Ang. Andréa [Efternamn] [Personnummer].
"Som svar på ert brev som ankom till oss 2004-06-11 vill vi meddela att man inte kan ta över en lägenhet som man varit inneboende i oavsett skäl.
Andréa [Efternamn] är välkommen att söka lägenhet hos oss via vår hemsida.
Med vänlig hälsning
[HYRESVÄRDEN AB]"
Jaha, det var ju trevligt. Texten ovan är vad hyresvärden skrev till läkaren som svar på intyget. Så, jag har ingenstans att bo. Det är väl bara en tidsfråga innan jag åker ut. Det är så hemskt, så jag kan liksom inte ens fatta allvaret. Om jag haft föräldrar i närheten, ett fast jobb och en hjärna som arbetade normalt så skulle det kanske se annorlunda ut. Men nu är det som det är.
Föräldrar
På tal om föräldrar så kommer mamma hit nästa vecka. Det känns bra. Jag gillar min mamma. Hon var här förra veckan, men det var bara någon timme och i sällskap med några vänner. Senare är det tänkt att pappa ska komma. Tanken är att jag ska åka till Stockholm och hälsa på Ankie, och sedan vidare till Bålsta och träffa pappa och de bekanta som finns kvar. Sedan ska jag och pappa åka till farmor och sedan hit. Jag blir stressad bara jag tänker på det. Jag vill träffa alla, men det är otäckt att åka hemifrån.
Försäkringskassan
Jag har onda aningar. Tänk om FK blir som Alfakassan? Ringde deras kundtjänst häromdagen. Ville veta hur det blir med SGI. Fick beskedet att jag måste vara anställd tre dagar till, för att det ska gälla. Tre jävla dagar! Ma är med på noterna, men ändå...
Vill gå i ide.
Allmänt lågtryck
Det händer som vanligt inte så mycket i mitt liv. Ma har tydligen fått sina papper från Patent- och Registreringsverket, så nu ska det nog fixa sig med det, förutom att hon skrivit att jag är anställd till 5 juli. Det fattas därmed två dagar för att jag ska ha arbetat sex månader (Försäkringskassans "gräns" för sjukpenninggrundande inkomst). Får väl gråta och skrika om de sätter sig på tvären.
Min läkare skrev ett intyg till hyresvärden att det är extra viktigt att jag erbjuds en bostad p.g.a. mina svårigheter. Intyget skulle skickas till mig så jag kunde se att det var i sin ordning, och sedan skulle jag skicka det vidare till hyresvärden. Det intyg jag fick var felaktigt. Antingen hade jag varit otydlig eller så hade han missuppfattat mig. Jag skrev och bad om ett nytt intyg. När det gått över en vecka utan att jag fått något nytt intyg så skrev jag till honom och frågade om det var på gång. Han svarade att han skrivit det redan veckan innan, och att hans sekreterare sannolikt skickat intyget direkt till värden. Jag skrev tillbaka och frågade vad han skrivit i intyget. Har inte fått något svar. Skrev igår igen och jag hoppas verkligen att han inte gått på semester än. Det kan tyckas trivialt, men det känns MYCKET olustigt att värden har ett intyg gällande mig, som kanske inte ens är korrekt. Jag vågar inte prata med dem innan jag vet vad som står.
Jag önskar att det rörde sig om en annan hyresvärd. Det är ett kommunalt bolag, men de ser det som sin främsta uppgift att tjäna pengar. Tanken med kommunala bostadsbolag är i första hand inte att de ska vara vinstdrivande, utan att de ska se till att kommunens invånare har tak över huvudet. Från början var dessa bolag ideella stiftelser. Dessutom läste jag en insändare i lokaltidningen i vintras. Det var en kvinna som skrivit att hennes dotter var 21 år gammal och hade Asperger och DAMP. Då mamman bett hyresvärden om en större lägenhet åt dottern hade de svarat att "sådana som hon ska bo på gruppboende". Någon som undrar varför jag är rädd för dem?
Hade jag någonstans att ta vägen skulle jag gladeligen flytta. Jag har ingenting emot själva lägenheten. Vore den min skulle jag kunna tapetsera om och trivas. Det är resten. Jag gillar inte grannen ovanpå. Han med den bra stereon. Han har jämt fest. Alla hans vänner är nog hemlösa, eftersom de jämt är här. Och han går med hälarna om ni förstår vad jag menar. Och tycks övrig tid förflytta sig med hjälp av en hjulförsedd stol. Det är så lyhört att jag hör grannar gå på toaletten. Jag hör varenda ljud från trapphuset. Jag hör telefoner ringa. En granne visslar jämt. Jag hör t.o.m. när grannen intill sätter i en viss stickkontakt. Tvättstugan är kass. Det luktar häst i källaren och äcklig mat i trappen.
