2 augusti 2003

Kom att tänka på skolan & "avvikande" barn...

Minns då jag praktiserade några månader i en lågstadieklass. Det var våren då jag fyllt sexton, hade hoppat av skolan & var allmänt borta i tillvaron. Den "enhet" jag praktiserade i omfattade nittio barn i åldrarna 6-11 år. Lokalen var uppdelad i flera rum med glasväggar mellan. Minns särskilt två barn, M & D.

M var åtta år gammal & gick i tvåan. Han satt i det absolut bortersta rummet, det som var längst ifrån personalrummet. Där satt han & bet på sin penna & klippte sönder sitt suddgummi. Han ansågs vara hopplös av lärarna. De sa att han var lat & bråkig, men att det var synd om honom för hans pappa var militär & behandlade barnen som soldater. Om det var sant eller inte vet jag inte, men jag fick kontakt med M med en gång. Han var inte omtyckt att många av de andra barnen, men han var inte mobbad. Lärarna tyckte inte om honom. Eftersom jag bara var "extra", dvs det fanns inte alltid någonting för mig att göra, kunde jag sitta med M i flera timmar. Minns att han, då jag satt där & höll honom sällskap & lovade att leka kull med honom på rasten, räknade flera sidor i matteboken. Tror att vad han behövde var uppmärksamhet & motivation. Nån som såg till att han jobbade, någon som kunde berömma honom när han gjort något bra. Ingen annan hade tid med honom, då 89 andra barn skulle tas om hand, & han behövde mer än den del som tillkom honom vid en millimeterrättvis fördelning av tiden. Visst hade han problem ingen tid i världen kunde hjälpa honom med. Han behövde mkt mer än lite sällskap. Men ibland blir de "stökiga" barnen bortsorterade som hopplösa & ignoreras när de egentligen behöver uppmärksamhet & allt flyter smidigare om de bara får lite mer av de vuxnas tid.

När jag var i den klassen i ett helt annat ärende tre år senare träffade jag M igen. Han kom ihåg mig & sa att jag var den "snälla fröken" :)

D gick i trean. Hon var nio år, högljudd, envis & "pushig". Hon kom ofta på kant med de andra tjejerna i klassen & förstod aldrig varför. Särskilt en lärare tycktes nästan avsky henne. Då D blev osams med andra barn eller med någon lärare ringde hon hem eller tog på sig skorna för att gå. De andra lärarna lät henne gå & sa bara att "hon kommer tillbaka". Av en händelse kom jag på varför hon smet. Jag krockade med henne i korridoren när hon gråtande var på väg därifrån. Jag frågade såklart vad som hade hänt & hon berättade & vi kom överens om att hon skulle gå in & säga förlåt till den som hon hade bråkat med & om det kändes bättre efter det skulle hon gå & sätta sig igen. Det fungerade! Jag fick en utskällning av lärarna sedan, för de tyckte inte att man skulle bry sig om D när det var hon som hade varit dum... Då begrep jag att D blev så ledsen eftersom ingen någonsin lyssnade på hennes version av vad som hänt. Antagligen för att den lilla flickan som "skvallrade" för oss kom & grät & sa att D var dum. D själv satt i ett hörn med armarna i kors, blängde & såg trotsig ut så alla bara utgick från att hon gjort fel med flit. & oftast var konflikten hennes "fel", men hon kunde bara inte hjälpa det. Detta var inget tillfälligt, för D var precis likadan då jag två år tidigare praoade i samma klass.

Tror att både M & D behandlades illa för att de var annorlunda. På samma sätt som jag är annorlunda. Det där annorlundaskapet som folk verkar kunna lukta sig till. Som inte yttrar sig som att man är hjälplös utan man uppfattas som elak. Jag tror inte att jag är en sådan underbar människa för att jag lyckades hjälpa dem. Många unga praoelever eller extralärare blir ofta favoriter för barnen eftersom man har tid. Man kan leka med dem på rasten osv. Men just de här två barnen tror jag att jag fick kontakt med för att vi är lika. Inte exakt, men någonting stämmer. Detta gav mig en fördel gentemot de andra lärarna, eftersom jag hade helt andra förutsättningar att förstå dessa barn. Av någon anledning har jag &så mkt mer tålamod med avvikande barn än med de vanliga, "välartade" barnen. Precis i motsats mot hur andra vuxna tycks vara.

