1 september 2003

...som en klubbad säl

Den här dagen har inte varit bra alls. Vaknade ca 14.00 & gick & postade betalordern för telefonräkningen. Högst obehagligt att ha en räkning (riktigt resonabel summa den här gången) som ska betalas, man har pengar så det räcker & inte särskilt långt till brevlådan & ändå betalar man den inte i tid (den skulle vara betald idag). Visst, Telia kommer bara att få sina pengar ett par dagar för sent, d.v.s. varken inkasso eller kronofogden kommer att börja skicka obehagligt vita kuvert till mig, men varför kom jag inte iväg & betalade i tid? Har i & för sig haft jävligt skum tidsuppfattning senaste dagarna... Kom hem, uppdaterade hemsidan lite & gick sedan & lade mig igen. & sov som en klubbad säl. Tror jag håller på att bli sjuk. Frös hela kvällen igår, mådde lite illa, nysningar, hosta & ont i halsen. Det är lite bättre idag, men är å andra sidan trött & seg.

Radioaktivt nedfall?

Innan jag gick & lade mig igen började det tjuta & ha sig utomhus. Tänkte först att de bara testade att "viktigt meddelande-signalen" funkade. Sedan tänkte jag att jag ska inte vara så dum att jag sitter här & blir ihjälgasad* bara för att jag antar att de testar. Stängde balkongdörren & tittade på "Räddningsverket informerar" i telefonkatalogen. Jag kan ingenting om vad man ska göra om det skulle vara radioaktivt nedfall eller hur beredskaplarmet låter eller när de testar larmet för den delen. Det stod att larmet testas den första helgfria måndagen i mars, juni, september och december, klockan 15.00. Om det var riktig fara skulle man vara inomhus med stängda dörrar, fönster & ventiler & lyssna på radio. Det slog mig att jag inte har den blekaste aning om vilken frekvens någon radiostation finns på. Provade att bara ställa in stereon på "radio" & det var tydligen någon slags seriös kanal, för de talade om att larmet precis testades. Så nu vet jag det. Läste lite om totalförsvaret också. Ganska intressant.

*Det kan ju faktiskt vara så att det händer någonting. Jag har både motorväg & järnväg i närheten & där transporteras en massa gift (i mars var det t.ex. ett godståg som spårade ur en bit härifrån & då rann det ut 80 ton lut i ån). Vi har en pyroman i trakten &så & man vet ju aldrig vad h*n kan vilja elda på...

6 september 2003

Passagen

Nu har Passagen bråkat i flera dygn, så igår tröttnade jag. Det gick knappt att ladda upp filer, hälften av sidorna "kunde inte visas" & css-dokumenten fungerade inte. Hampus var snäll & lät mig lägga upp sidan på ett av hans konton :) Såg att Passagen rättade till sig idag, men sidan får ligga kvar på Hampus konto, för ComHem bråkar inte hälften så mkt.

Vänskap

Vad gör man när en vän som man alltid kunnat räkna med bara förändras tvärt mitt framför ögonen på en? Har en vän som inte mår bra särskilt ofta. Detta har naturligtvis satt sina spår i hennes personlighet, men det har inte bara varit av ondo utåt sett, även om det kanske varit svårt för henne att t.ex. visa att hon behöver människor. Men sedan detta med min utredning & överhuvudtaget filosoferandet kring diagnoser började för min del har hon varit ganska tvär. Hon har ifrågasatt allt sedan i vintras. Detta beteende började med skolan & utredning, men har smittat av sig på allt. Allt ska motiveras, allt ska ifrågasättas & brytas ner i atomer. Det var ändå förhållandevis lugnt tills för några veckor sedan. Att mötas av en sur & tvär röst i telefon även om det är hon som ringt upp är inte speciellt kul. Ibland är det okej, men inte när det händer gång på gång, när det inte längre kan ursäktas med att hon har en dålig dag. Funderar på att skriva ett brev med hur jag upplever detta, för jag kan inte, hur mkt jag än vill, säga det till henne. Jag vet att reaktionen kommer vara iskall. Det är jag som kommer att få be om ursäkt (trots att ingen av oss ska behöva göra det), men om jag skickar ett brev finns en liten chans att reaktionen inte blir den plötsliga ilskan över att bli attackerad. Kanske hon hinner känna efter & någonting bra kan komma ur det hela. Jag vill inte förlora en av de bästa vänner jag haft. Vi har känt varandra i mer än fyra år, & ingen liten skitsak ska förstöra det. Men även om det ibland känns som att det inte är värt det, utan att det är bättre att bara gradvis låta det hela rinna ut i sanden, så känns det som om jag trasslar in mig mer & mer i ett spindelnät. För samtidigt som jag vill att det ska bli bra, så vill jag inte behöva tassa på tå, stå ut med misstro & småelaka kommentarer & se hur hon bara blir mer & mer av en satmara ju mer jag släpper efter...

Tappade bort mig. & borde inte sitta vid datorn för jag har ont i axeln.

senare

Mardrömmar

Vaknade vid 12 av panik efter att jag drömt att jag förtvivlat försökt ta mig till Pedagogen i Mölndal. Det var massa strul med bussar & spårvagnar & folk hindrade mig från att hinna till bussen :/ Enorm lättnad att vakna & upptäcka att det är lördag & att jag inte behöver åka någonstans. & jag behöver inte åka till Pedagogen än på ett jäkla tag :)

Släktingar

Fick ett sms igår från en syssling som jag inte hört av på ca 3 år. (Hennes morfar är min morfars tvillingbror & hennes farfar våra morfäders lillebror.) I sms:et stod det bara att hon bytt nummer, men jag svarade & frågade hur det var med henne. Hon svarade idag, & skrev att "som du kanske vet så dog min farfar för ungefär en månad sedan". Det var ju jättetråkigt, men vad som också var trist var att ingen talat om det för mamma. Nu när både mormor & morfar är döda så får man ju ingenting veta den vägen, men mammas syster håller reda på allting & är du & bror med alla 25 kusinerna. Hon visste garanterat om det. Lite fult att inte tala om det för mamma då eftersom Einar trots allt är hennes farbror. Så mamma fick inte ens en chans att gå på begravningen :/ & nu har mamma "bara" två fastrar kvar av ursprungligen fem fastrar & tre farbröder.

