1 maj 2003

Idag är det första maj & jag hade egentligen planerat att jag skulle demonstrera, men jag orkar inte. Var ute med Ullull, Jukka & Anki igår. Det var inte roligt. Först var vi hemma hos Ullull & drack öl & pratade & det var trevligt. Vid 23.00 skulle vi åka in till stan. Jag lånade ett paraply av Ullull. Hon "orkade inte släpa på nåt paraply" & följdaktligen var jag den enda som inte var blöt när vi kom in till stan. Det var milslång kö till varenda ställe i hela Göteborg & de som det inte var kö utanför hade antingen stängt eller så hade de för hög åldersgräns. Utanför Sticky mötte vi tre tjejer ur min klass. De skulle gå hem. Men även där gick kön runt halva kvarteret. Det slutade med att vi gick på nåt ställe som hette Harrys.

Det var dyrt att gå in, dyrt att dricka, äckliga lokaler & otrevligt folk. Jag satt bredvid nåt överklassyngel som hette Erik & som hade fula tänder. Han började konversationen med att fråga vad jag drack. Han smakade på drinken. Han talade om att den var äcklig. Ungefär tio gånger. Jag fick veta att det var äckligt med folk som rökte (ändå betalade han Jukka 20 kronor för att få en cigarett). Anki & Ullull skulle gå & dansa & lovade att komma tillbaka efter en låt. Det gjorde de inte. Erik fortsatte. Han informerade mig om att jag hade elektriskt hår. Han talade om för mig att jag kom från Stockholm (vilket jag inte gör) & vad jag förstod var han inte förtjust i Stockholm. Jag såg gammal ut &så. Minst 25. Sedan frågade han Jukka om de skulle jämföra vem som bodde mest centralt. Då blev jag trött & sista gången han sa att min drink var äcklig fräste jag att det var ju knappast hans problem, eftersom det var jag som drack den. Sedan gick jag & letade rätt på Ullull & Anki. Jag sa till Ullull att jag inte stod ut med ynglet utan ville sätta mig någon annanstans. De hade dansat i gott & väl 20 minuter. Jag skulle gå tillbaka & hämta Jukka men han hade &så ledsnat & var på väg till oss.

Jag kunde inte släppa att ynglet förolämpat mig så jag gick tillbaka & skällde lite på honom. Han begrep inte vad han hade gjort för fel. Hans kompis frågade vad ynglet hade gjort. Jag svarade att ynglet var ouppfostrat & om han inte skärpte sig skulle han förr eller senare få en flaska i huvudet. Jösses... Jag var irriterad. Gick tillbaka till de andra som stod & dansade. De log snällt, men tog ingen notis om att jag inte rörde en fena & väldigt tydligt visade att jag inte ville dansa & då blev jag less. Jag vet att man lätt glömmer & att det inte var av elakhet de fortsatte dansa men jag sa till Ullull att jag skulle gå hem. Hon frågade varför & då sa jag att hon visste att jag inte tyckte om att dansa, att jag inte kan koordinera armar & ben & inte tycker att det är roligt. Att jag inte går på dansställen för jag har ingen lust att sitta där & passa allas väskor medan de dansar. Hon erbjöd sig att gå & sätta sig med mig, men vid det laget var mitt humör i botten & jag ville bara gå hem. Ullull lät inte mig gå. När vi hittat nånstans att sitta kom Jukka & sa åt Ullull att gå tillbaka till Anki & dansa med henne. Jukka ville inte heller dansa. Men jag hade inte den minsta lust att stanna kvar så jag gick. Ullull trodde det var hennes fel & skickade sms att hon hoppades att jag visste att hon tyckte om mig. Jag svarade att det gjorde jag & sen åkte jag hem.

Det regnade.

2 maj 2003

Kom på klockan tre inatt att jag hade tvättid i dag klockan åtta. Så jag fick gå upp & ställa väckarklockan. Försov mig nästan två timmar, men nu är tvätten igång. Hatar att tvätta. Tyckte att det var helt okej då jag bodde i Skara. Det var ganska trivsamt att ha en massa rena, torra kläder. Tvättstugan här är ungefär lika modern som elddon & knölpåk. Vi har en tvättmaskin, en centrifug & ett odugligt torkrum. & man får inte tvätta lördag eftermiddag & sön- och helgdag. Och inte efter åtta på kvällen. Det finns två tvättstugor, med sammanlagt 22 tvättider i veckan. Det är 72 hushåll som ska dela på dem. Hur går det ihop? Dessutom är det så sjuka tider att man måste vara hemmafru (eller högskolestudent ;) för att någonsin hinna tvätta.

