1 juli 2003

Nu är jag less. På alla människor som ifrågasätter mina problem. Jag talar om för dem vad jag har för problem, t.ex. att jag blir dödstrött efter att ha varit bland folk t.ex. i skolan eller på stan. Eller att jag har grava koncentrationsproblem, exekutiv inhibering & ett obehag att ens åka hemifrån. Saker som styr hela min vardag. Förr hade jag inga ord för det. Märkte i och för sig att saker verkade ta längre tid för mig än för andra, men trodde mycket berodde på vanor, & jag hade ju inget att jämföra med, jag har ju alltid varit jag.

Bara för att dessa personer inte hört detta förr (p.g.a. ovan nämnda anledningar) tror de liksom inte att problemen existerar. "Men du har ju ingen diagnos." & "Ja, ja, vi får väl se vad utredningen visar." är exempel på trevliga kommentarer man kan få höra. Som om allt skulle bli annorlunda av en diagnos. Att problemen inte existerar förrän experterna sagt att de finns där. Som om inte en diagnos skulle vara en verklighetsbeskrivning. Vad än utredningen med experter & allt visar har jag ju de facto mina problem. Är inte säker på att dessa personer kommer att acceptera problemen ens när de finns på papper.

Det jag har svårast att förstå är varför dessa personer, som är mina vänner & som är förstående i andra sammanhang visar en sådan total brist på förståelse, tolerans & acceptans i det här fallet. Just att mina problem skulle vara nåt jag hittat då jag läst diagnoskriterier. Snarare är det smått chockerande att läsa kriterier där jag beskrivs av någon jag aldrig ens träffat.

Dessa människor (som anser sig vara goda lyssnare & ett bra stöd & som jag vet kan, som har stöttat andra & även mig de ytterst få gånger jag bett dem) har så svårt att acceptera fakta. De tycker t.ex. att det är "orättvist" att jag skulle få hjälp i skolan. Jag ser tre alternativ till varför de tycker det.

1. att de inte lyssnat på mig när jag berättat, trots att de frågat.
2. att de inte tror mig.
3. att jag alltid varit så "duktig" & att de själva hankade sig fram hjälpligt genom skolan utan behövligt stöd för bl.a. dyslexi.

Alternativ 1 & 2 är bara sårande & beklagansvärda. Alternativ 3 är obegripligt. Nåt i stil med "fick inte jag hjälp ska inte du heller ha det". Hade de sökt hjälp kanske de skulle ha fått det. & vill de verkligen att det ska gå åt helvete för mig bara för att det gjorde det för dem? Är det inte orättvist att bara ha salstentor då eftersom jag inte klarar av dem? Det ger ju de "normala" människorna en fördel & ett övertag gentemot mig.

Hur som helst så verkar en del människor tro att jag egentligen är någon annan. Att jag fejkar mig själv så att säga. Jag har fått höra att jag förändrats sedan jag blev vegan, visade lite politiskt intresse & slutade blondera håret & sminka mig. Det är snarare så att jag en dag bara slutade fejka. Jag slutade försöka vara som alla andra. Jag slutade låtsas & visade mitt rätta jag. Jag måste ha låtsats oerhört bra, de arton år det tog tills jag äntligen slutade, eftersom även dessa, mina närmaste vänner sedan flera år tillbaka tydligen blev grundlurade.

Jag har fått höra att allt minsann skulle bli så bra om jag bara åt & sov ordentligt. & mediterade. Tanken tycks aldrig ha föresvävat dem att jag redan har provat utan resultat. Dessutom börjar de nysta i fel ände. Anledningen till att jag inte äter, sover & mediterar ordentligt beror på mina problem, inte tvärtom.