8 september 2003

Jag har alltid funderat mkt. Om både mig själv & andra. Jag tänker i bilder, lukter, känslor &sv. Aldrig eller sällan i ord. Jag har inget eller litet behov att prata med andra om problem. Om jag mår dåligt kan det hända att jag ringer till någon, men inte för att prata om problemet, utan för att börja tänka på nåt annat. Jag skriver inte dagbok (utom här då, men det är ju inte samma sak). Det kan vara så att jag kanske har så svårt att formulera mig & förklara mina känslor eftersom jag aldrig uttalat dem tidigare. Jag har inga etiketter på dem. Jag upplever dem, & sedan etiketterar jag dem aldrig, varken i tanken, i text eller tal.

Jag har väldigt svårt att bli upprörd över saker som inte berör mig personligen. Barnen i Afrika, samvetsfångarna i Latinamerika, djurens situation, och krigsoffren i Irak. Jag vet att de har det hemskt, & jag kan engagera mig på ytan, men sällan, ytterst sällan, engagerar det mig på djupet. Jag vet att det låter knäppt när det kommer från nån som var vegan i drygt 2½ år (är numera lakto-ovo-vegetarian av olika skäl), men jag var aldrig egentligen engagerad i djurens situation. Visst, de har det inte bra & kan man göra nåt åt det så bör man göra det, men för mig var det en fix idé. Jag är medlem i Amnesty, köper Faktum, ger pengar till tiggare & bryr mig om de hemlösa, men jag kan nästan aldrig engagera mig på djupet. Gör jag det så är det aldrig generellt utan i enstaka fall.

Texten ovan är av relevans för texten nedan.

Kopian & originalet

Ibland känns det som om alla utom jag har läst en bok om hur man ska vara...

Fram tills för ett par år sedan har jag alltid försökt bli som "alla andra". Jag har varit jag, upptäckt att det inte fungerat & sett någon som fungerar & försökt ta efter. Fast det har egentligen aldrig blivit bra. Jag har aldrig lyckats behålla det kopierade beteendet eftersom impulsiviteten alltid varit starkare. Sedan har jag aldrig känt mig bekväm i en spelad roll. Har känt mig avvikande, både inuti & utanpå. Tyckte att jag inte såg ut som andra. Om jag tittar i en gammal skolkatalog ser man inte att jag var annorlunda, därav drar jag slutsatsen att det nog bara var jag som tyckte att det syntes. Jag tror att anledningen till att jag tyckte att jag såg avvikande ut var att jag inte trivdes i de där kläderna & frisyrerna alla andra hade. Men jag vågade inte ha några andra, för bor man i en byhåla där alla ska se likadana ut så får man ordna in sig i ledet, annars får man inga vänner.

Har haft tre perioder, när jag gått ifrån att se ut som alla andra. I sexan hade jag en massa idéer om ockultism & hade ofta svarta kläder, lång kjol & bindi i pannan. Sedan började sjuan, ny skola & ett behov av att passa in i en ny klass. I nian kom en ny period då jag jämt hade hippiekläder. Men efter halva nian träffade jag Stefan (första pojkvännen) & fick återigen ett behov av att inte sticka ut för mkt. Genom hela gymnasiet har jag nog varit lite avvikande, men inom normen för hur mkt man "får" avvika. Jag hade t.ex. ett tag alltid mkt avancerade håruppsättningar med en miljard små klämmor & hårspännen. Det var i&fs bara för att kamouflera en ond frisörs ohämmade klippande i mitt hår... En annan period hade jag alltid mellan fem & tio halsband på mig samtidigt. Sedan i trean på gymnasiet började jag äntligen skita i vad folk tyckte & hade precis de kläder & frisyrer som jag själv ville ha. Jag slutade sminka mig, hade jeans när ingen annan hade det & lyssnade på musik som ingen annan lyssnade på. Det håller i sig än.

Jag har lärt mig att försöka vara naturell med iaf vissa personer, men jag kan fortfarande komma på mig själv med att imitera beteenden. Jag härmar dialekter, uttryck & rörelser utan att vara medveten om det. Jag alltid haft ett formellt språk med många "fina" ord, vilket jag har slitit hårt för att vänja mig av med (efter att jag fick veta att folk tyckte att jag pratade konstigt).

I tonåren hade jag en vän (J) som jag jämt var med. Hon var inte ett dugg mer populär än jag, men i mina ögon var hon "vuxen" & hon hade en kompis som hade massor av vänner, så vi hade alltid folk att umgås med. Jag var som J's barn. Hon hade mig som sitt "projekt" (som Cher's "make overs" i filmen Clueless). Hon fixade med mitt hår, sminkade mig, sa vad jag skulle ha för kläder & bestämde vad vi tyckte om för musik. Det var väldigt praktiskt för mig, för då behövde jag aldrig komma på det själv. Det var jättebra att jämt vara med henne, för jag hade någon att imitera, & både hon & jag trivdes med det. (Om hon gjorde nåt helsjukt gjorde jag naturligtvis inte likadant, jag var inte dum bara för att jag inte kunde de sociala grejerna.)