Verkar vara i en period av total förlamning. Är så trött. Igår skulle jag ha hämtat grejer jag lämnade hos Ullull i förrgår, & så skulle jag titta in till Marika på vägen hem. Jag kom inte utanför dörren. Hoppas att jag kommer iväg idag.

Tvättar vidare...

16 maj 2003

Förra veckan skrev jag två omtentor vid samma tillfälle. Den ena var livsmedelsvetenskap & var inte anpassad, utan det var samma tenta som alla andra skrivit. Den andra var en anpassad tenta i näringslära. Anpassningen gick ut på att jag fick ett antal uppgifter att lösa med hjälp av bifogade artiklar. Jag fick ett häfte ihopsatt med ett gem. Jag löste uppgifterna & minns att jag reflekterade över att det fanns med en artikel om fettmetabolismen då inga frågor om det fanns. Tänkte att artikeln antingen var där för att läraren (AG) hade tänkt göra frågor på fettmetabolismen men inte hunnit, eller att den fanns med för att jag skulle få leta mer efter faktan.

I måndags hade vi 15 minuters handledning med AG inför ett grupparbete. När vi var färdiga & skulle gå sa hon att ett papper fattades i min tenta. Jag blev förvånad & frågade vilket papper hon menade. Hon svarade att det var papperet med frågorna om fett. Jag svarade att jag inte fått något sådant papper. Hon sa att det hade jag visst. Jag svarade att det hade jag inte alls. Hon sa att jag slarvat bort papperet. Jag svarade att jag inte fått något sådant papper. "Det där tror jag inte på", svarade hon med ett särdeles snorkigt tonfall. Jag blev arg, gick ut, smällde igen dörren så jag trodde att jag skulle spräcka glaset i den & skrek att jag hatade henne så det ekade i korridoren. Tårarna forsade. Resten av min grupp undrade vad som hänt vilket jag berättade. AG har bl a vid två tillfällen sagt att jag inte kommer att kunna arbeta som det jag utbildar mig till. JAG HAR VÄL FÖR FAN RÄTT ATT UTBILDA MIG TILL VAD JAG VILL UTAN ATT ARBETA SOM DET??? Dessutom är det fruktansvärt oproffsigt av henne att säga så, speciellt med de skäl hon hade (att jag sagt att jag inte kan hålla faktan i huvudet som jag pluggat till en salstenta. Hon valde att inte höra det jag sa om att en annan inlärningsmetod kanske skulle hjälpa). Hur som helst visade det sig att AG sagt till en annan tjej i klassen att hon inte heller kan bli det vi utbildas till eftersom hon inte gillar grupparbeten.

Jag åkte till Ulla & Pascale & berättade för dem om vad AG sagt & att jag inte fått något frågepapper om fett. Jag skulle ha möte med dem, Lena (samordnaren för studenter med funktionshinder) samt AG & anledningen att jag åkte dit & pratade med dem innan var dels för att jag var så arg & ledsen & dels för att jag ville få ge min version utan att AG sitter och lyssnar och föröker överrösta mig. De pysslade lite med mig (grät fortfarande) & sedan åkte jag hem till Marika som peppade mig innan jag åkte tillbaka för mötet 13.00.

AG dök inte upp på mötet, vilket jag tycker är ett bevis på att jag håller reda på mitt & hon inte gör det. Det gick ganska bra, förutom att Ulla försökte få det till att jag klarade mig tillräckligt bra för att skriva tentor på samma vis som alla andra. Hon sa även att jag skulle höra av mig till AG för att kolla om jag kunde komplettera tentan för det försvunna papperet. Lena (samordnaren), som begriper saker, sa att jag nog behövde hjälp med den kontakten. Ulla får inte göra något, men Pascale mailade AG för min räkning. Efteråt åkte jag tillbaka till Marika & var där i fem eller sex timmar. Det var bra. Glömde nästan bort att jag skulle vara tvungen att prata med AG dagen efter.

