Gick och lade mig runt midnatt och vaknade strax innan fyra. Igår vaknade jag vid sju, men somnade om efter en stund. Undrar om det är för att jag gått upp fem de tre dagar jag hittills jobbat eller om det är någon annan anledning? Hur som helst har jag pratat med M och P (de som har cafét där jag jobbar) och det var okej att jag gick på alla de inbokade läkarbesöken. Hade nog gått ändå, även om de sagt nej, för det här har jag väntat på i ett år. Lyckades dessutom undvika att tala om varför jag ska till läkaren, sa bara att jag inte hade någon livshotande sjukdom, utan att det hade med skolan att göra.

Alfakassan

Apropå skolan... Nu har jag skickat brev till Alfakassan (A-kassa för de som inte uppfyller kraven för A-kassa) för fjärde gången. I somras skickade jag en anmälan (eller vad det nu heter) till dem. Sökte på studerandevillkoret, dvs. att man anmäler sig på Arbetsförmedlingen inom tio månader efter en avslutad utbildning. Anmälde mig på Arbetsförmedlingen i mars (inom ramtiden) men eftersom jag fortfarande gick i skolan då gick ingen anmälan iväg till Alfakassan förrän i juni. Jag fick ett brev från dem att de ville att jag skulle komplettera min ansökan med ett studieintyg för den avslutade utbildningen samt ett antal kassakort. Jag skickade in dem. Det dröjde innan jag fick svar. Avslag p.g.a. att jag inte sökt inom ramtiden. Ringde upp dem och frågade om det räckte att jag varit på Arbetsförmedlingen inom ramtiden, eller om anmälan till dem skulle varit inne då. Det räckte med Arbetsförmedlingen. Skickade in en ansökan om omprövning av deras beslut samt ett nytt yttrande från Arbetsförmedlingen (om när jag skrev in mig där). Efter ca två månader fick jag ett brev att jag skulle komplettera min ansökan med intyg på vad jag pysslat med mellan augusti 2002 och februari 2003 samt 24 veckors kassakort. Dessa skulle vara inne senast den 12 januari annars jävlar.

Jag tycker det är svårt att fylla i blanketter. Jag missförstår vad det står, vet inte var jag ska fylla i vad, hur mycket jag bör skriva och jag är jämt orolig för att skriva fel. Studieförsäkran var svår att fylla i:

"Har studierna avslutats?	[nej] [ja]	fr o m ÅÅÅÅMMDD
Har studierna avbrutits?	[nej] [ja]	fr o m ÅÅÅÅMMDD
Om ja, ange orsak: .............................."
Och lite längre ner:
"Har du för avsikt att fullfölja de avbrutna studierna?
	[nej] [ja]	fr o m ÅÅÅÅMMDD
Hur har studierna finansierats?.................................."

Och så var hela blanketten. Vad ska jag skriva som orsak till att jag avbröt studierna? Att jag tror att jag har ADHD? Att det gick åt helvete i skolan? Att jag hade ångest inför varje tenta och satt här oförmögen att göra ett skit? Ringde pappa (som jobbar på Arbetsförmedlingen) och han fick tala om vad jag skulle skriva.

Sedan var det kassakorten. Hur skulle jag skriva när studier inte fanns som alternativ? Var skulle jag kryssa om jag hade jobbat en helg? Pappa fick hjälpa mig med det också.

Efter ångest, tårar, fräsande åt mamma och annat skräp kom papperena iväg i fredags. Dags att vänta på avslaget som kommer om 4½ år eller nåt.

BNK

Äntligen dags för utredning. Efter ganska precis ett års väntan. Den 13:e (på tisdag) ska jag träffa en läkare, den 16:e ska jag testas hos psykolog, 21:a läkare igen och den 23:e tester hos psykolog. Anhörigsamtal den 28:e, men där tror jag inte att jag ska vara med, intervju den 29:e och slutsamtal 4 februari.

Hoppas att jag har ork att skriva här under tiden. Det är inte det att jag inte vill, men oftast innebär det en ganska stor ansträngning för mig att trycka ut mig i skrift så att säga. Det är ansträngande att försöka komma på vad jag känner, hur jag ska formulera mig och vad jag ska skriva om.

Utredning ja... Min största skräck just nu är att de ska säga att jag är fullständigt normal eller att det bara är en depression.

Alla har vi varit små...