Vi umgicks i en grupp tjejer som alltid fikade. Vi satt i timmar & drack te & pratade. Efter ett år ungefär började J ringa säkert en gång i veckan för att skälla på mig. Oftast ringde hon för att tala om att nån sagt nåt negativt om mig, & jag fick absolut inte fråga den personen varför den sagt så eftersom då skulle hon få reda på att J skvallrat för mig. Ibland frågade jag iaf, & fick ofta höra att det var J som sagt det som J påstått att den andra sagt. Resultatet blev alltid att vederbörande blav arg på J, J blev arg på mig & fick den andra att &så bli arg på mig. Jag var "offret" & jag fick skulden. Ibland ringde J bara för att skälla på mig. Det kunde vara att jag "hängde efter" henne när vi var på Borgen (lokala tonårsdiscot) & när jag slutade med det var det inte heller bra. Hon kom aldrig att tänka på att jag kanske följde med henne eftersom jag inte kände nån annan där. När jag slutade med det blev hennes självkänsla antagligen sårad eftersom jag ju var hennes "projekt".

Efter ett tag av J's telefonutskällningar började jag dra mig för att gå & fika med dem, eftersom jag visste att så fort jag gick från bordet så började de prata om mig. Negativt. Jag var ständigt på helspänn, & eftersom jag upptäckte att de fritt diskuterade de icke-närvarandes innersta hemligheter så litade jag inte på dem. Alltså hade jag ingen som helst anledning att prata om mina privata angelägenheter. Jag kände aldrig igen mig i veckotidningarnas beskrivningar av tjejkompisen som alltid ställer upp, som man kan lita på i vått & torrt &sv. Det fanns inte för mig. Jag trodde det var forcerat när de andra pratade om sina hemligheter, det föll mig inte in att de kanske hade ett behov av det, & inte heller att de kanske litade på varandra (eller att behovet var så starkt att de inte brydde sig om ifall det gick att lita på de andra?).

Jag fick höra av J att hon & de andra tyckte att jag var en besserwisser. Fick senare veta att det berodde på att eftersom jag inte berättade om mina bekymmer så trodde de att jag låtsades att mitt liv var perfekt trots att de visste att det inte var så (jag hade inte heller någon vidare lust att lämna ut personer som Stefan, mamma eller pappa genom att tala om deras fel & brister). Så det var alltså inte den korrekta definitionen av besserwisser.

Så en dag bråkade jag med Stefan i telefon medan jag var & fikade med J, Sandra, Ullull & några till som jag inte minns. Jag kommer ihåg att jag stod utanför restaurangen & pratade i mobiltelefon & vi hade ett rätt menlöst gräl, men det var viktigt för mig & jag började gråta. När jag gråter blir jag rödfläckig i ansiktet (inte alls snyggt) & kunde därför inte dölja det när jag kom in igen. De frågade var det var & jag tvingade mig själv att tala om det. Helt plötsligt hade alla sååå mkt medlidande & de kramade &tröstade & hade sig. Efter det blev det så förändrat. Det räckte alltså med att jag grät inför dem en gång för att fientligheten skulle försvinna (allt blev inte guld & gröna skogar, men närapå). Ullull pratar fortfarande (detta hände för ca 5 år sedan) om det som om Messias kommit ner: "Jag minns hur skönt det var den där gången när du äntligen öppnade dig för oss". Trevligt att man kan glädja någon.

Efter det har jag lärt mig att ge lagom portioner av mig själv. Jag har fortfarande inget behov av att prata om problem. Anledningen till dem kan vara intressanta att diskutera, jag kan nämna att jag har problem, men vill inte ha allt snack som följer med huvuden på sned & alla "hur känner du dig?" & "jag förstår preciiis hur du känner dig!". Det gör de inte alls, för när de drar det obligatoriska exemplet ur sitt eget liv så är det inte alls som jag känner mig. Jag vill inte ha dåliga råd som "om du bara äter & sover ordentligt så ska du se att allt blir bra". Jag har provat att gå & lägga mig tidigt. Om jag lägger mig 21.00 så somnar jag inte, eller så vaknar jag 03.00. Så vilken nytta skulle jag ha av att lägga mig i tid?

Att någon skulle kunna ta illa vid sig av att jag inte pratar problem är något jag upptäckt på senare tid. Visst kan man ta illa vid sig om det känns som om den andra inte litar på en, men om en person inte anförtror sig åt någon är det ingenting att ta personligt. För mig krävs det stor ansträngning att "prata om mina problem". Människor har behov av att "prata av sig". Jag har inte det behovet. Ibland har jag behov av omtanke & då kan jag gnälla lite, men att "lätta på trycket" genom att vränga mig ut&in finns inte för mig. Gud, så ansträngande.

11 september 2003

Ironiskt, inte sant? Det verkar som ödet eller dårarna vill trigga knepiga sorgreaktioner just detta datum.

Jag har väldigt svårt att förstå mig på svenskar utan anknytning till USA (eller WTC) som ändå har minnessidor med makabra filmsnuttar där tornen kollapsar tusentals gånger på repeat & "Stars and stripes" spelar med outtröttligt mobilsignalplingplong & mina högtalare bryr sig inte om ifall man stänger av dem - det hörs ändå (ja, jag vet att man kan stänga av ljudet via datorn).

