23 juli 2004

Man ska ha husvagn

Jag är på semester, typ. Jag är för närvarande hos Ankie, men ska väl segla vidare mot Bålsta imorgon. Hann inte skriva något i dagboken innan jag åkte, eftersom mitt högt ärade webbhotell behagade ta kaffepaus just då. Så, så är det.

Räknar med återkomst till civilisationen inom två veckor.

Tills dess; Kramar till alla som vill ha. Känn ingen sorg för mig Göteborg etc.

19 juli 2004

Nån måtta får det väl ändå vara

Idag ringde jag Försäkringskassan för att jag ville veta om min sjukskrivning blivit "godkänd". Den jag pratade med visste ingenting, så jag fick numret till någon som inte var där. När jag fick tag i den som inte var där visade det sig att hon hade hand om aktivitetsstöd, och inte aktivitetsersättning, trots att det var aktivitetsersättning jag sa till den som inte visste nåt. Så jag fick numret till den som hade hand om aktivitetsersättning, men hon är på semester så henne kan jag inte ringa förrän nästa vecka. Utan årsinkomst blir det inget andrahandskontrakt, vilket innebär att jag blir bostadslös.

Fastighetsskötaren skulle komma hit och fixa en droppande kran för någon vecka sedan. De sa att de skulle ringa innan de kom. De ringde till ordinarie hyresgästens mobiltelefon. Han gav dem numret till mig. De hörde inte av sig.

Sedan ordinarie hyresgästen flyttade har jag inte fått någon post, med undantag för en räkning. Började undra var min telefonräkning tagit vägen. Ringde Telia. De hade skickat räkningen förra veckan. Fick den någon timme efter samtalet. Gick till Posten och frågade hur jag skulle göra med eventuell annan försvunnen post. Kärringen i kassan sa att jag fick ringa och göra en adressändring (!). Jag talade om att jag inte tänkte betala för någon jävla adressändring, när jag inte flyttat. Fick numret till brevbäraren. Han sa att jag naturligtvis inte behövde betala någon adressändring, utan han skulle ordna det, förutsatt att jag satte mitt namn på ytterdörren. Så nu står mitt namn på en bit frystejp på ytterdörren.

En s.k. vän har blivit ännu mer galen än förut, och är bara sur, krånglig och otrevlig. Hon hade väldiga problem med att acceptera att jag skulle vara funktionshindrad innan jag fick diagnos. Nu när jag har diagnos accepterar hon diagnosen, men inte vad funktionshindren innebär.

I övrigt är det alltid skitigt i tvättstugan, jag hatar grannen ovanpå, jag hatar hyresvärden och kommunen. Får aggressioner bara jag tänker på dem. Och idag upptäckte jag att min cykel är försvunnen. JAG BLIR VANSINNIG!! Stöldanmälan tog 33 minuter att göra. Kopplades till fjorton miljoner olika stationer, och till sist fick jag prata med någon som snorade, mumlade och inte kunde dataprogrammet, så jag fick beskriva min cykel tre gånger om. Till råga på allt har jag inte ramnumret uppskrivet, så någon ny cykel blir det inte.

Jag spyr.

16 juli 2004

Slutjobbat

Nu har jag jobbat färdigt. Cafét har stängt för sommaren, och jag är sjukskriven. Känns lite mysko när man tänker på det. Min sista dag var 5 juli, d.v.s. förra måndagen. På måndagkvällen ringde Ma och frågade om jag kunde jobba på tisdagen. Jag jobbade tisdag, onsdag och torsdag, och därmed har jag jobbat sex månader och två dagar. På fredagen var jag och mamma och fikade på cafét. Ma's tre döttrar bor och pluggar vanligen utomlands, men nu var de hemma allihop. Det var trevligt.

Resfeber

Det är väl tänkt att jag ska åka till Bålsta nästa vecka. Om allt klaffar så åker jag till Ankie först, och sedan till Bålsta för att träffa pappa och övriga Bålstabor. Sedan ska jag och pappa åka till Katrineholm och träffa farmor, kusin och faster (om hon är frisk nog) och deras respektive familjer. Jag vill träffa Ankie, pappa och släktingarna. Det är inget fel på de andra, men det är otäckt att åka iväg, och det enda som får mig att åka är just de människor som jag verkligen vill träffa.