Det första halvåret efter att jag flyttat hemifrån gick jag verkligen in för att äta ordentligt. Det gick jättebra. Om man inte har nåt liv. Jag gjorde ingenting annat på fritiden än laga mat & diska. & inte blev jag ett dugg bättre av det, trots att jag inte var så värst medveten om de flesta problemen då. En annan människa kanske hade kunnat äta rätt samtidigt som de hade ett liv. Jag måste gå in för saker typ 700 % för att det ska fungera. Ska jag t.ex. börja träna måste jag viga mitt liv åt det. Jag börjar acceptera nu att saker & ting som vanliga människor klarar av snabbt & utan vidare ansträngning tar längre tid & kräver mer av mig. Matlagning och städning hör till den kategorin.

Så till sömnen. Det retar folk att jag ofta sover en stund på eftermiddagen eller kvällen. Detta är till stor del beroende av vad jag gjort under dagen. Har jag varit i skolan eller inne i stan bland massa människor blir jag som regel dödstrött & behöver sova en stund när jag kommer hem. Folk tror att om jag sover på eftermiddagen blir jag så pigg att det är därför jag inte går & lägger mig "i tid". Det spelar ingen roll hur ofta & ingående jag förklarar att jag är kreativ & produktiv på nätterna. Att det är då jag lever, gör läxor, städar, skriver här &sv. Dessutom verkar min nattsömn vara ganska oberoende av eventuell övrig sömn. Det verkar som om jag är inställd på att vissa tider bli trött. Trotsar jag impulsen att gå & lägga mig går det oftast över tills det är dags för nästa tröttid. Snabbt räknat rör det sig om ungefär var fjärde timme.

Meditation är bara att glömma. Det ska träna koncentrationen, men det är omöjligt om man inte ens har nån koncentration att börja med. Ännu värre då det kryper i kroppen & jag blir stirrig om det är tyst.

Dessutom tycker jag ofta att det är obekvämt att sitta. Vet inte riktigt varför, men det är alltid nån benbit eller muskel som känns som om den ligger fel. Det kan ta tio minuter tills jag hittat ett acceptabelt läge. Som är acceptabelt ur bekvämlighetssynpunkt alltså. För socialt acceptabelt är det inte att ta av sig skorna & dra upp fötterna på stolen då man sitter på en föreläsning. I gymnasiet tog jag alltid av mig skorna på lektionerna. Det var en kille i klassen som &så gjorde det. Undrar om han kände likadant som jag? Har ett speciellt sätt att sitta på stolen då jag är hemma. Jag drar upp ena benet & liksom viker in foten under mig så att jag sitter på den. Alltid samma fot, vilket lett till att jag liksom fått "elefanthud" på en punkt på foten, alltså ett område där huden är lite sträv & där jag saknar känsel. Försöker vänja mig av med det, men efter att ha suttit så nästan dagligen i ett antal år är det svårt att sluta.

Märker att jag kommer ifrån ämnet. Är för trött för detta. Var ju i stan idag...

senare

Jag är så trött på att det är så här! Skrev ovanstående runt tre i natt. Var vaken till sju imorse, gick & lade mig, vaknade då posten kom (stort kuvert från BNK!) eftersom det lät så mkt när breven ramlade ner på hallgolvet, somnade om, vaknade runt ett av att telefonen ringde. Sluddrade en stund med Hanna, minns varken vad hon eller jag sa. Somnade om. Vaknade, gick & hämtade posten, läste lite i en tidning, somnade om, vaknade & gick till slut upp. Då var klockan halv fyra. Duschade & tvättade håret vilket brukar få mig att vakna. Hjälpte inte, jag är fortfarande dödstrött. Disken i köket är smått skräckinjagande & har spridit sig till vardagsrummet. Dammråttorna har växt till dammelefanter & tvätt & papper ligger i hela lägenheten. Jag orkar inte fixa nånting! Funderar allvarligt på att faktiskt gå & lägga mig igen.

Känns läskigt att jag ska åka bort i helgen, & vara borta i två veckor. Så här illa har det inte varit förut när jag ska åka bort. Har inte vågat bestämma vilken dag jag ska åka, & har inte vågat beställa tågbiljett ifall det skulle kännas som om jag inte kan åka när det är dags...