Folk som inte är som jag skulle kanske inte bry sig, eller ens lägga märke till de här sakerna. Jag vet inte. Det finns en bok som heter "Om Aspergers syndrom" av Tony Attwood. Lorna Wing, forskaren som myntade begreppet Apergers syndrom, skriver i förordet till den boken:
"Människor med Aspergers syndrom uppfattar världen annorlunda än andra. De tycker att vi uppför oss konstigt och förbryllande. /.../ Hur kan vi stå ut med alla dessa ständiga och förvirrande intryck av ljus, ljud, lukter, beröringar och smaker utan att explodera och vråla?"
Så det kanske bara är jag, men alla dessa ljud och lukter gör mig vansinnig.
Asperger syndrom - en ledsjukdom
Jag har berättat för ett par av stammisarna på jobbet att jag inte kommer tillbaka efter semestern och varför. Ove (rar äldre man som har företag i huset bredvid) har ofta omedvetet sårat mig med kommentarer som "vem kan ha det bättre än du" och liknande. Han menar naturligtvis inget illa, men jag avskyr klämkäcka kommentarer från folk som inte vet hur jag har det. Han visste naturligtvis inte vad Asperger är, och stirrade mest tomt på mig, men det gör detsamma. En kvinna som jobbar i samma hus brukar köpa lunch hos oss varje dag. Hon frågade hur länge vi skulle ha stängt under sommaren, och jag svarade att jag inte visste, eftersom jag slutar när vi stänger. Hon frågade varför, och jag svarade att jag blir sjukskriven. "Är det ryggen?" frågade hon, och jag svarade att nej, jag har Asperger syndrom. "Sitter det i lederna?" frågade hon. Jag hade lust att tjuta av skratt och svara "Nej, det sitter i omgivningen", men det gjorde jag inte. Jag sa bara att det är ett neuropsykiatriskt funktionshinder, och att jag slagits för min rätt i ett och ett halvt års tid, och att det tar på krafterna. Det förstod hon.
Det är skrämmande hur okunniga människor är. Någon som har förslag på hur man sprider fakta och skapar en motvikt mot alla negativ publicitet runt dessa funktionsnedsättningar, till alla som inte har internet?
Ma och hennes dotter (Sa) vet ju om att jag har Asperger. Ändå tror jag inte de har en susning om hur det är. Sa begriper hur det är att ha svårigheter andra inte kan relatera till, då hon skadades mycket allvarligt i en eldsvåda för några år sedan. Hennes ena knä är förstört, hon har ärr överallt och har fått astma sedan lungorna kollapsade. Ibland pratar vi om att ingen av oss är i vidare form med tanke på vår ålder. Trots att vi pratat mycket om sådant här så blev hon förvånad när jag beskrev hur många olika saker jag måste grubbla över då någon är kort i tonen mot mig (hon och Ma var osams och då var Sa kort mot mig också). Jag sa att då jag märker en sådan sak så måste jag först klura ut om, i det här fallet Sa, är arg, ledsen, irriterad, trött eller något annat. Sedan måste jag försöka gissa om det är riktat mot mig eller någon annan. Om jag tror att det är riktat mot mig måste jag grubbla över om jag gjort någonting, eller om hon bara är sur i alla fall. Om det är jag som gjort något måste jag komma ihåg allt som sagts och gjorts för att försöka hitta det som kanske har irriterat vederbörande. Det är nästan det svåraste då jag nästan aldrig gör något för att vara elak, och inte vet vad andra störs av.
Apropå hälsa...