11 augusti 2003

Slut. Det är förskräckligt varmt inne (29°C) & säkert ännu värre ute. Sol på balkongen.

Har varit alldeles för social, alldeles för länge. I torsdags träffade jag Joanna som var på genomresa på väg till Tyskland. Hon + kompis + pojkvän skulle åka klockan elva på kvällen, så jag var inne i stan med dem + massa annat löst folk i åtta timmar. Gissa om jag var slut när jag kom hem.

På fredagen var jag med Hampus på förmiddagen, & på eftermiddagen fick jag åka in till stan & möta Stefan (mitt ex) som skulle hälsa på. Senare på kvällen var vi på Göteborgskalaset & drack öl tillsammans med Sara (här på besök från Bålsta, barndomsvän till Ullull, högstadievän till mig), Ullull & Tomas. Stefan blev av med plånboken (hans vanliga otur). Då öltälten stängde gick vi vidare till pub. Kom hem vid fyra på morgonen.

På lördagen kom Nille (Stefans bror, dessutom granne med Sara) & så gick vi ut igen på kvällen, först till öltälten, sedan på Kompaniet. Det var ännu mer folk ute & vi var ännu fler än kvällen innan, så det var nästan omöjligt att hitta någonstans att sitta. Förutom jag, Sara, Stefan, Tomas & Ullull tillkom Nille, Jukka (Ullulls sambo) och Malin (Tomas vän). Fast Malin försvann efter ett tag. Nille ville åka hem vid tre. Jag frågade Stefan om det var okej, & han sa att det var det. Men när klockan var kvart över tre & vi var tvungna att gå började han krångla & ville inte alls gå. Fast det sa han inte till mig, för han fick för sig att jag skulle bli arg då. När vi gått halvvägs till Heden gick han i alla fall tillbaka till Kompaniet & vi åkte hem med nattbussen som tar ca 40 minuter. När vi varit hemma i tio minuter kom Stefan. Han hade åkt (svart)taxi hem för 150 kronor, men hunnit vara ute en timme längre än vi.

På söndagen (igår) åkte Nille & Stefan härifrån vid 15.00 & en timme senare mötte jag Ullull & Sara & vi gick på Universeum. Det var rätt kul. Sedan satt vi vid Humanisten & tittade på änder & hade picknick. Vid åtta åkte jag hem, fullständigt utmattad.

Både på fredagen & på lördagen sprang små barn omkring bland borden & tiggde glas (det var tio kronor i pant för dem). Barnen var där ända tills det stängde vid ett & då var de ändå kvar & tiggde glas tills alla hade gått. I bakgrunden stod en kvinna som antagligen var deras mamma, med en bebis på magen. Samma kvinna mötte jag & Hampus på Kungsportplatsen då vi varit på bio & sett "Den allsmäktige Bruce". Då kom hon fram till oss, med bebis & allt, & räckte oss en lapp där det stod att hon var från Bosnien & hade fyra barn, men inga pengar. Jag hade inga pengar & det sa jag till henne &så. Då försökte hon ge oss dåligt samvete genom att framhålla att det handlade om hennes familj. Det visste jag mkt väl, men jag hade likväl inga pengar. Det är ju det som är själva mekanismen i tiggeri - alla ger inte, för om alla gav det de kunde avvara skulle det inte finnas tiggare, inte i Sverige i alla fall. Det är ofta där det går snett - tiggare ber studenter & pensionärer om pengar - då vi inte har något att avvara. Tro mig - hade jag råd skulle jag ge. Hur som helst verkade den här kvinnan vara välkänd för vakterna körde bort henne med en gång då hon dök upp bland borden & bad folk om pengar & glas. Så hon skickade fram barnen istället. Hur ont man än har om pengar så ska barn vara hemma & sova klockan ett på natten. De ska inte tigga bland tusentals fulla människor. Tiggeri är en sak, det kan vara obehagligt då personen är otrevlig eller hotfull. Men det är inte det som är poängen. Barn ska inte vara i såna miljöer där vad som helst kan hända. Det är riskabelt för vuxna människor att vara där, så tänk vad som kan hända ett barn på fem eller sex år. Inga pengar i världen kan ersätta ett förlorat barn.