Dagen efter mötte jag AG innan föresläsningen. Hon sa att hon inte kommit till mötet dels för att hon glömt bort det & dels för att hon var upprörd över att vi var ovänner. Que? Glömde hon bara till hälften eller? Vi skulle för övrigt inte ha varit ovänner om det inte vore för henne. Fick ytterligare bevis på hennes virrighet då föreläsningen började & hon sa att vi kunde sitta & prata i fem minuter så hon fick ordning på sina papper.

Pratade med henne första pausen. Försökte diplomatiskt föreslå att eftersom tentan var hopsatt med gem så kunde det förbannade papperet försvunnit på vägen. Då kom nästa lögn. Hon hävdade att papperena hade varit ihophäftade! Jag minns mkt tydligt att de satt ihop med ett gem och att jag tog isär dem för att slippa sitta & vända blad hela tiden. *suck* Hon hävdade att jag plockat bort papperet med flit. Jag frågade henne vad jag rimligtvis skulle kunna tänkas vinna på att göra så & det hade hon förstås inget svar på. Jag var tvungen att skrika lite på henne. Jag sa att hon var envis & då hävdade hon att det var jag som var det. Gud! Kom på senare att hon säkert hade råkat ge mig originalet & behållit (den häftade) kopian själv. Grät lite & knatade in på toaletten för att hämta papper & därinne var Anna i min klass & hon frågade vad som hänt. Jag förklarade & hon höll med om att AG är oorganiserad. Sedan gick jag för att se hur det gått på den icke anpassade tentan & då var det dags för en chock. Den var godkänd! Min första godkända tenta.

Åkte hem efter lunchen. Var oerhört trött vilket jag är mest hela tiden numera. Ska i alla fall skriva det jävla fettpapperet på måndag.

28 maj 2003

Så var det dags igen. En tågresa med problem. Nog för att det inte var så farligt, men det är jävligt irriterande att det är strul varenda förbannade gång jag åker tåg! Det borde vara statistiskt omöjligt! Här borde det ändå vara befogat med ett "varför just jag?". Som sagt, det var inget farligt, men ändå. Det var lokfel & föraren sa att han hoppades att vi skulle kunna ta oss till nästa station för nån slags omstart. När det var fixat blev det stoppsignaler & vi hamnade bakom ett pendeltåg med vagnfel & jag blir nog tvungen att sluta åka tåg. Det är ju synd om mina medpassagerare. Sms:ade en bekant som läser till läkare & frågade om det fanns nån medicinsk förklaring till mina tågproblem, men han kom inte på nåt.

Jag åkte tåg för att jag varit i Bålsta. Jobbade i kiosk på Solvalla under elitloppet. Det var stressigt som fan. Jag grillade väl ungefär 850 hamburgare på två dagar. Absurt med tanke på att jag är vegan. Men jag var en jävel på att grilla hamburgare. Dag två började det brinna i fettet i grillen. Mindre kul. Men samtidigt som det var fruktansvärt jobbigt var det kul. Tycker om att jobba i hysteriskt tempo. Kommer igång då. När jag kom hem i slutet av dagen var jag fullständigt täckt av flott. Yack! Dag två avslutades med fest med gratis alkohol. Det var dumt. Hade knappt ätit på två dagar, kroppen var sanslöst trött & jag hade inte sovit ordentligt. Enda anledningen till att jag inte somnade i kiosken var de förskräckliga mängder cola jag konsumerade. Det var säkert även därför jag inte åt. Blir ju inte hungrig då jag dricker kolsyrade drycker. Hur som helst så tappade jag min mobiltelefon på den där festen & tack & lov så var det en hygglig karl vid namn Lasse som hittade den, så jag fick åka in till Stockholm dagen efter & hämta den.

Tappade (en annan) mobiltelefon på Gröna Lund för några år sedan. Hade oförskämd tur den gången också. Det var en 12-åring som hittade den, lyckades knäcka det sinnessjuka knapplåset, letade upp mamma i telefonboken & ringde henne, & tack vare det kunde jag hämta telefonen på det hotell där grabben semestrade med sin familj.

Ja, nåt ska man väl ha tur med när allt annat går åt helvete...

Fick ett så "trevligt" mejl från AG:

1. De instuderingsfrågor vi fått från Ann är 76 stycken.
2. Vi har även fått instuderingsfrågor från Agneta.
3. Orkar inte vara snäll & kalla dem för initialerna. De är ju inte snälla mot mig. Jag behöver ju inte ta i & skriva ut deras efternamn, fast jag gärna skulle vilja göra det. Adress & telefonnummer &så för den delen.

