4 december 2003
Ursäkta gnällandet nedan.
Slutgrillat
Idag var min sista dag på jobbet. Trevligt och otrevligt. Det är tråkigt att sluta när man lärt känna alla och så, men jag är glad att jag inte behöver vara kvar där tillsammans med Hamsterboy, Otäcke Jörgen och Gestapo-Kristin.
Jag vet att det är elakt att kommentera folks yttre på ett negativt sätt, men Hamsterboy ser exakt ut som killen i Läkerolreklamen. Det kan jag leva med. Han är ingen dålig människa för det och dessutom är det synd om honom för att han ser ut så. Men han är dessutom ovårdad med flottigt hår och han stinker gammal intorkad gubbsvett. Det är äckligt.
Otäcke Jörgen är 35 år gammal tror jag. Solbränd och han gör säkert blonda slingor i håret. Han är den sorten som har seglarskor och blå Ralph Laurenskjorta om ni förstår vad jag menar (fattas bara att han skulle heta Roger och jobba någon annanstans än på Burger King). Jörgen har jobbat på McDonald's i 15 år, men nu jobbar han på Burger King. Jörgen är en sån som står i kassan och flirtar med alla kvinnliga kunder. Han är själva stereotypen för en försäljare. Jörgen har inga problem med att fälla taskiga kommentarer. Han tycks göra det med nöje. I alla fall mot mig. Han tillrättavisade mig inför en kund, vilket jag tycker är fel. Åtminstone på det sätt han gjorde det. Det var en kille som kom med ett kort som berättigade till någon sorts studentrabatt. Eftersom det stod att det gällde läsåret 2002/2003 på kortet frågade jag Jörgen om det fortfarande gällde med tanke på att det aktuella läsåret tog slut i somras. Istället för att säga att "Ja, det gäller", eller "Nej, det gäller inte" eller "Egentligen inte, men vi kan göra ett undantag" började karlfan tala om för mig vilket år det är. Jag vet väl för fan att det är år 2003, men kalenderår och läsår är inte samma sak, så jag anser att min fråga var befogad. Jörgen log mot kunden och sa att det viktigaste var att kunden var nöjd. Fine, men han hade kunnat låta bli att diskutera saken med mig på det sätt han gjorde - nedlåtande och tillrättavisande. Igår introducerades en ny hamburgare - Whopper Pepper - vilket innebar att jag inte gjort den förr. Jörgen stod i kassan och jag i köket. Någon beställde en Whopper Pepper och det tog sin lilla stund (1 minut och 40 sekunder - acceptabelt) för mig att göra den. Jörgen sticker ut huvudet i köket och frågar när burgaren kommer och jag säger att den strax är färdig. "Jag som är van att det brukar vara lite fart därute" säger fanskapet. Va?! Höll på att tappa öronen. Svarade vasst att det var ju synd för honom att det bara var jag där då. "Vi löser det" kvittrade han. Höll på att koka över. När han kom ut i köket sa jag till honom att hans kommentarer inte alltid var nödvändiga. Han undrade vad jag menade, jag presicerade mig med de ovan nämnda exemplen. Han tyckte att jag fick tåla lite. Jag svarade att jag tål en hel del. Han tyckte att jag skulle förstå att han skämtade. Jag sa att jag inte tog det så. Han tyckte att jag fick vänja mig för att kommentarerna kom av sig själva (jaså, han har vokala tics?). Jag sa att jag inte alls behövde vänja mig eftersom jag skulle sluta. Han sa att "då klarar jag mig undan då". Det var ju inte det som var poängen... Antingen var han överlycklig för att jag skulle sluta, eller så tog det faktiskt skruv för han var idel solbränna, blekta tänder och vänlighet resten av dagen.