Pappa har berättat att hans syster (min faster) är sjuk. Hon har varit på sjukhus mycket då hon har något fel på benmärgen. Som jag förstått det så produceras inte tillräckligt med trombocyter och röda blodkroppar, så hon måste åka och fylla på trombocyter och få blodtransfusioner med jämna mellanrum. Nu senast sa pappa att de ska testa om han kan donera benmärg till henne. Jag ringde och gratulerade henne på födelsedagen i förrgår, och vi pratade en liten stund. Hon berättade att hon är så infektionskänslig att hon inte får jobba, inte kan gå och handla när det är mycket folk i affären och att hon t.o.m. måste vara ensam passagerare i sjuktaxin när hon ska till sjukhuset. Hon är så trött att hennes sambo får ta hand om hela hushållet, och hon får inte ens vattna blommorna då hon kan bli sjuk av bakterierna i blomjorden. Pappa tror att hon har varit risig till och från sedan hon fick salmonella för nästan femton år sedan. Så förargligt. Man råkar äta lite dålig kyckling och sedan är det kört liksom.
Ungefär som den barnfamilj som för några år sedan åt giftig svamp. Allihop fick njurfel och får nu åka på dialys var tredje dag och sila blodet. Toppen.
Over and out.
Trevlig midsommar!
minusgrader
Typ, räcker det aldrig? Det är kört med lägenheten. Om onda hyresvärden har en bra dag så kanske jag får ett andrahandskontrakt. Annars är det kört. Söker lägenheter som en vansinnig, men vem prioriterar ett cafébiträde med usel inkomst när det är bostadsbrist? Det spelar tydligen ingen roll att jag har borgensman. Jag hamnar antagligen inte på gatan, jag har ju fortfarande Hampus, men två personer med enormt behov av avskildhet i en etta på 36 kvm... Vi kommer att bli galna. Det här med lägenheten var droppen som fick bägaren o.s.v. eller så är det själva problemet. Det spelar inte så stor roll. Jag känner mig som om jag är en ballong med punktering. Jag har ingen ork, ingenting är roligt och jag vill bara sova.
Ma har fortfarande inte fått papperena från Patent- och Registreringsverket, och jag hoppas att jag känner rätt när jag känner att hon inte försöker blåsa mig. Det går bättre med både henne och dottern. Vi kommer bra överens nu. Jag till och med tycker om dem. Katastrof är det däremot med människan som jag ska lära upp för att ta över när jag slutar. Hon hävdar att hon är utbildad kock, men hon beter sig som om hon aldrig varit i ett kök förr. Och hon STINKER svett. Jag får försöka släppa det, och acceptera att det inte är mitt problem längre efter att jag slutat, men jag bryr mig ändå. Vill inte att det ska gå åt helvete för Ma.
Jag blir sjukskriven 12 juli. Trots att papper inte är skrivna mellan mig och Ma. Det går liksom inte längre. Det som fått mig att gå till jobbet varje dag är pliktkänsla och överlevnadsinstinkt, och jag har nog tömt de sista energireserverna snart. Det stör mig att jag (trots att jag egentligen inte orkar) gillar det där förbannade caféet, och jag kommer att sakna det. Jag kommer att sakna alla stammisar, atmosfären och rutinerna. Har hotat Ma + dotter att jag ska bli en parasit och sitta där och fika dag ut och dag in, och att de aldrig ska bli av med mig *mohaha*. Ma har frågat om jag inte kan fortsätta jobba litegrann, eller om jag kommer tillbaka sedan, men jag vet att jag inte kan lova någonting. Dels för att jag måste komma på fötter igen, och dels för att jag vet att jag bara kommer att flytta fram gränserna hela tiden. Börjar jag hjälpa till aldrig så lite så kommer jag att vara fast igen efter en stund. Jag vet att jag inte kommer att kunna säga nej sedan, när jag saknar caféet, så det är lika bra att vara bestämd på en gång.
Jag har i samråd med farbror doktorn sökt aktivitetsersättning. I läkarintygen står det att jag aldrig kommer att få full arbetsförmåga, och att jag kommer att behöva stödinsatser o.s.v. om/när det är dags för återgång i arbete. Det känns skönt att han skrivit så. Förhoppningsvis kan ingen då tvinga mig till något jag inte klarar av, typ heltidsjobb på gammalt vanligt vis. Han hade även skrivit något som jag känner gav mig lite upprättelse, något som bekräftar hur det känns;
"Patienten har under våren 2004 ansträngt sig långt utöver sin förmåga."
Den här fina utmärkelsen har jag fått av Ankie!
Skriver här snart. Mycket har hänt. Orkar inte skriva om det nu.
Lyckades förstöra lite i den gamla layouten, så jag kunde inte uppdatera utan en jävla massa extrajobb. Och jag har inte haft någon inspiration till någon ny layout. Förrän nu.
