7 juni 2003
Hade tenta i måndags & var helt säker på att den började klockan nio, eftersom alla föreläsningar & alla tentor på den här kursen har börjat den tiden. Så jag kom en halvtimme försent... & fick naturligtvis inte tentera... Vilket är fullt förståeligt, & jag hade inte klarat den om jag hade gjort den, men jag var
ändå besviken på mig själv. Så jag gick & pratade med Ann & talade om vad som hänt. Så sa jag att jag var arg på mig själv för att jag missat tiden & jag vet inte vad jag hade väntat mig att hon skulle svara, men det var absolut inte det hon faktiskt sa:
"Bra, det ska man vara när man gjort nåt sånt här. Du måste lära dig att bli mer observant."
Hallå eller??? Det är ju en del av mitt funktionshinder att inte vara observant... Inte för att jag vill skylla ifrån mig på det, det är upp till mig att komma i tid, men jag kan inte lära mig att bli mer observant. Har aldrig tidigare kommit försent till tentor eller andra obligatoriska moment under den här utbildningens gång. Kom sent till en laboration en gång, men det påverkade ju inte övningen negativt.
Ann är förövrigt inte den sortens människa som begriper hur man gör för att bli förstådd. Hon skickade ju ett snorkigt mejl* till mig, där hon meddelade att jag skulle komplettera den ena tentan muntligt & att den andra inte skulle bli anpassad. När jag pratade med Agneta (den andra läraren) visade det sig att den muntliga kompletteringen skulle vara som en diskussion där jag fått material att läsa innan & att omtentan på den andra tentan skulle anpassas. Hade Ann klämt ur sig det hade mejlet inte varit hälften så otrevligt.
* Mejlet finns i sin helhet under "maj" i dagboken.
I förrgår var det möte igen i skolan. Närvarande var Ulla (studierektorn), Pascale (mentorn), Lena (samordnaren för studenter med funktionshinder), Ann, jag & mamma. Det som vi kom fram till är både lättande & skrämmande. Jag ska ta studieuppehåll & jobba minst tills utredningen är färdig. Det är bra av flera olika skäl, jag kan få sjukpenning eller vad det heter om jag blir sjukskriven, & jag får mer pengar & arbetslivserfarenhet. Samtidigt är det skrämmande för att åren går, jag ska hitta ett jobb jag klarar av & få livet att fungera. Samtidigt som ett jobb där det finns struktur & rutiner skulle vara bra för mig. Allra bäst skulle det vara om jag slipper fundera över jobbet hemma. Hmm... Själva mötet avlöpte ganska smärtfritt. Jag grät inte hälften så mycket som tidigare gånger & eftersom mamma var med var Ann relativt civiliserad. Hon klämde till & med ur sig att hon kände behov av hjälp & stöd i hur hon skulle utforma en tentamensform som passar mig. Hon lovade till & med att omtentan på den jag missade i måndags skulle bli anpassad. Hurra! Fast hon sa en jävligt klantig grej &så... Jag strök medhårs & tackade henne för att hon var snäll & ville hjälpa mig. Då sa hon att det inte var för att vara snäll hon hjälpte mig, utan för att hon ville. "Annars skulle jag ju inte göra det" sa hon.
Hur som helst... I höst ska jag alltså jobba. Om ett eller två år ska jag gå tillbaka till skolan, antingen till årskurs ett eller två, förhoppningsvis med bättre förutsättningar.