Gestapo-Kristin är restaurangchefen K. Hon är själva sinnebilden för en elak kvinnlig idrottslärare - tål inte barn, är f.d. framstående idrottsutövare av något slag och fullständigt befriad från känslor över fryspunkten. Hon sparkar folk till höger och vänster. Hon gapar och skriker. Står man och pratar i fem sekunder frågar hon spydigt om man vill ha en stol, eller så hittar hon på något att göra. Börjar faktiskt tro att hon är så för att vi inte ska få en chans att prata med varandra om nåt som kan vara negativt om henne eller om Burger King. Hon säger oftast till på ett ganska bra sätt och så, men hon är som ett elakt öga, ständigt hängande över ens axel, spanande efter fel. Hon har t.ex. försökt få arbetsledaren H att säga negativa saker om D. Enligt D har hon även sagt till en av restaurangens fyra Fredrikar att om hon ringer till någon annan Burger King för att låna personal så skickar de sina sämsta till henne. Trevlig sak att säga om sina anställda, eller hur? Exemplen är otaliga.
En stjälpande hand
När jag kom hem idag gick jag till Arbetsförmedlingen. Hade planerat att göra det imorgon, men jag känner mig själv, så jag gjorde det när jag ändå gick förbi. Gick in och tog en nummerlapp. Nr 21. Satte mig ner vid en s.k. kundarbetsplats och tittade lite i Platsbanken när jag ändå väntade. Nr 19 ropades upp. Nr 20. Både nr 19 och nr 20 avvek efter en stund och de två arbetsförmedlarna satt och knappade på sina datorer. Efter en halvtimme gick jag fram till den ena och frågade om jag skulle behöva vänta mycket längre. Hon informerade mig om att det var en före mig i "kön". Jag frågade vilket som var det sista numret som ropades upp och hon svarade att det var nummer 20. Jag sa att jag hade nummer 21, men det tog hon ingen notis om. Satte mig ner igen och väntade. Efter ytterligare en stund dök en till arbetsförmedlare upp och karln som ansågs ha förtur erbjöds hjälp. Han var dock ridderlig och sa att jag var före honom. Han fick i alla fall följa med den andre in i nåt rum och hon som jag pratat med sa att hon skulle hjälpa mig. Hon hade en gigantisk rosett om halsen och nåt som såg ut som Tipp-Ex på naglarna. Hon visade tänderna mot mig när jag satte mig. Jag talade om att jag blivit arbetslös idag och att jag tyvärr glömt tala om för dem att jag hade lyckats skaffa ett jobb. Hon snäste nåt om att jag skulle haft A-kassa samtidigt, vilket inte är sant så det sa jag. Hon var så snäsig så jag började gråta. Dagens eländeskvot var liksom fylld. Sedan sa hon "Vad vill du att jag ska göra?". Va?! Jag sa att det var väl hon som jobbade på Arbetsförmedlingen och inte jag. Hon tycktes bestört över att ha framkallat känsloutbrott och efter att vi pratat en liten stund försökte hon släta över med käcka kommentarer som "Du får inte vara ledsen!" *Suck*
Far har båda benen kvar
Pappa ringde efter operationen igår och rosslade på bästa Ulf Lundell-manér. Jag hade inte hört att det var han om han inte hade använt sin vanliga hälsningsfras ("Ja, hej du, det var jag"). Han hade inte fått dricka och fick inte röra benet, men verkade vara rätt okej, med tanke på omständigheterna. Idag ringde han igen och rosslade att han fått telefon. De tryckte i honom morfin, men hade tydligen glömt bort hans hälsodeklaration som han fyllt i innan operationen, för de hade missat att han ska ha b12, blodförtunnande och insulin. Han hade fått upplysa dem om att han var diabetiker och först idag hade han fått insulin. Lyckat... Är i alla fall glad att han opererades i Uppsala och inte i Enköping. Litar inte på Enköpings Lasarett sedan morfar vid 85 års ålder kom dit flera gånger för att han hade ont i magen och de avfärdade det. Han dog av att en tumör stor som en grapefrukt spräckte tarmen (ursäkta äckelfaktorn).
Så trött...
"Kan jag hjälpa nästa? - Ett Whopper Meal med cola utan is? - Vill du ha ost på burgaren för 4 kronor extra? - Vill du ha plusmeny? - 53 kronor tack! - 47 kronor tillbaka, varsågod! - Ett Whopper Meal varsågod! - Kan jag hjälpa nästa..?"
Ska sova nu.