14 augusti 2003

Noteringar

Är vaken trots att klockan bara är 07.38. Ännu mer anmärkningsvärt är att klockan var 06.04 när jag vaknade...

De sociala övningarna slutade inte i söndags som jag trodde. Joanna ringde på kvällen på måndagen. Då var hon på väg hem från Tyskland & hon & hennes pojkvän hade ingen möjlighet att ta sig vidare hem från Göteborg, så de sov här.

Tisdagen var lugn borsett från att jag var tvungen att tvätta enorma mängder & diska en massa efter att ha haft sammanlagt fyra nattgäster samt en förfest här under helgen.

Igår var jag på stan med Hampus. Jag köpte kläder :) Det är inte varje dag det händer. Två par byxor & två st. "nätbrynjor" blev det. Det ena paret byxor var egentligen lite trist att köpa, eftersom jag redan har ett par, men jag älskar de byxorna & de har gått sönder i tvätten. Varenda elastantråd verkar ha gått av på dem, så de är liksom vitluddiga... & själva byxorna är svarta. Den andra paret byxor är såna med massa snören & fickor på. Fina :) Sedan skulle jag köpa en sån där nätpryl &så & då fick man en till på köpet.

Sedan ringde Ullull. Hon var på väg hem från veterinären med Grisen. Grisen är hennes tamråtta som fått en hjärntumör. Ullull hade henne i väskan & hon försökte rymma hela tiden :) Hampus avvek & jag, Ullull & Grisen åkte hem till Ullull. Sedan skulle vi gå ut med Jukkas f.d. arbetskamrater; Maria, Hanna & Jocke. Jag & Hanna pratade lite om Asperger Syndrom. Hon hävdade att alla med AS måste ha exakta scheman över allt de gör på dagarna, & att de blir vansinniga om det blir trafikomläggning så de måste åka en annan väg till skolan... Suck! Jag sa att det inte alls behövde vara så men då kom den gamla vanliga kommentaren:
"Jag har faktiskt jobbat med problembarn!"
Vad ska man säga? "Så roligt för dig! Tråkigt bara att du inte lärde dig nånting."..? Efter två öl & ett antal timmar åkte jag & Ullull till Bananpiren för hon ville se Mando Diao-konserten 22.30. Det var trevligt. Sedan åkte vi hem. Kom väl hem vid 00.15.

Därför är det så anmärkningsvärt att jag vaknade klockan sex, trots öl dagen innan & svårt att somna...

Apropå det...
Berättade för en vän att jag har svårt att sova. Det känner vännen redan till, men vi diskuterade saken i nåt sammanhang. Jag nämnde även att alkohol gör mig trött. Vännen kommer då med förslaget att jag ska ha öl eller cider hemma att dricka då jag har svårt att sova. Det är nog det dummaste förslag jag någonsin fått, alla kategorier. För det första är det idiotiskt att ens föreslå det för någon som blir bakfull av att bara titta på en öl (vilket vännen ifråga känner till). För det andra är det ännu mer idiotiskt att föreslå regelbundet drickande i ensamhet för en person med anlag för alkoholism (vilket vännen &så vet om).

Jag diskuterade exekutiv inhibering ("att aldrig få tummen ur [censur]") med samma vän för ett par dagar sedan. Då gällde det att sy kläder. Visst kan jag sy, men jag är slarvig* & tycker inte att det är roligt att sy i blixtlås & sånt. & så kommer jag mig aldrig för med att sätta igång, plocka fram symaskinen, rita ett mönster & börja sy.
Vännens kommentar:
"Men det vet ju både du & jag att det handlar en hel del om lathet."
Höll på att tappa öronen. Hade det varit Ann (min lärare) som sagt så hade jag nog klappat till henne. Kanske var tur att detta var per telefon? Samtalet fortsatte. Jag pratade på om att det inte alls handlade om lathet utan en oförmåga att sätta igång & att detta faktiskt är ett handikappande problem för mig. Jag sa att jag skulle ge vad som helst för att slippa det. Jag nämnde ADHD-utredningen.
Vännens kommentar:
"Vad kommer en utredning hjälpa dig om du ändå inte får tummen ur?"
Tappade definitivt ena örat. Jag pratade om behandling, att veta om sina förutsättningar & att det finns ju fler skäl till utredning osv. Trodde att vännen hängde med & fattade vad jag sa. Så var tydligen icke fallet.
Vännens kommentar:
"Det handlar ju ändå om att du måste lära dig att sätta igång med saker!"
Tappade andra örat. Orkade inte prata längre.