Hemlöshet (fortfarande)

Jag är konstant orolig för det här med boendet. Jag måste få något slags underlag för årsinkomst för att ens ha en chans att få andrahandskontrakt. Antar att det blir Försäkringskassan som får stå för det, förutsatt att de godkänt min sjukskrivning. Fram tills dess hänger det löst så att säga. Förstahandshyresgästen har flyttat, vilket värden känner till, och de kan närsomhelst få spunk och slänga ut mig. Jag har sökt massvis med lägenheter, men inte fått svar från en enda. Vet inte riktigt hur det här ska gå till. Jag föreställer mig ändå att det inte borde vara så lätt att bli hemlös. Det borde inte vara så att en ung människa utan betalningsanmärkningar, som inte finns i brottsregistret, som inte misskött sig hos sin förra hyresvärd (och inte nu heller), och som inte super, knarkar, kastar bomber på grannarna eller har märkliga husdjur, skulle kunna hamna på gatan. Jag vet att jag är så gott som rättslös eftersom jag inte står på något hyreskontrakt, men känner ändå att jag vill bråka och skrika den dag jag verkligen åker ut härifrån. Inte slåss med folk, men börja skriva insändare och ha mig.

Spelberoende

Har tänkt skriva om spelberoende ett tag, men det har inte blivit av. Förrän nu. Läste att EU vill tvinga Sveriga till ändrad alkoholpolitik, och alkohol missbrukas också. Allt går att missbruka.

För 25 år sedan förbjöds de enarmade banditerna eftersom de ansågs skapa spelberoende. Av någon outgrundlig anledning är de s.k. värdeautomaterna, Jack Vegas och liknande, inte förbjudna. De glittrar och blinkar som leksaker, men är egentligen livsfarliga.

Jag har sett både alkohol- och spelberoende på nära håll. Alkoholberoendet sköttes snyggt, och jag tror inte att jag fått några direkta men av det. Spelberoendet vet jag att jag fått "men" av. Jag är livrädd för att missa att betala räkningar. Jag kan inte hantera att se spelberoende eller folk som spelar väldigt länge, mycket eller för massor av pengar på TV. Jag blir upprörd när folk står och spelar på Jack Vegas-maskiner i timtal. Ibland blir jag upprörd i alla fall.

Spelmissbrukaren är en före detta pojkvän (S). Han blev beroende av Jack Vegas när han var 18, men beteendet hade han redan innan. Jag tror att jag vet när det gick riktigt snett. Jag minns den dagen. Vi var på en krog i Bålsta. Jag var sexton år, men jag blev av någon underlig anledning inte utslängd. S spelade på en sådan där automat. Vid automaten bredvid stod en medelålders man som presenterade sig som Pelle. Pelle hade vunnit en halv miljon på Solvalla den dagen. Jag vet ingenting om trav, men om man som Pelle satsar 180 000 är nog inte en halv miljon i vinst så himla mycket. Pelle stoppade i 500 kronor åt gången i maskinen. När S inte hade några pengar kvar fick han fortsätta spela för Pelles pengar. Pelle vann ofta. Inte konstigt när han spelade så mycket. Han betalade folk för att få dubbla åt dem (om jag minns rätt så var det någon typ av "kvitt eller dubbelt"-funktion). I några veckors tid mötte vi alltid Pelle på krogen. Ibland var han full och odräglig, ibland bara full. Han var alltid lika generös. Sedan försvann han, men då var S redan fast.

Han utvecklade ett besynnerligt beteende. Ibland trodde han att jag förde otur med mig, och då fick jag inte komma i närheten när han spelade. Ibland var det tvärtom. Han fortsatte spela fast krogen stängde och de sa åt honom att gå hem. När vakterna tittade bort stoppade han i mer pengar. Han hade med sig hela lönen ut och ingenting kvar när han kom hem. Han kunde inte förstå varför pengarna var slut, utan var övertygad om att han tappat pengar eller blivit bestulen. Han kunde inte ens spela biljard utan att spela om pengar. När jag vägrade ville han spela om små papperslappar.

