17 maj 2004
Människosemester
Har för närvarande "människosemester". Det innebär att jag inte tänker träffa någon, och inte vill att folk ringer, om det inte är nödvändigt. Får jag lust att ringa någon kan jag göra det, så länge den andra är med på att det sker på mina villkor. Jag vet att det låter ego, men ska jag fortsätta fungera så måste jag pausa. Så för närvarande träffar jag ingen utom på jobbet, och på onsdag ska jag till Lisa på Arbetsförmedlingens Rehab (som jag fortfarande inte vet vad det egentligen heter).
Måste sluta med ovanan att sitta i telefon mest hela tiden, och i synnerhet de samtal som stjäl sömntimmar av mig. Det är inte nyttigt att bli stressad av vanliga telefonsamtal med människor jag tycker om. Min "semester" började i fredags och jag har sagt en vecka till att börja med åtminstone. Men de mönster jag hamnat i är inte alls bra, och det får nog ta den tid det tar om jag någon gång ska komma på fötter.
Hälsa och sånt
Det är inte alls bra med mig just nu. Har mått illa hela helgen, frusit så jag skakat, men inte haft feber. Igår gick illamåendet över efter att jag druckit ett glas vatten. Högst besynnerligt. Humöret har varit jämnlågt. Av den anledningen blev det inget "ett foto i timmen" i lördags. Visst tog jag några bilder, men jag missade flera gånger, och till slut gav jag upp. Får försöka nästa gång istället.
BNK
Fick idag de slutgiltiga utredningspapperena från BNK. Först och främst kan jag konstatera att jag inte gjort mig förstådd ens då jag korrigerat fel i de ursprungliga papperena. Orkar inte bry mig. Man har väl kommunikationssvårigheter. Läkaren, psykologen och pedagogen har skrivit varsitt häfte om mig, och alla tre har på något sätt missuppfattat någonting jag sagt. Men det får väl vara så. I papperena från pedagogen är jag citerad på flera ställen. Vad sägs om poetiska och i framtiden ofta citerade uttalanden som "Vägen från soffan till ytterdörren är jättelång" och "Vem fan vill ha knäckebrödsmulor i sängen?" ;)
Alla tre har uppfattat mitt ansiktsuttryck, kroppsspråk och uppträdande på ett sätt jag varit totalt omedveten om. Läkaren skriver att jag har "något utslätad och stel mimik" och att jag inte använder kroppsspråk. Psykologen har beskrivit mig som "stillsam och lugn närmast något hypoaktiv". Gester och mimik beskrivs som återhållna, och "intonationen något dåligt varierad". Pedagogen har skrivit "Stillsam och mimikfattig."
Mycket intressant. Känner ju igen mig, men har aldrig reflekterat över det. Å andra sidan upplever jag inte Hampus ansikte som mimikfattigt, trots att jag vid närmare eftertanke nog aldrig sett honom le, och jag tror nog inte att jag sett några direkta känsloyttringar alls den vägen. Men om han är mimikfattig (på grund av asperger) och/eller jag inte kan tyda mimik (på grund av asperger) är det ju skit samma. Så länge samtliga inblandade är nöjda och glada ;)
"Du borde inte äta så mycket medicin Gunilla! Du verkar så sjuk då!"
(Ovanstående yttrades av Lovisa, då hon i späda år storögt betraktade mammas frukost.)
Nedan är metaforflummerier. Undertecknad drabbades av tillfällig galenskap vid tillkomsten av denna text ;)
Nästan alla jag känner som har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar uppvisar ännu värre symptom efter utredning och diagnos. Jag vet varför. Man behöver inte låtsas längre. Som mammas läkare som plötsligt en dag var sjuk. Mamma skickade ett vykort där hon uttryckte en förhoppning om snabbt tillfriskande och kort därefter dog läkaren. Hon hade tydligen varit allvarligt sjuk under en längre tid, men simulerat frisk och till slut gav kroppen upp. Det är samma mekanism med neuropsykiatriska funktionshinder. Vi anstränger oss till bristningsgränsen. Vi putsar fasaden, medan tapeterna krullar ihop sig och golven rämnar bara man tittar på dem. När diagnosen är satt börjar man laga golven och tapetserar om. Det tar ofta lång tid och man kanske behöver göra om det flera gånger innan det blir acceptabelt. Och medan man som bäst kaklar om badrummet så förfaller fasaden. Färgen flagnar och ogräset växer. Och medan man städar och börjar få ordning inuti, torkar bort damm och smuts, planterar om sina döende krukväxter och hänger upp nya gardiner, så är det hålen i fasaden som folk ser. En del orkar inte ta itu med varken insidan eller utsidan. Kanske sitter de där i sina dammiga soffor och orkar inte göra någonting. Men förr eller senare reser de sig också ur soffan och börjar städa och rensa bland skräp de samlat på sig i decennier. När det till slut är någorlunda ordnat på insidan kan man med lite tur återigen ta itu med fasaden. Krossade fönsterrutor, raserade väggar och flagnande färg är det som syns och det är det som gör att man verkar mycket "sjukare" än man var innan.