& varför skulle vi ha tre tysta minuter för offren??? Vi har inga tysta minuter för alla de människor som mördas dagligen i krig & andra attacker världen över. Inte ens en tyst sekund för de drygt 200 nattklubbsgäster som sprängdes på Bali, ingen tyst minut för de civila israeler som dör i självmordsattacker, & inte för de civila som dör i Israels oprovocerade & provocerade angrepp på det palestinska folket. Inga tysta minuter för de civila i Afghanistan, för den bonde som misstogs för Usama bin Laden & därför mördades av amerikaner som inte brydde sig om att titta efter lite närmare. Hur många svenskar kommer ihåg vilket datum 63 ungdomar dog i en brand vid Backaplan här i Göteborg? Hur många kommer ens ihåg att det var hösten 1998? Det är de efterlevande som minns, men inte många andra. Men 11 september är ett datum alla känner till. Vi hade tre tysta minuter i hela jävla västvärlden för döda på en helt annan kontintent när vi hade en tyst minut när statsminister Olof Palme mördades, en tyst minut när 63 fullständigt oskyldiga ungdomar med hela livet framför sig dog i vårt eget land. En tyst minut är alldeles lagom, det är det traditionella & det är nog så vördnadsfullt. Visst tycker jag att en tyst minut för offren från World Trade Center var på sin plats, men tre?

Anna Lindh dog i morse, offer för en knivmördare. Jag tror det var ett pucko, nån som fick syn på Anna Lindh & högg ner henne utan politiska motiv. Hon var en av de få politiker jag tålde, men jag har inga skäl att gråta idag. Jag kan inte framkalla några känslor annat än omtanke för hennes familj & vänner. Jag såg Mona Sahlin gråta på TV. Det var sorgligt. Jag hoppas att Anna Lindh inte hade ont & att hennes familj får allt upptänkligt stöd & naturligtvis ska sånt här inte hända & eventuellt skulle jag kunna skriva några fler av de fraser folk hostar fram då nåt sånt här händer, men det tänker jag inte göra för det ligger inte för mig. Tyck att jag är okänslig om ni vill. Jag är inte känslokall, bara inte lika känslosam som man "bör" vara.

I morse dog även en annan människa, offer för en knivmördare. En femårig liten flicka höggs ihjäl på gården utanför sitt dagis i Arvika. Gärningsmannen greps senare, en 25-årig man som på ett eller annat vis hade kontakt med den psykiatriska vården på orten. En liten människa, vars värld inte ska behöva omfatta mer än hur mkt man ska hinna leka innan man måste gå & sova, är död. För hennes familj är förlusten lika viktig som förlusten av Anna Lindh är för hennes familj. Enda skillnaden är att Anna Lindhs mördare kan ha haft ett motiv. Sedan att Lindhs död får konsekvenser för hela landet & EU medan den lilla flickans död endast påverkar hennes anhöriga & andra personer i hennes omgivning. Men, det är precis lika synd om hennes familj & jag hoppas att de andra barn som såg attacken får hjälp att hantera det de upplevt.

Nu tappade jag tråden...

19 september 2003

"På den tiden hade jag inget namn på den. Men jag kände redan till den fruktansvärda hålighet under fötterna som betydde bottenlös tomhet och jag kände till lukten av den. Det var som kall, våt luft som slingrar sig upp från botten av en död svart brunn. Jag kunde känna andedräkten från min egen privata avgrund och jag kunde känna den från andras. Jag tillhör ett brödraskap: de som balanserar över avgrunder. I våra ögon delas världen av detta. Den består av de som balanserar på sköra, vajande repbroar över avgrunder och de som inte gör det... Du kanske har träffat någon runt vilken ett främlingskap svävar som en utdunstning. Du kan känna det i huden utan att kunna sätta namn på det. När det händer, har du träffat en av oss. Du kanske till och med är en av oss, innerst inne och i hemlighet. Som de gamla kvinnorna i Kenmore säger, kaka söker maka. Att kunna känna det är inte ett gott tecken. Den andra halvan av världen, den solida, gyllene halvan, icke-avgrundarna... de känner enbart fast mark under fötterna. Världen tillhör dem. Oss tillhör vinden."

Ur boken "Minnet av en sommar" av Anne Rivers Siddons.

Första gången jag hittade den boken i mammas bokhylla skrattade jag bara åt den fåniga titeln - det lät som en klassisk tantsnuskbok av Barbara Cartland. Sedan var det en bekant till mig som läste den & sa att jag var tvungen att läsa den. Jag gjorde det. Då kunde jag inte applicera känslan på mig själv, men nu går det tyvärr utmärkt. Min repbro visar sin bräcklighet med all önskvärd tydlighet. Om jag jämför med hur det var två år sedan, till & med för ett år sedan, så gungar min bro våldsamt nu & det är bara svart svart svart under mig & det är kallt & fuktigt. Framtiden slutar ikväll för jag vågar inte tänka längre.

Förra veckan skickade jag iväg åtta ansökningar till olika arbetsgivare. Har inte fått ett enda svar, så jag måste göra om det igen snart. Jag måste hitta ett jobb. Förra onsdagen, då jag skrev ansökningarna, vrålade avgrunden under mig. Jag skrev ansökningar & meritförteckning, städade, diskade, tvättade, lämnade böcker på biblioteket & hela tiden hade jag en vild panik inuti som hamrade på revbenen & drev mig att prestera mer mer mer för jag var för rädd för att stanna. Varför är det så här? Vad är det egentligen som händer inuti mig? Varför är världen så orättvis? Hade Moder Jord en dålig dag den där vinterdagen då jag föddes & tänkte att det här barnet ska få känna av att hon lever? & istället för att ge någon annan uppgiften att jävlas med mig fick jag en avgrund, en gammal risig bro & en hjärna som tänker för mycket.