Så länge han bodde hemma gick det ändå ganska bra, men när han flyttade hemifrån blev det katastrof. Telefonen stängdes av efter ett halvår. Hyra, el och andra avgifter förblev obetalda. Först kom påminnelser, sedan brev från olika inkassobolag. S vägrade öppna dem, och han blev arg om jag gjorde det. Han gömde brev, räkningar och varningar han fick från hyresvärden eftersom han spelade hög musik på nätterna. När han låg i lumpen fick han pengar till hyran. De gick till annat. Det kom brev från kronofogden. Han lånade pengar. Han ljög, stal och manipulerade. Ett tag lät han bli att spela. Jag hotade att göra slut med honom om han spelade igen. Han spelade ändå, vilket en av mina dåvarande bästa vänner visste, men inte talade om för mig. Ibland hade han sjukdomsinsikt och bad om hjälp, men tog genast tillbaka det när han kom i närheten av en spelautomat. Jag vet att han spelat upp flera tusen på en och samma kväll.

Det är över tre år sedan vi gjorde slut. Det hade tagit slut i vilket fall som helst av en massa anledningar, men just då var det nog spelandet. Ett sådant förhållande fungerar inte. Jag hade ett förhållande med en spelmissbrukare och han med sitt missbruk. Det finns tester för att kolla om man är spelberoende. S fyllde alla kriterier.

Sist jag hörde något om det hade hans mamma och bror tagit tag i det och ordnade så S hade matpengar och så räkningar blev betalda. Han hävdade att han hade kontroll, men det var inte vad hans bror sa. För ett år sedan hade S fortfarande hyresskulder och liknande på närmare 100 000, och då var hälften ändå redan betalat.

Jag vet inte ens varför jag skriver ner det här. Ibland blir jag bara så arg över vilken brist på ansvar som finns i samhället. Först uppmuntrar man folk att spela och sedan tar man inte konsekvenserna. Jag tror inte att jag skulle kunna jobba på casino, eller på krogen eller på Systembolaget. Jag skulle inte fixa att sälja alkohol till Kalle på bänken. Jag tror inte att jag skulle kunna låta samma människa spela upp flera tusen på en kväll. Men det är ju mitt samvete. Bosse Ringholm är nöjd med den statliga spelmarknaden.

4 juli 2004

"Välkommen till SOS Alarm! Vi har mycket att göra just nu..."

"Vad händer om det tutar upptaget när man ringer SOS Alarm?" är ett gammalt välnött skämt. "Välkommen till SOS Alarm! Vi har mycket att göra just nu, men dröj kvar så tar vi snart emot ditt samtal!" var vad jag möttes av i morse när jag ringde.

Som tidigare nämnt har grannen ovanpå en förkärlek för basdånande musik. Som på beställning HÖJER han volymen ca 22.00. Igår tyckte han att 23.30 var en bra tidpunkt att börja lyssna på musik. Det sedvanliga dunkandet som åtföljs av att mitt golv vibrerar började. Dessutom kommer det ofta underliga dunsande ljud uppifrån. Som om någon kastar elefanter i golvet. Eller som om en människa ramlar. Igår var inget undantag. En person som är så auditivt lättavledd som jag kan inte existera när det pågår.

Jag gick och duschade och tvättade håret och medan jag väntade på att håret skulle torka lite diskade jag och plockade undan. Sedan gick jag ut för att köpa cigaretter. Då hade dunkandet slutat, men när jag ändå kommit så långt kunde jag lika gärna gå iväg. Jag tycker inte om att gå ensam på natten, så jag ringde Jenni på mobilen och pratade med henne hela vägen till och från Shell.

När jag kom hem hörde jag en dörr på våningen ovanför öppnas. Jag hade inte hunnit stänga min dörr, så jag såg att det var från lägenheten ovanför det kom folk. I strid med deras vanliga beteende viskade de faktiskt. Det var flickvännen till han ovanpå, och hennes lilla fåniga hund, samt en stor tjej (tror att det var hon som var här en morgon och lånade min gardinstång) och en spinkig kille som jag inte kände igen. Den stora tjejen hade något som liknade ett ölglas i handen.

Jenni och jag fortsatte prata. Framåt halv fyra på natten började jag höra hostningar som om någon med TBC var i trappen. Trodde först att det var han i lägenheten intill. Hans fru har berättat att han förstörde lungorna när han jobbade med att lacka bilar. När det bara fortsatte så undrade jag vad han kunde tänkas göra i trappen så länge vid den tiden på dygnet. Det ekade på det där typiska trapphus-viset. Så tittade jag ut genom titthålet i dörren. Det var mörkt. Plötsligt såg jag att någonting stort och mörkt befann sig på trappavsatsen en halv trappa upp. Funderade över om det var en människa och slutligen öppnade jag dörren. Då var plötsligt lampan tänd. Det var en människa, men jag hann inte se om personen var en man eller kvinna, ung eller gammal, hemlös eller inte. Vederbörande vände sig mot mig och jag drog snabbt igen dörren. Personen ifråga låg ganska stilla på knä. Antog att det var därifrån hostan kom.