Varför gör de så här??

* Minns en syslöjdslektion i sjuan eller åttan då vi sydde lampskärmar. Trots att jag ville vara noggrann så kunde jag inte låta bli att slarva. Det var så knasigt att jag reagerade på det. Jag tycker egentligen om att pilla med detaljer, men vill samtidigt se resultat snabbt. Annars tappar jag lusten att fortsätta. Syr man för snabbt blir det ofta fel :/

25 augusti 2003

Livet glider inte på vallade skidor just nu. Snarare sprucken pulka i kramsnö :(

Var hos Arbetsförmedlingen förra veckan för att jag var tvungen. Måste söka jobb. Ingår nu i arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Ska på s.k. gruppträff i september. Vet inte vad som ska hända då.

Ullull flyttade till Karlstad igår, så nu bor mitt favoritfår 30 mil bort :(

Lämnade in en hemtenta i torsdags (till Ann). Klarade inte alla frågor. Tog lång tid att inse att jag gjort mitt bästa & att jag inte rimligtvis kan göra mer än så.

Gjorde ett depressionstest (DSM-IV)... Fick 87 av 102. "Gränsen" för depression gick vid 50...

Jag lider av:

- fluginvasion
- klister
- ångest
- framtidsskräck (!)

Skulle uppskatta att aldrig mer behöva gå ut.

29 augusti 2003

Igår var jag så duktig & städade, tvättade & diskade, så naturligtvis är jag raka motsatsen idag. Sitter här vid min goda vän datorn, surfar halvhjärtat omkring & automatläser på olika sidor utan att egentligen fatta vad det står. Vet att jag borde göra saker som posta brev, gå & handla & gå ut med mina omsorgsfullt källsorterade sopor. Oroar mig för hur det ska gå med pengar, jobb, framtid...

Har lidit av "framtidsskräck" sedan någon gång i mellanstadiet. Vad ska jag bli när jag blir stor? Vad kommer jag få för betyg & räcker de till att komma in på gymnasiet/universitetet? Kommer mina föräldrar att dö? Kommer jag att dö på ett smärtsamt sätt? Tänk om jag blir hemlös. Eller alkoholist. Kommer jag klara av livet, bo själv, skaffa körkort, pensionsspara & allt annat man förväntas klara av? Tänk om jag aldrig kan få barn? Innan dessa funderingar kom hade jag andra rädslor. Krig, kärnvapen, naturkatastrofer, att mina föräldrar skulle dö medan jag fortfarande var liten & allra mest rädd var jag för eldsvådor. Att huset skulle brinna ner & ingen utom jag skulle klara sig var min skräck. Jag är fortfarande inte fri från lite tvångsliknande handlingar & tankar som att kolla spisen, säga "kör försiktigt" & ibland är det obehagligt att lägga på luren när jag pratar i telefon med i synnerhet mina föräldrar. Men förr var jag övertygad om att nånting hemskt skulle hända om jag inte sa/gjorde de här sakerna, idag är det bara ett diffust obehag & jag vet att vad jag säger inte spelar någon roll.

I onsdags var jag & gjorde den muntliga delen av min hemtenta. Jag blev godkänd!!!

Telefonterror

Nu ringde ytterligare en människa & frågade om hon kommit till "liquid". Detta har hänt ett antal gånger sedan ett par månader tillbaka. Den här gången frågade jag vad "liquid" gjorde. "Gas & sånt, tror jag" svarade kvinnan jag pratade med. Sökte på "liquid" på Gula Sidorna.