22 september 2003

Klockan är 08.10 & jag har varit vaken ca en timme. Säreget, men det händer dock ibland.

Sticky Fingers

Var på fest i lördags. Det var jag, Linda, hennes pojkvän Tobias, hans kompisar Sebastian, Magnus & Martin samt Martins kompis Jonas. Bilder på dem finns i bilderboken under rubriken "september". Bilderna är från två andra fester, en för ca 1 år sedan & en från februari i år, eller däromkring. Niklas kunde tyvärr inte vara med den här gången, men det råder delade meningar om det berodde på halsfluss eller hans nya flickvän. Istället tillkom då Jonas som jag inte har någon bild på. Vi hade första festen tillsammans för ungefär ett år sedan, så efter det har vi haft tre fester till (tror jag). Varje gång äter vi tacos (utom första gången) & "det rosa". "Det rosa" är just rosa smet i en bytta. Har inte kunnat äta det tidigare, men är ju inte längre vegan, så nu provade jag. Sebastian & Magnus är besatta av "det rosa" & slickar nästan tallriken när de är klara.

Vi har alltid skitkul, & det hade vi den här gången &så. Först åkte vi ut till Torslanda & alla utom jag, Linda & Sebastian åkte gokart. Sedan skulle de åka en gång till, men då körde inte Magnus. Alla anförtrodde mig sina bilnycklar & plånböcker så vi gick ut & flyttade på Tobias & Martins bilar & bytte plats på deras körkort. Sedan åkte jag, Linda & Tobias hem till Linda & lämnade Tobias bil. På vägen tillbaka till Martin (vansinnig väg i nya spårvagnsnätet) ringde Magnus & bad oss köpa snus & då köpte vi Catch mini med jordgubbssmak (& den sort han egentligen skulle ha). Efter mat, lite drickande, rockande till Roger Pontare (*rys*, hemsk tradition) & kalasande på "det rosa"uppfyllde vi Sebastians högsta dröm & gick på Sticky Fingers (rockställe i Göteborg). Jag, Magnus & Sebastian satt nere i källaren & de andra som inte står ut med hårdrock var en våning upp. Sedan fick de för sig att vi skulle dansa (vilket jag inte gillar) så det resulterade i att Magnus & Sebastian i stort sett höll fast mig & skuttade upp & ner. Ganska kul i & för sig. Linda & Tobias gick hem vid två & nån timme senare gick vi andra. Blev eskorterad till spårvagnen för jag fick inte gå själv. Ganska rart. Har aldrig hänt tidigare. Sov hos Hampus & vaknade på morgonen med svidande ögon & kliande hals. Tror jag är allergisk mot Hampus mattor.

Det rosa (4 port.)

• 1½ dl mager Kesella
• 1½ dl vispgrädde
• 2 dl hallon
• 1 dl florsocker

1. Mosa eller mixa hallonen.
2. Vispa grädden hårt.
3. Blanda hallon, kesella och florsocker.
4. Rör ner grädden.
5. Pytsa upp i små skålar eller liknande.
6. Ställ i frysen 20 minuter, & sedan i kylen 60 minuter.
7. Servera genast!

Reinkarnation

Efter att ett par vänner mailat lite om wicca fick jag för mig att jag skulle läsa boken "En wiccas handbok" som jag fick av Joanna då hon pysslade med sånt. Kom till ett stycke om reinkarnation. Där stod det att allting rör sig i cykler så varför skulle människans liv röra sig linjärt? Man föds, dör & återkommer i en annan gestalt. Så långt är jag med. Att energi aldrig försvinner utan bara ändrar form är vetenskap. Jag är medveten om min fysiska del i ett kretslopp, men min s.k. själ finns bara i mig & kommer dö tillsammans med min kropp (som ingår i ett biologiskt kretslopp). Jag lever, dör & blir till jord som det kan växa saker ur (eller kanske radioaktiv jord som är självlysande & har ihjäl allt inom en mils radie ;), men aldrig att det är min själ som återkommer i en annan form.

Själen/medvetandet/personligheten finns i hjärnan & när hjärnan lägger ner verksamheten så är det färdigt. Att min själ (hjärna) skulle leva vidare i t.ex. en maskros håller jag för osannolikt.

Det finns idag (grovt generaliserat) två huvudgrupper av reinkarnationstroende. Den ena gruppen är de som i enlighet med olika österländska filosofier tror att man föds om & om igen tills man är klar med det man ska lära sig, & det nya livet är en följd av hur man betett sig i sitt tidigare liv (karma).

Den andra gruppen är de som har en västerländsk reinkarnationsfilosofi. Det är oftast människor som är rädda för att dö & känner en trygghet i att uppleva sig som odödliga. Dör man så återkommer man alltid. De brukar inte heller tro att man återföds som något annan än ett däggdjur, tveksamt om man ens kan födas som något annat än en människa. Den filosofin bygger på att det skulle vara en belöning att födas på nytt.

Jag har väldigt svårt att ta till mig på vilket sätt det skulle vara positivt att födas om & om igen & aldrig (förrän efter en massa liv) få kasta in handduken & somna. & ser man det som en tröst att känna sig odödlig genom att födas igen undrar jag vad man tror att man ska ha för nytta av det när man ändå inte minns sina tidigare liv?

Karma i samma liv är jag däremot med på. Handling & konsekvens. Hjälper jag en gammal dam över gatan kommer hon vidare, blir glad & jag känner mig snäll. Sparkar jag ner en gammal dam blir hon skadad & kanske dör, överlever hon blir hon kanske rädd & vågar inte gå ut mer. Även om jag skulle sakna samvete skulle jag bli jagad av polisen & om damen är mamma till en maffiaboss börjar de &så jaga mig. Människor kommer att fördöma min handling & varken jag eller damen klarar oss undan lyckliga. Handling & konsekvens. Logik. Trevliga grejer.