Jag begriper inte hur kärringfan tänker, men en teori är att hon inte tror mig. Det har jag haft en känsla av hela tiden, för hon kommer inte med ett dugg adekvata lösningar. Vart tror hon att vi kommer med ett muntligt förhör? Jag är inte dyslektiker, jag har inlärningsproblem. & hur i hela fridens namn ska jag klara denna enorma tenta som kommer nu den 2 juni??? Jag har ju inte fått någon förklaring till varför jag inte får den anpassad. Sedan stör det mig att hon är väldigt inställsam & smetig samtidigt som hon är så där elak och empatistörd. Hon vill nog gärna att jag ska tycka om henne. Varför vet jag inte, men jag misstänker att hon (faktiskt) är lite rädd för mig. Fråga mig inte varför.

Jag är egentligen inte missnöjd med hur jag är. Visst finns det massa saker jag skulle vilja ändra som jag inte är nöjd med. Det är trist för jag kan inte ändra på de sakerna. Tro mig, jag har försökt. Jag trivs med att vara lite annorlunda. Jag har vänner som jag tycker om & de tycker antagligen om mig. Utan mitt stollkrångel skulle jag till exempel antagligen inte vara så här kreativ. Jag skulle kanske inte kunna bli så lycklig av musik som jag ändå kan bli. Min, visserligen dåliga, humor kanske skulle vara annorlunda & jag gillar många av mina egenheter oavsett vad andra tycker om dem. Men samhället & människorna i det har ett stort problem. Man får inte vara avvikande på något sätt. Vet inte varför de vill ha ytterligare en mainstreamzombie som är som Ebba Grön uttryckte det:

"gå upp gå till jobbet jobba jobba äta lunch
samma sak händer i morgon
jobba åka trick hem & sätta sig & glo
det är inget liv
det är slaveri"

Har för övrigt märkt att jag måste ändra mina svar på några av kriterierna under "januari" här i "dagboken":

12. Impulsiv, verbalt och/eller i handling, exempelvis impuls-köp, alltid nya planer, planer på ny karriär, och liknande. Detta är ett av de sämsta symptomen, eller, beroende på impulsen, en av de bättre.

Så här svarade jag då:
Verbalt: Ja. Säger vad som faller mig in, med viss eftertanke dock. Handling: Inte så värst. Impulsköp? Aldrig stora/dyra grejer.

Det stämmer att jag inte gör impulsköp som försätter mig i problem, men det händer ganska ofta att jag bestämmer mig för att inte göra en sak, & sedan gör jag det ändå för att det verkade som en bra idé just då. Vet inte hur många gånger jag inte kunnat motivera mina handlingar med annat än "jag kände för det".

15. Känslo-svallningar, humöret åker berg-och-dalbana; depression, speciellt vid "skilsmässan" från en person eller ett projekt. Vuxna med ADHD, oftare än barn, har stora humörsvängningar. Mycket av detta beror på erfarenheter, frustration, och/eller misslyckanden. Till viss del beror det på biologin bakom störningen.

Så här svarade jag då:
Nej.

Jag har de senaste åren haft ett slags känslomässigt normalläge som glad. Har inte kunnat hitta "känslosvallningar" hos mig själv då jag jämfört mig dels med en bekant som antingen var euforisk eller nere/irriterad/arg, dels med mamma som hade fruktansvärda utbrott & sedan fortsatte vara arg i timmar eller till & med dagar. Har dock kommit fram till att jag visst har dessa svängningar i humöret. Jag är bara inte lika drastisk & utåtagerande som bekant & mamma. I vissa fall är jag det. Det finns några personer jag lätt exploderar på & det är mamma, min f.d. pojkvän då vi var tillsammans & nu Ann, den förskräckliga skatan till lärare. Annars brukar ilska mer ta sig uttryck i att jag känner mig som en tryckkokare som oftast inte kokar över så det märks. Jag kan bli arg blixtsnabbt, men är inte särskilt långsint. Jag kan gå från glad till ledsen eller tvärtom på nån sekund. Det lär ju vara det som avses. Bob Seay's sidor finns inte kvar på add.about.com, men Hampus svenska översättning finns kvar. Vi slipar just nu på en förbättrad version, ett projekt som i alla fall gått från tanke till handling :)

I övrigt har jag läst ut Gunilla Gerlands bok "En riktig människa". Den kvinnan äger språkets gåva (löjligt uttryck, jag vet)! Hon beskrev i alla fall några saker som stämmer på mig. Inte exakt, men hon har lyckats uttrycka nån slags allmänkänsla.