Jag och Jenni försökte fundera ut vad tusan en människa gör liggande på knä i en trappuppgång vid den tiden en söndagmorgon. Någon som dessutom borde befinna sig på ett sanatorium. Vi funderade fram och tillbaka. Jenni tyckte att jag skulle gå och titta om personen var skadad. Sedan ändrade hon sig och tyckte att jag skulle ringa störningsjouren, polisen eller ett vaktbolag. Jag ville inte göra det, tills jag kom på att de fortfarande inte fått fast den lokala pyromanen som gjorde upp brasor lite varstans i höstas. När allt kommer omkring kan det vara något man borde anmäla.

Så jag ringde störningsjouren och möttes av "Välkommen till SOS Alarm! Vi har mycket att göra just nu, men dröj kvar så tar vi snart emot ditt samtal!". Fick emellertid strax prata med en kvinna som ville veta mitt telefonnummer, lägenhetsnummer samt adress. Jag sa precis som det var. Att det sedan en timme tillbaka låg en person i trapphuset och hostade, och att jag inte visste vem det var och vad vederbörande gjorde här. Hörde lite ljud och kikade ut. Personen ifråga hade rest sig och vinglade nerför trappan med en krukväxt i famnen. Det var den stora tjejen som gått iväg med ett ölglas några timmar tidigare. Uppför trappan kom killen som varit i sällskap med henne. Han hade med sig hunden tillhörande flickvännen till han i lägenheten ovanpå. Av flickvännen syntes inte ett spår. Jag sa till SOS-damen att jag kände igen personen och att det nog inte var någon fara, och så lade vi på. Jag öppnade ytterdörren och tittade ut. Knockades nästan av spritstanken. Frågade om det var någon av dem som hostade. Killen vände sig om och bad om ursäkt om de stört, och lovade att gå in om en kvart, och innan jag hann säga något mer hade de försvunnit upp. Stängde igen och ringde upp Jenni.

Undrade vad tusan TBC-tjejen gjorde i trappen i över en timme om hon kunde gå in. Fram till sex på morgonen tassade folk upp och ner i trappen, hostade och öppnade och stängde dörrar. De ovanpå började gå med hälarna, och en gång bar flickvännen till han ovanpå upp en kartong för trappen, antagligen iförd pyjamas. Kände mig som en gammal skvallerkärring när jag stod och kikade genom titthålet i dörren, men det blev nästan lite spännande. Ville ju få reda på vad tusan de pysslade med. Till slut lugnade det ner sig och jag gick och lade mig. Har inte fått någon rätsida på det än.

När jag vaknade vid 11.00 idag var de ovanför igång igen. Sover de aldrig?!

"...där måsarna skrattar sig hesa..."

Det bor måsar på min gård. Eller om det är gråtrutar. De skränar på måsvis, och det må vara lite irriterande, men de måste ju få låta de också. Det som är obehagligt är att nu tycks de ha bon och ungar i närheten, för de är aggressiva som tusan. De flyger inte in på balkongen, men de störtar rakt mot en och svänger vid balkongräcket under högljutt skränande. En gång förra våren blev jag attackerad av en mås (eller gråtrut) utanför skolan. Jag hade ett paraply som den gick till angrepp mot. Inte så att den hackade på det, men den dök mot mig och strök emot paraplyet några vändor. Det var mycket obehagligt. Inatt när jag gick för att köpa cigaretter fick jag springa med händerna över huvudet förbi hela min huslänga eftersom ett par måsar (eller gråtrutar) gjorde störtdykningar mot mig medan de gastade för full hals. Deras revir tycks sluta där huslängan slutar, för efter det fick jag vara ifred. Undrar om måsar (eller gråtrutar) verkligen går till attack, eller om de nöjer sig med att skrämmas? Pratade en gång med en som matade sälarna i Slottskogen. Jag frågade varför de hade spänt linor över en del av dammen, och han svarade att det dels berodde på att några idioter haft ihjäl en sälunge där, och dels för att när måsarna dyker för att stjäla sälarnas mat så kan de råka sticka ut sälarnas ögon. Förstod inte om det hade hänt, eller om det bara var en risk. Obehagligt är det i alla fall.

En midsommarhälsning...

...från Ankie. Tack!