25 juli 2003

Så var den nya layouten färdig & den nya grafiken på plats! Ungefär två dygn tog det. Det var i måndags på eftermiddagen jag satt på balkongen & ritade upp hur jag ville att hemsidan skulle se ut & sedan satte jag igång. Hyperfokus verkar bara funka vid datorn.

Här fanns förut mer text. Ganska arg sådan. Men det är inte bara mina IRL-vänner som tittar här längre & då vill jag inte hänga ut enskilda personer. Låt oss bara säga att alla som hackar på hur andra gör sina hemsidor vad gäller allt från layout till innehåll står mig upp i halsen. Har man inget mer intressant att ha på sin hemsida än kritik mot andra hemsidor kan man lika gärna låta bli.

I övrigt

För tillfället finns fler av dessa människor med huvudet i det blå i min närhet, men jag orkar inte ens gå in på vad de gjort & sagt. Det är dock märkligt att jag vandrat runt i 21 år utan att inse hur jävla intressant jag är. Det måste jag ju vara eftersom mitt liv verkar vara så mångas angelägenhet, både att diskutera med mig & utan mig.

Det är roligt nästan jämt.

27 juli 2003

Jag har ont! I min vänstra fot. Var på Liseberg med Ullull, hennes familj & hennes sambo igår. Det var trevligt ända tills vi skulle åka "Rainbow" eller vad den nu heter. När vi skulle gå in tryckte tjejen som jobbade där på knappen för att stänga grinden man gick ut genom - trodde hon. Hon tryckte på fel knapp& klämde fast min fot i grinden man går in genom :( Det gjorde ont. Det gör fortfarande ont :( Varför, varför händer sånt här alltid mig???

31 juli 2003

Idag är ingen bra dag. Det är inte roligt att vakna efter tolv timmars sömn bara för att upptäcka att det inte är någon bra dag. & hur skulla man förklara det för någon annan? Låter det trovärdigt att säga att man vaknade & kände att det skulle bli en dålig dag? Jag vet precis vad svaret skulle bli. "Men, det kan du ju inte veta förrän dagen är slut. Det kanske händer något jättekul." Det kanske det gör. Dock inte särskilt troligt då jag inte tänker gå utanför dörren idag. Det måste ju vara någonting inuti mig som är fel, eftersom det är fint väder, jag är inte pank, inga kometer är beräknade att träffa huset & allt egentligen borde vara bra. Så varför är det inte det då?

Drömde inatt att jag var hemma hos en kille jag lekte med när jag var pytteliten & knappt har sett sedan dess. Det var jätteunderliga familjekonstellationer då hans mamma i drömmen egentligen är mamma till en annan kompis från dagistiden, & hans syskon var personer från helt andra sammanhang. Hur som helst tvingades jag (av den onda mamman) att äta en halv köttbulle, & trots att jag spottade ut den igen blev jag jättesjuk & kräktes :( & hela natten har jag försökt hinna med en buss som skulle gå från Västerås till Göteborg. Jag har gått vilse i ett jättestort, konstigt hus iförd horribel 1700-talsklänning, i sällskap med någon jag inte minns & promenerat i ett bostadsområde (i Bålsta) som var riktigt trivsamt i drömmen. I verkligheten är det bara ca 100 fyrkantiga hus i långa rader längs små asfalterade gångvägar.

Är inte mkt för att analysera drömmar, men att försöka hinna med en buss hela natten tror jag handlar om att jag är så stressad över allt möjligt. Alla man ska träffa innan sommaren är slut. Alla man ska hälsa på. Omtenta, komplettering av tenta & labbrapport. Plus att jag måste hitta ett jobb... Det går runt i huvudet av allt som ska göras. Har inga problem med fysisk stress, men psykisk...