Jag hade inga direkt utmärkande symptom som barn. Jag var inte sjövild, våldsam eller överdrivet introvert. Jag kan inte minnas att jag hade koncentrationsproblem eller att jag var aggressiv. De saker jag minns som kan ha varit annorlunda mot andra barn jag kände var att jag trivdes med att leka ensam. Jag tyckte om att bygga saker och planera lekar, men var inte särskilt road av själva leken*. Blev utanför ibland på dagis och hemma utan att förstå varför**. Kunde vara extremt petig med små detaljer*** och jag pratade snabbt, välartikulerat och mycket. Det gör jag i och för sig fortfarande. Det är säkert mer, men inga saker som jag kommer på nu.

*) Jag byggde bl.a. barbiehus och vägar för leksaksbilar i hela rummet, men lekte sedan inte med det mer än en liten stund. När jag lekte med andra var det roligt att hitta på vad de olika karaktärerna i lekarna skulle heta, vad de gjorde, hur de var och var de bodde. Sedan när leken var planerad in i minsta detalj tappade jag intresset. Lekkamraten som varit måttligt road av planerandet ville leka i evigheter. Jag hade en kompis som hette Kristin. Vi var väl fyra år eller så och jag hade precis fått en cykel med lås och tillhörande nyckel. Vi lekte att hon var en uppdragbar leksak och jag skulle skruva upp henne genom att vrida om nyckeln i ryggen på henne. Jättekul i två minuter, men hon ville att jag skulle skruva hur många gånger som helst, och jag tröttnade, men visste inte hur jag skulle säga ifrån så jag stack henne hårt i ryggen med nyckeln. Minns inte om hon började gråta.

**) Alla barn på min avdelning på dagis byggde tillsammans ett slott åt My Little Pony-hästarna. För de som eventuellt inte vet vad My Little Pony är kan jag tala om att det är plasthästar i olika storlekar och färger och allihop har fåniga namn. För mer info se www.mylittlepony.com. Väldigt poppis i mitten och slutet av 80-talet.

Jag hade en liten ponnyhäst, men de flesta andra hade fler, större, dyrare och finare hästar. De flesta hade hus, slott och palats åt plasthästarna hemma. En gång bestämde Pernilla att jag inte fick vara med och leka med ponnyslottet för jag hade bara en häst och dessutom var den liten. Det hade inte varit något problem tidigare utan jag hade fått låna av de andra. Jag skrek fula ord som jag nu inte begriper att jag kunde i den åldern och sedan gick jag ut och satte mig under ett bord och grät. Efter en mycket kort stund kom en fröken och undrade varför jag satt under bordet och grät. Jag sa att jag inte hade fått vara med och leka. Jag minns inte om jag sa att jag sagt fula ord, eller om det var något av de andra barnen som skvallrade, men jag minns att fröken blev arg på mig för att jag sagt fula ord, och då kunde jag inte förvänta mig att få vara med och leka. Att jag sagt de fula orden för att jag inte fick vara med och leka gick inte fram.

Andra tillfällen när jag blev utanför var på gatan där vi bodde. Jag brukade leka med David och Josefina, två syskon som bodde grannar med oss. En dag flyttade Linda till vår gata och hon kunde vara gräslig. Mamma har berättat att jag och Josefina var inne på mitt rum och lekte en gång när mamma var utanför huset. Då kom Linda och stod och drog i sin lilla nalle Teddy som hon alltid hade med sig. Mamma pratade lite med henne och Linda förklarade att Teddy var så väldigt ensam för han hade ingen att leka med. Mamma sa att Linda och Teddy kunde gå in och leka med mig och Josefina. Två minuter senare skuttade Linda och Josefina nerför backen utanför huset, hand i hand, medan jag stod ensam och grät. En annan gång gick jag hem till Josefina för att fråga om vi kunde leka. Linda och hon satt på golvet och höll på med ett leksakspiano. "Nej, här finns bara plats för två!" sa Linda och så var det med det.

***) Jag minns bara några saker som när jag vägrade gå hem från dagis för jag ville ha ett mintgrönt papper att rita en skottkärra på. Och jag var väldigt exakt med färgnyanser. Om jag bad pappa att hämta mitt lila diadem och han hämtade det blå blev jag irriterad. Om jag bad om en aprikos tuschpenna och fick en orange av dagisfröken tyckte jag att hon var knäpp som inte såg skillnad. Och jag tjatade på mamma att hon skulle arrangera min samling av suddgummin i den ordning de var finast, och sedan accepterade jag inte att hon inte lade dem i samma ordning som jag.