(Detta är vad JAG tycker. Vill andra tro annorlunda tänker jag inte opponera mig.)

23 september 2003

En osammanhängande text:

På föredrag av Eva Kärfve

Idag var jag, Hampus & Marika i Tynnered kyrka & lyssnade på ett föredrag av Eva Kärfve. Hon kallade det hela "Allt vad ni har gjort för dessa mina minsta" (vilket Marika sa är ett bibelcitat) & naturligtvis handlade det om DAMP.

Vi såg henne i egen liten person (ungefär en tvärhand hög) redan när vi kom dit, för hon stod utanför & rökte. Det var ganska mkt folk för att vara ett föredrag i en liten kyrka & först fikades det & sedan tog Kärfve till orda.

Hon började med att berätta lite om sig själv & sina utbildningar & att vara katolik var finemang & sånt & sedan började hon prata om DAMP. Hon berättade att hennes intresse börjat då två av hennes barn sattes på två olika dagis i Malmö i mitten av 1990-talet. Hon hade haft barn på dagis tio år tidigare, & hon tyckte att klimatet förändrats sedan dess. Hon menade att personalen på båda dagisen letade efter tecken på DAMP hos barnen & att detta var till följd av att de varit på kurs om neuropsykiatriska funktionshinder. I övrigt hade hon endast träffat ett barn med DAMP innan hennes engagemang börjat & då hade hon skämts över att hon letat efter "fel" hos det barnet.

Kärfve hävdade att hon i början trodde på att det fanns en medfödd, ohjälplig hjärndysfunktion, men att hon inte tyckte om att man letade efter symptom hos barnen. Då hon började leta fakta om detta kom hon i kontakt med den nu så omdiskuterade, då oavslutade "Göteborgsstudien", (en långtidsstudie utförd av Christopher Gillberg & Peder Rasmussen, på ett antal barn i Göteborg, födda 1971). Hon hade tittat på material från studien & sade sig ha funnit en mängd metodfel/forskningsfusk. Liknande kritik riktade hon mot en liknande studie som senare utfördes i Mariestad (med Gillberg som handledare).

Uppmärksamhetsstörning existerar inte enligt Kärfve. Hon anser att det som finns är ouppmärksamhet, vilket vi alla kan drabbas av ibland. Hennes definition på uppmärksamhetsstörning är att då ska man inte kunna koncentrera sig alls, hur mkt man än försöker. Hon menar även att uppmärksamheten har ett nära samband med en persons faktiska intelligens, alltså att en uppmärksam person är mer intelligent än en person som inte är uppmärksam. Jag förstod det som att hon menade att man inte kan se om en person är uppmärksam eller inte, utan att det märks i personens prestationer (t.ex. skolarbete). Med detta skulle hon kunna antyda att normal- & överintelligenta barn inte kan lida av uppmärksamhetsstörning. Det är alltså min tolkning av det hon sa.

Sedan kom hon in på amfetamin & hur det användes då det precis kom. Hon pratade om skador, men nämnde inga specifika, bara att försök gjorts på råttor, & att de då fått irreversibla skador. Djurförsök är nu inte alltid så pålitliga då t.ex. får kan äta massor av arsenik utan att någonting händer, medan människor dör av små doser. Hon kallade amfetamin för "drog nummer ett" till barn som anses ha uppmärksamhetsstörning. Hon nämnde ingenting om vilka doser det faktiskt rör sig om, eller vilka övriga positiva effekter det kan ha. Hon blandade ihop metylfenidat & amfetamin & sa att metylfenidat är den enda medicinen mot DAMP. Det är ju ett fel i sig då man medicinerar med både amfetamin & metylfenidat (som är två olika preparat) & det dyker dessutom upp nya mediciner nu som inte verkar innehålla varken det ena eller det andra. Att hon inte vet detta, & att hon inte vet vad MBD faktiskt står för (hon sa Minor Brain Damage, & det har hon skrivit i artiklar också, men det korrekta namnet är Minimal Brain Dysfunction/Damage), tycker jag är indikatorer på att hon faktiskt inte riktigt vet vad hon pratar om (vilket är precis vad hon anklagar Gillberg & hans kollegor för).

MBD används inte längre som diagnos i Sverige, & Kärfve sa att man tog bort begreppet precis efter att Gillberg & Rasmussen disputerat i ämnet. För att rädda situationen skulle dessa då ha "hittat på" DAMP. Detta framställde hon som fakta, trots att det bara är spekulationer från hennes sida. Hon menade att barn sällan diagnosticeras med MBD i Finland (där termen fortfarande används) & att DAMP är förbjuden som diagnos i Danmark. Detta har jag inte hört någon annanstans. Resten av världen känner enligt Kärfve inte till DAMP, utan de använder termen ADHD.

Enligt Kärfve kom man i Göteborgsstudien fram till att 10 % av barnen kunde antas lida av DAMP, men att denna siffra kommit till genom fusk/metodfel & att sedan kritik riktats mot diagnosen har forskarna ändrat sig, gjort DAMP till en underavdelning till ADHD & nu säger att 4 % har ADHD & att hälften av dem har DAMP. Trots denna intensiva forskning hävdar Kärfve att DAMP inte är vetenskapligt bevisat.