Först fattade jag det som att det bara fanns en, så jag ringde dit. Jag talade om hur läget var, & när jag gjort det fick jag veta att de sålde hårvårdsprodukter. Jaha... Tittade lite till & såg att för att komma till "Air Liquide Gas AB" var jag tvungen att klicka på en länk. Så då hade jag gjort bort mig när jag pratade med hårvårdsmänniskan. Ringde till "Air Liquide Gas AB" (kan tillägga att deras telefonnummer inte har en siffra gemensamt med mitt telefonnummer & att det till & med är fel antal siffror). Fick prata med nån i växeln i Malmö, & hon var inte ordinarie telefonpratare så den ordinarie skulle ringa tillbaka till mig. Får se hur det blir med det.

Det kan tyckas att jag kanske överreagerar, men om ni bara visste vilka problem jag haft med mina telefonnummer. När jag bodde i Skara hade jag nummer 10310. Det gick bra någon månad ungefär tills Studiefrämjandet skickat ut sina kursprogram för hösten. Det började ringa människor som ville gå kurser i gitarr, babysim & engelsk konversation. Jag rigde Telia & gnällde. Har alltid gillat Telias kundtjänst för åtminstone de män som jobbar där är hur trevliga som helst. Han som jag pratade med berättade att en pizzeria i Luleå hade tryckt hans hemnummer på sina beställningsblad, så folk ringde alla tider på dygnet & ville beställa pizza. Till slut började han driva med de som ringde & sa att om de hade svart bil fick de inte handla av honom, & ibland tog han beställningen & lade på. Jag fick i alla fall byta nummer kostnadsfritt. Fick nummer 13310. Bra tyckte jag. Det var ju bara en siffra som var annorlunda. Men sedan önskade jag att jag hade stått ut med de som ville lära sig spela gitarr.Det var ICA Kvantums gamla nummer jag fått. Det ringde upp till tio personer om dagen, med alla möjliga ärenden. Till slut lärde jag mig ICA Kvantums nummer utantill & hänvisade bara vidare. En gång var det nån som ringde & frågade om han kommit till smedskolan. Då fick jag nog & ringde Telia igen. Han som jag pratade med då var precis lika trevlig som den första & sa att jag nog hade rekordet i otur med telefonnummer. Fick byta nummer gratis igen. Han kollade upp att numret gått till en privatperson innan & att ingen ringt till det numret på över ett halvår & att det varit inaktivt ännu längre. Mitt tredje & sista nummer i Skara fick jag ha ifred. Det var bara människor som ville prata med mig som ringde :)

Så flyttade jag hit & var tvungen att byta nummer eftersom det var ett annat riktnummerområde. Ibland har folk ringt fel eftersom jag har ett lätt nummer, bl.a. ringer en liten tant emellanåt, men hon begriper att hon ringt fel. Tror att det är samma tant iaf. Eventuellt har Air Liquide Gas AB's kunder ringt tidigare, men eftersom jag inte varit hemma dagtid särskilt ofta under året har jag inte märkt det, annat än att det varit nummer jag inte känner igen på nummerpresentatören. I våras började det ringa flera gånger per kväll & pipa & tjuta som en fax i luren. Det var ett nummer i Norrköping. Jag försökte ringa dem, men det var upptaget jämt. En kväll ringde det över 30 ggr på en halvtimme. Jag höll på att bli vansinnig. Det blockerade ju min linje samtidigt som det var oerhört frustrerande när det tjöt & hade sig, & om jag struntade i att svara ringde det & ringde hur länge som helst. Till slut var det tyst en liten stund & jag lyckades ringa upp numret & det var inte upptaget. Det visade sig att det var den familjens modem som försökte ringa mig. De hade Telenordia & det numret de skulle koppla upp till var precis samma som mitt med en siffra till i slutet. Telenordias fel alltså. Men sedan dess har det inte ringt mer från dem så de fick väl det fixat antar jag.

Nu ringde hon från "Air Liquide Gas AB". De har ett nummer som liknar mitt, men med ett annat riktnummer. Eftersom företaget ligger i Mölnlycke tror folk automatiskt att de ska ringa ett 031-nummer. Så var den gåtan löst. Människan jag pratade med bad om ursäkt & sa att de skulle förstora upp numret på fakturan så man ser riktnumret ordentligt.