"Känslorna kom inte ut av sig själva och det var sällan jag hade energi över för att ta tag i känslan och dra ner den som en rullgardin framför mig så att andra skulle se den."

Här bör tilläggas att detta inte gäller alla känslor för min del, jag har ganska lätt för att gråta och skratta. Det är mer det att om jag t.ex. blir sårad hinner jag inte reagera i realtid, utan blir ledsen efteråt & får ta det med personen då. Detta hände bland annat ett antal gånger i gymnasiet då jag var väldigt underviktig. Det berodde som tidigare nämnt inte på någon önskan att vara smal, jag var det bara ändå. Hur som helst, det hände till exempel att bekanta hävdade att mina ben såg "äckliga" ut. Det var ju lagom kul att höra, men jag reagerade inte utan sa "jaha" & efteråt slog det mig hur förbannat elakt det var att säga såna saker, & så var jag tvungen att konfrontera dem med hur jag kände mig, eftersom jag annars gick runt & mådde dåligt av att hålla det inom mig. Känslan satt där som en liten parasit & jag var tvungen att konfrontera den som sagt nåt. Suck! Ett annat problem jag har angående känslor är att jag på nåt vis inte riktigt känner dem. Jag är ingen s.k. "känslomänniska". Jag är fullständigt oromantisk, begriper att folk är glada eller att de mår dåligt, men jag kan inte sätta mig in i hur de känner det. Jag blir inte upprörd över barnen i Afrika. Visst, det är hemskt, men jag kan inte ta det till mig. Samtidigt kan jag, oftast i perioder, "brinna" för saker. Det är jättesvårt att sätta ord på det här. Gerland kan det, men hon & jag är ju inte synonyma med varandra. Det är i alla fall så att jag inte har särskilt bra kontakt med [vissa] känslor.

"Nu kände jag mig fortfarande inte som en riktig människa men mera som en dålig imitation av andra människor, som ett slags felaktig kopia."

Detta är något jag känt av jämt. Annorlunda. Nästan. Diskuterade detta med familjen II, (mina mejlvänner, & sedemera IRL-vänner, som fiskar upp mig då jag håller på att drunkna, & som är glada för min skull då jag är glad, ledsna för min skull då jag är ledsen, & jag försöker vara detsamma för dem. Känner tyvärr mest att jag misslyckas med det :/ ) Hur som helst så var det detta med att man gärna är avvikande med en gång. Annars tror folk att jag är normal, & så ska de vara kompis & sånt kladd tills de märker att det är nåt som inte riktigt "stämmer" & då upphör eller svalnar kontakten. För jag är oftast inte intresserad av dem heller. De är mest praktiska att ha till exempel för grupparbeten i skolan. Det finns ju även de som stannar kvar. Ofta är de mer eller mindre som jag. Ett strålande exempel är familjen II. De måste inte umgås med mig, men de gör det ändå, & de är som jag; npf-iga så det förslår :) Under hela gymnasiet var jag nästan. Jag kunde klä mig, ha samma frisyr, likadana skor & samma jargong som NT-folket, men det var alltid nåt som inte riktigt stämde. Kunde aldrig sätta fingret på vad det var, & kan det fortfarande inte. Det var någonting som skilde mig från dem - även i utseendet.

"Andra människor tycks ha ett sådant minne, bra eller dåligt, någonstans i kroppen. Som om de bara vet var de lagt en sak utan att de behövde tänka att de lade den just där."

Jag måste för det mesta ha ett visuellt minne av att jag sett att spisen var avstängd, att jag låste dörren eller att jag la nycklarna i väskan. Har jag inte den där visuella minnesbilden men ändå anar att jag gjort nånting måste jag kontrollera för säkerhets skull. Bara utifall att...

Känns som om jag skulle kunna fortsätta skriva om detta i evighet, men dels blir det jobbigt att läsa & dels är klockan 04.16 på morgonen & jag ska till Pascale på förmiddagen, så nu får det räcka.

© Stefan Widerlöv