Kärfve menar att störningar i uppmärksamhet, impulskontroll samt aktivitetskontroll bara är vanliga egenskaper & att sambandet dem emellan inte existerar utan är jämförbart med att ha en bruten fot samtidigt som man är förkyld. Om Kärfve bemödat sig om att läsa på lite hade hon vetat att störningar i uppmärksamheten, impulsivitet, aktivitetskontroll samt en rad andra DAMP-symptom antas bero på rubbningar vad gäller signalsubstanserna noradrenalin & dopamin & i förlängningen även adrenalin i hjärnan. Enligt den teorin är dessa symptom nära sammanhängande genom bl.a. en dominoeffekt. Enligt henne finns allt som vuxna ogillar hos barn med som diagnoskriterier för DAMP. Alla barn Kärfve känner uppvisar DAMP-symptom i perioder, men det är ju där själva skillnaden ligger; de barn som har DAMP har det inte i perioder, utan för dem är det kroniskt.

Hon menade att barnens problem kom ur deras miljö i skolan, hemmet eller samhället. Bl.a. menade hon att en stor del av barnen som diagnosticerats med DAMP i studierna som nämnts ovan, kom från "socialgrupp III", att DAMP-symptomen egentligen är stressymptom & att både barn & vuxna är stressade i dagens samhälle. Hon nämnde t.ex. att höga krav ställs på barnen idag, de sexualiseras tidigt & de kritiseras på ett sätt som inte förekom förr. Det har hon alldeles rätt i, & det är något som är viktigt att uppmärksamma, men vad var det med de barn som uppvisade DAMP-symptom innan samhället blev så då? MBD fanns långt innan Britney Spears. Invandrare diagnosticeras enligt henne i högre utsträckning än svenskar, & visst är det logiskt att tänka sig att de är mkt mer stressade än svenskar. Som ett exempel tog hon att "alla" irakier & zigenare hon känner äter Cipramil, & att de flesta invandrarkvinnor som bor i Rosengård i Malmö är "nerdrogade" av psykofarmaka. Men det är inte ensamt ett bevis på att DAMP är ett tillstånd framkallat av sociala omständigheter. Dessa personer söker hjälp & självklart diagnosticeras de då i högre utsträckning. Det var mkt prat i termer som "frisk" & "sjuk".

Genom hela föredraget misstänkliggjorde, ironiserade & förlöjligade hon Gillberg, hans doktorander & deras forskning. Bl.a. visade hon listor med symptom & sa att vi nog hade DAMP allihop. Hon "glömde" bekvämt nog bort att tala om att dessa symptom ska förekomma i högre frekvens än hos jämnåriga, under lång tid & vara handikappande för att det ska finnas skäl att diagnosticera. I äkta Kärfveanda sa hon att hon ibland går på föreläsningar i fysik (vilket ligger utanför hennes område & att hon då inte hänger med så bra) & då hamnar i "svåra DAMP-tillstånd".

Hon avslutade med lite om miljöer & kapitalism & sedan var det frågestund. Hon besvarade frågor osakligt & sa bl.a. att barn "spelar Allan" för att få uppmärksamhet & att inga krav ställs på diagnosticerade barn. Mitt i detta reste sig en kvinna som jag tror arbetar på BNK, tog sin handväska, sa högt & tydligt att Kärfve borde skämmas att stå & vräka ur sig sådana saker & sedan gick hon. Tyvärr fick Kärfve därmed ett övertag då hon framstod som sansad när hon ganska lugnt sa att hon tyckte att kvinnan kunde ha stannat & argumenterat. Men man kan inte få allt här i världen ;) I slutet var det en läskig kyrkvärd eller liknande som bad Kärfve om ursäkt "för den kvinnan som gick härifrån". Hu!

Några vid ett bord var Kärfve-fans verkade det som för de höll med & Kärfve tittade snällt på dem. När hon tittade på de som kritiserade bytte hon blick till en vaksam, sur blick. Bland annat var det en tjej som arbetade med barn med autism, & hon pratade om att man strukturerade dessa barns vardag, vilket Kärfve verkade tycka var fel, eftersom de då inte lärde sig att strukturera själva. & Kärfve tror att alla kan lära sig det..?

Jag fick tyvärr inte ställa min fråga (vad Kärfves arbete hade givit barnen), så efteråt gick jag fram till henne & frågade. Hon sa att det kunde man inte svara på & någonting om "på lång sikt". Jag sa till henne att hon bemött mig som förståndshandikappad i mail, vilket hon har, & hon visste vem jag var när jag presenterade mig. Hon fick en kopia av ADHD-texten på den här sidan. Hoppas hon läser den. Tyvärr blev det inte som jag tänkt, & jag hann inte hosta på henne (är jätteförkyld med begynnande bihåleinflammation). Synd på en ganska bra föreläsare att hon snackar så mkt skit.

25 september 2003

Vaknade halv sex idag. Planerade att gå & lägga mig 21.00 igår, men så ringde Hampus & vi pratade en stund så klockan var nog runt 22.00 när jag väl somnade. Jag brukar sällan vara så trött vid den tiden, men det är kanske annorlunda när man är sjuk? Jag vet inte, jag är inte riktigt sjuk så ofta. Tror att det börjar ge med sig nu. Det värker inte så mkt i vänster ansiktshalva längre, & det börjar bli möjligt att andas genom näsan igen.