Även stora tankar börjar någonstans, och trots att jag varit omedveten om det har jag nog funderat över och analyserat mig själv. En sak som känns bra med att ha fått diagnos är att jag nu får en förklaring till stora delar av mitt liv och mitt beteende. Trots att jag redan innan sett förklaringar till mitt beteende i neuropsykiatrin, så känns det på något sätt ändå annorlunda. Kanske för att jag inte fick den diagnos jag trott, eller kanske för att jag faktiskt fick ett erkänt namn på det. Jag vet inte. Men både läkaren och pedagogen har skrivit att jag har svårt att förmedla tankar och känslor och det är sant. Det är nog också därför jag så sällan skriver här. Kanske är lösningen att göra så som jag gjort nu. Jag har skrivit precis vad som fallit mig in i den (o)ordning tankarna kommit, och strukturera får jag ta i efterhand.
Det som kommer sedan
Har nog så smått börjat inse att det här kanske är den sista perioden i mitt liv som är någorlunda "normal". Inte normal mätt med normalas mått, men det kanske är den sista perioden med t.ex. ett (någorlunda) normalt jobb. Framöver kanske det är lönebidrag, rehab, aktivitetsersättning, pedagoghjälp o.s.v. som gäller i främst utbildnings- och arbetssituationer. Trots att detta håller på att sjunka in kan jag inte säga att jag vet hur det känns. Har låtit bli att tala om för arbetsgivare, arbetskamrater, Arbetsförmedlingen, Alfakassan o.s.v. att jag först misstänkte, och nu har bekräftade neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Har varit rädd för att knuffas ut ur det sociala skyddsnätet skulle jag tro. Nu vet samtliga inblandade om det, och jag inser att det är så det måste vara om jag ska ha en chans.
Lagens långa arm
Varje dag när jag går till och från jobbet måste jag gå över bilvägar. Det finns övergångsställen, det är okej. Men vägen precis utanför jobbet korsar jag med direkt fara för mitt liv. Den har tre filer. Två åt ena hållet och en åt det andra. Ett övergångsställe. Mellan 07.55 och 08.05, samt mellan 13.30 och 13.45 mister samtliga bilförare på den vägen synförmåga och omdöme, de glömmer såväl väjningsplikt som broms och de drabbas av kollektiv nonchalans. De borde inte ha körkort helt enkelt. Det är inte en jävel som ser att jag står där vid övergångsstället. Inte ens i fullt dagsljus, i färgglad tröja eller med rött paraply. Kanske ser de inte övergångsstället, kanske ser de inte mig. När de ser mig så slår nonchalans och glömska till och de kör ändå. Alldeles för fort. Och om den i filen närmast mig stannar, så gasar de desto mer i filen bredvid och jag riskerar i alla fall att få taxibilar och nyvaxade japanska kombiåbäken genom kroppen. Hurra! Idag hände dock något som fick mig på lite bättre humör. När jag gick från jobbet så fick jag naturligtvis vänta några minuter innan en bilist i filen närmast mig faktiskt fick påhälsning av förnuftet och stannade. Eftersom bilen i filen längst bort också stannat började jag gå. Halvvägs ut i mittfilen blir jag nästan överkörd. En bil kom bakom bilen som stannat och svängde ut i mittfilen för att köra om. I mycket hög hastighet. Föraren hann bromsa och jag överlevde. Synd bara för honom att han hade en polisbil efter sig. Om det var för att han nästan kört över mig på ett övergångsställe, eller om han brutit mot eventuella andra trafikregler vet jag inte men polisen stoppade honom i alla fall en bit bort. Gick vidare och såg inte hur det gick. Lite skönt kändes det ändå efter att jag nästan blivit överkörd två gånger varje vardag i fyra månader.
Sköt dig själv och skit i andra
Det är lustigt hur snabbt människor glömmer tidigare motgångar, då deras egna intressen är hotade. De senaste månaderna har insändarsidorna i lokaltidningen handlat om två saker; den ena huruvida en ny väg ska byggas eller inte. (De som bor intill den nuvarande vägen kräver en till väg, och de som inte bor där anser att vacker natur inte ska offras för trafikens skull.)
Det andra tvisteämnet är kommunens planer på förtätning i ett visst bostadsområde. De boende i området klagar och klagar över att kommunen planerar att bygga några höghus i området där bara låga hus finns nu. Kommunen planerar förtätning i mitt område också. De ska bygga ett fyravåningshus på gården utanför min balkong och sedan ska de bygga ihop och bygga om andra hus i området. Visst är det tråkigt när gräsmattor försvinner och det blir trångt mellan husen, men är det inte viktigare att folk har någonstans att bo än att jag kan gå ner till gräsmattan för att andas in tonvis med skit från E20? Jo. Vill jag ha grönområden är det inte långt till andra gräsmattor och en och annan park. Några minuter bort med buss finns massor av natur. Skog, bergsknallar, sjöar och gräsmattor. Vad är egentligen problemet?
Folk gnäller om att deras barn inte får några lägenheter, men så fort nybyggen (som ger dessa barn en chans till lägenhet) hotar att skymma utsikten från balkongen drar man i nödbromsen. "Givetvis ska det byggas nytt, men inte i mitt område." Men var man än bygger blir någon missnöjd. Ska jag kräva att alla hus i min omgivning bara får ha en våning, eftersom de skymmer utsikten annars? Kan de inte vara glada för att någon gör något åt bostadsbristen istället? För de som gnäller växte säkert inte upp i några palats. Det är inte så länge sedan sjubarnsfamiljer bodde i tvårumslägenheter förra gången. När de i nästa liv återföds som Gnällspikar (ovanlig fågelart) så kommer de gnälla och kräva att skogen ska huggas ner eftersom den skymmer utsikten. Länge leve egoismen! *Fnys!*