7 januari 2004

Nils Holgerssons underbara resa

Den 4:e kom jag tillbaka från en liten tripp uppåt polartrakterna. Jag var i Bålsta och Åkersberga alltså ;) Julafton firades hemma med mamma och Hampus, och den 27:e åkte jag till Katrineholm för snabbvisit hos min faster. Närvarande var även farmor, fasters sambo samt min kusin med sambo och dotter. Alla andra år har jag och pappa åkt dit tillsammans och sedan jag flyttade hemifrån har vi mötts i Katrineholm och sedan åkt till Bålsta tillsammans. Men nu är han inte mobil så att säga, så han kunde inte åka. Det var trivsamt i alla fall och sedan for jag till Bålsta. Och naturligtvis var min anslutning i Västerås försenad. Vad lever man för om inte för att roa sina medmänniskor? Undrar om man kan slå rekord i otur med tåg?

Ankom till Bålsta och gick hem till Jenni då hon bor bättre till från stationen sett än pappa. Och så skulle jag träffa Hanna också, för hon skulle åka hem dagen efter. Vi åkte på liten biltur till och från McDonald's i Stäket. Premiär för att åka bil med Hanna sedan hon tog körkort.

Rebel

Hälsade på pappa dagen efter att jag kommit till Bålsta. Skottade snö och handlade mat åt honom. Han hade gått ner i vikt efter vad jag kunde se, och jag ser oftast inte sånt. Där det funnits dubbelhaka var det liksom bara tomt, och magen var mindre än förr. Visserligen gick han framåtböjd med rullator, men det syntes ändå att midjemåttet reducerats. Hans rullator är en historia i röd metallic och den heter Rebel. Lite coolt. Var hemma hos pappa fler gånger och dammsög och tvättade och hade mig. Han hade köpt en ny TV. Fantastiskt med tanke på att att hans förra tv tappade färgen för ungefär sju-åtta år sedan, och han inte köpt någon ny. Förrän nu då.

Nytt år - och vintern är svår ;)

Jenni ville fira nyår hos sin mamma.
Jag ville inte detsamma.
Sedan blev Jenni sjuk och skulle inte gå ut.
Så vi firade hemma till slut.

Vi såg på Galenskaparnas "Himla Hamlet" en kväll, och jag är ju som jag är så jag började prata på rim. Jenni hakade på, och sedan fastnade vi. Riktigt kassa rim, men det var roligt. Som nämnt i rimmet ovan firade vi nyår själva hos Jenni, med alkoholfri smultroncider och Daimtårta. Skönt tycker jag, för jag vill kunna gå hem när jag vill, och bäst är om jag inte behöver gå ut alls. Tragisk man är.

Expedition Åkersberga

3 januari åkte jag till Ankie. Det var toppen som vanligt. Diggar henne och hennes familj. Dag två kom hennes mor och syster + familj. Det var roligt. Har hört så mycket om mamman, så det var kul att äntligen få träffa henne. Rar dam :) Micke var hjälte och skjutsade mig hela vägen till Centralen. Hann med X2000 18.15 och resan gick som på räls ;) Mamma och Hampus mötte mig på Centralen här i Göteborg och det var bra :)

Uppe med tuppen

Vaknade klockan tre inatt efter ca 2 timmars sömn. Mycket frustrerande med tanke på att jag skulle gå upp klockan fem för att vara på nya jobbet halv sju. Första dagen idag. Invigde alltihop med att skära mig i handen. Blev inget jättesår, men det var ju förargligt. Fick göra smörgåsar, steka ägg och bacon och tärna 10 kg potatis. Jobbade fem timmar. Allt gick bra. Hoppas att det fortsätter så.

Utredning!

Frågade på jobbet om det var okej att jag hade fyra inbokade läkarbesök i januari. Jo, det gick väl bra. Det är nämligen som så att jag har fått tid för ADHD-utredning på BNK med start 13 januari, och efter vad BNK sagt var det fyra besök inbokade. Men när jag pratade med dem idag visade det sig vara sju stycken besök varav sex i januari. Och jag kan inte tacka nej, för vem vet hur länge det skulle dröja tills det finns tid nästa gång. Får prata med de på jobbet och hoppas hoppas att det går bra. Vill helst inte berätta för dem vad det gäller nämligen. Och hur förklarar man att man ska till doktorn sju gånger utan att ha cancer eller annan allvarlig sjukdom?

Det här med ADHD är faktiskt själva anledningen till att den här dagboken existerar...

Man är väl en tok som har jobb och kanske snart diagnos :)