Igår fick jag tre brev. Ett var från Unilever Bestfoods. Undrar varför de envisas med att skicka brev med produktbeskrivningar till mig? Sedan fick jag ett brev från Alfa-kassan att jag inte är berättigad till arbetslöshetsersättning. Undrar vad det är tänkt att man ska leva av när man är mittemellan studier & jobb? Man kanske ska bo hemma? Flytta hem till pappa igen? Där tapeterna med de rosa blommorna sitter kvar sedan 1982, där det enda jag har kvar är en säng, en spegel & fyra kompletta årgångar av Veckorevyn... Nåväl. Det tredje brevet var från min vän Ullull. Hon ringde förra veckan (innan jag blev sjuk) & frågade om jag kunde tänka mig att åka hem till henne & flytta på posten & vattna blommorna om hon skickade sin nyckel till mig. Det kunde jag väl göra tyckte jag, så igår kom nyckeln med posten. Mådde skit igår. Hostade & hostade & hade så ont i ansiktet att jag bara ville sova, sova, sova. Men idag ska jag tvätta & imorgon ska jag kanske till Hanna i Falun, så jag var tvungen att åka till Ullull igår.

Det gick ganska smärtfritt att ta sig dit. Jag tog upp posten från golvet & vattnade blommorna & sedan gick jag ut & slängde in nyckeln genom brevinkastet. Gick till nästa hållplats för jag tänkte att det kunde vara skojigt att prova åka den nya spårvagnslinjen som går därifrån. När jag satt där på vagnen kom jag på att jag inte var helt säker på att jag verkligen låst Ullulls ytterdörr. Så det var bara att hoppa av innan vagnen startade & gå tillbaka för att rycka i dörrhandtaget. Naturligtvis hade jag låst, så det vara bara att gå igen. Orkade inte gå bort till den andra hållplatsen så det vara bara att åka den gamla vanliga vagnen. Var hemma två timmar senare.

Har tvättid idag klockan 14.00 - 20.00. Tänkte att jag ska gå ner strax & kolla om det inte finns någon morgontid ledig, men jag betvivlar att det finns.

30 september 2003

Dalahästarnas förlovade land

Var & hälsade på mina vän Hanna nu i helgen. Vi lärde känna varandra när vi bodde i Bålsta båda två, men nu bor hon i Falun. Har inte varit där & hälsat på sedan mars 2001.

Kvart i elva i fredags förmiddag fick jag tag i en obokad biljett till Falun. 330 kronor kostade den, vilket endast är tio kronor mindre än vad en helgbiljett med platsbokning kostade. Varför jag köpte en obokad biljett då vet jag inte. Hsh som hann jag med tåget som gick klockan elva. Det tog sex timmar att åka dit. För det första stod det på min biljett att jag skulle byta tåg i Hallsberg, men konduktören sa att jag skulle byta i Örebro. Sedan sa de i högtalaren att det var vilket som, men jag bytte i Örebro för säkerhets skull. Fick åka "Tåg i Bergslagen" från Örebro till Falun. Det tog hundra år & två snoriga tvillingar sparkade på mitt ryggstöd i ca en timme för att sedan övergå till att skrika i kapp. Men det var ett trevligt tåg.

Kom fram till Falun 17.51. Utsvulten förstås för jag glömmer alltid ta med mig saker att äta & dricka. Hanna & hennes pojkvän Martin mötte mig på stationen & Martin körde trots att Hanna hade klarat uppkörningen tidigare samma dag :) Vi åkte & köpte mat & for hem till Hanna. Fick träffa tjejen hon delar lägenhet med &så. Hon var rar.

Fredagen gick åt till att dricka stora mängder te, spela ett kortspel som bara jag, Hanna & Jenni kan (det är min mormor som lärt mig, men jag glömde hur man skulle göra & råkade hitta på egna regler) & titta på film (Moulin Rouge).

På lördagen skulle vi på ginprovning (ja, gin) hos Hannas granne. Först fick vi nån sorts välkomstdrink & så fick jag träffa flera av Hannas vänner & bekanta. Sedan var det dags för själva ginprovningen. Vi fick ett papper där vi skulle betygsätta ginets smak. De hade tio sorter eller mer, som de t.o.m. varit tvungna att specialbeställa. Vi fick en litet snapsglas med gin. Det var bara starkt. Men Hannas kompis sa att man skulle se till att det träffade alla smaklökar. Skulle aldrig ha provat. FY SATAN! Jag tycker inte om gin. Sort nr 2 luktade vinäger & smakade whisky & efter sort nr 3 gav jag upp. Dels för att det var så äckligt & dels för att jag fortfarande är sjuk & hade ett tryck i hela övre halvan av huvudet plus att jag lyckades frysa i ett 20 kvm stort rum där 24 personer befann sig samtidigt.

Vi deltog i en tipspromenad om gin & giraffer & sedan bestämde vi oss för att gå hem. Gick & lade mig klockan 23.00, sov 12 timmar & vaknade med ont i ryggen. Hela söndagen var riktigt slapp. Vi tittade på "Sagan om ringen" & "Sagan om de två tornen". Hade inte sett någon av dem innan & har inte läst böckerna heller. Så det var trevligt. & så drack vi ännu mer te.

Igår åkte jag hem. Fick med mig ½ kilo av mitt favoritte som i stort sett bara finns i Falun & Visby, & så köpte jag en fin lila duk på Indiska. Har aldrig köpt någon duk förut, så det var premiär. Har inlett Operation Fixa Lägenheten. Det ser ut som fan här, & jag trivs inte med det. Kan inte tapetsera om (vilket skulle behövas) så jag tänkte köpa två dukar till (att ha i köket) & så hoppas jag att jag faktiskt lyckas sy gardiner till både köket & rummet. Sedan tänkte jag eventuellt skaffa ett par växter till, ta bort några skåpluckor i köket samt införskaffa diverse trevliga tillbehör. Fast jag måste göra mig av med saker i samma takt. Är manisk med att minska volymen på mitt bohag. Det var så jobbigt att flytta sist, & jag använder ju inte allt jag har.