ADHD


INNEHÅLL

Inledning

Den svenska så kallade "DAMP-debatten" har nu pågått [med varierande intensitet] i flera år. På ena sidan står DAMP-forskarna Christopher Gillberg, Björn Kadesjö med flera, på den andra bl.a. sociologen Eva Kärfve, skolläkaren Leif Elinder och Kommittén för mänskliga rättigheter [en organisation knuten till Scientologikyrkan]. Med hjälp av den offentlighet massmedia erbjuder har DAMP-motståndarna [Kärfve m.fl.] opponerat sig mot i stort sett allt vad neuropsykiatri heter. Det är tämligen oklart vad som anses så hemskt med neuropsykiatri, men för de flesta kritiker verkar det vara den "stämpel" dessa personer anser att man sätter på de diagnosticerade barnen samt medicinering med centralstimulerande preparat.

Som vuxen med funktionshinder eller förälder till ett "drabbat" barn, stöter man ständigt på misstro från arbetsgivare, skolpersonal, anhöriga, vänner och bekanta. Detta kan, i vissa fall, leda till allvarliga konsekvenser för den som utsätts. I bästa fall kommer man undan med misstänksamma blickar och lite obehag.

Syftet med denna text är att försöka ge en beskrivning av vad ADHD är och hur det yttrar sig. Jag kommer att skriva ur mitt eget perspektiv - vuxen, i väntan på utredning.

Noteringar

tillbaka upp

AD-vadå?

Alla begrepp och bokstavskombinationer kan göra en alldeles snurrig i huvudet...

ADHD betyder Attention-Deficit Hyperactivity Disorder vilket betyder ungefär "uppmärksamhetsstörning med hyperaktivitet". Man skiljer ofta av ADHD med ett snedstreck; AD/HD. Detta för att markera att uppmärksamhetsproblemen inte nödvändigtvis går hand i hand med hyperaktiviteten. Man kan alltså ha bara AD eller bara HD, men oftast i kombination. Nedan kommer jag skriva ADHD.

ADD betyder Attention-Deficit Disorder vilket betyder uppmärksamhetsstörning.

Autism innebär en avvikelse i den psykiska utvecklingen. Autistiska personer är oftast introverta och har stora problem med relationer till andra människor. Ofta är även den intellektuella nivån långt under vad som anses "normalt" för personens ålder.

Asperger syndrom hör till det autistiska spektrat och innefattar ofta sociala beteendeavvikelser, specialintressen, rutiner och stereotypa upprepningar, svårigheter med motorik och verbal såväl som icke-verbal kommunikation. Många personer med Asperger syndrom kan uppfattas som kyliga och formella och, som barn, kanske vad som kallas lillgamla.

DAMP betyder "Dysfunktion i fråga om Aktivitetskontroll, Motorikkontroll och Perception" d.v.s. problem med aktivitetskontroll och uppmärksamhet [se "Vad är ADHD?"] samt motoriska och/eller perceptuella problem.

MBD är ett gammalt begrepp som först stod för Minimal Brain Damage och sedan ändrades till Minimal Brain Dysfunction. Personer som förr fick diagnosen MBD skulle sannolikt få DAMP- eller ADHD-diagnos om de skulle omdiagnosticeras idag. Begreppet MBD används fortfarande i bl.a. Finland.

tillbaka upp

Vad är ADHD?

ADHD omfattar svårigheter med:

Svårigheter med uppmärksamhetskontroll yttrar sig i symptom som att man har svårt att hålla uppmärksamheten inför olika aktiviteter, vilket ofta leder till slarvfel, att personen inte tycks lyssna på direkt tilltal, undviker uppgifter som kräver mental uthållighet, ofta tappar bort saker och är lättdistraherad av såväl yttre som inre stimuli. Detta är vad som ofta kallas koncentrationssvårigheter.

Svårigheter med aktivitetskontroll betyder att man har svårt att hålla en jämn eller för situationen lämplig aktivitetsnivå. Man är hyperaktiv [överaktiv] eller hypoaktiv [underaktiv]. Många växlar mellan hyper- och hypoaktivitet. Symptomen på hyperaktivitet kan sammanfattas som motorisk såväl som känslomässig oro. Personen har svårt att sitta stilla t.ex. trummar, trampar, pillar på saker, springer ofta omkring mer än vad som anses lämpligt för situationen [hos vuxna yttrar det sig ofta som en stark känsla av rastlöshet], verkar ofta vara på språng och pratar ofta överdrivet mycket. Sedan har vi hypoaktiviteten... Många personer med ADHD är mycket lugna och passiva. Så lugna och passiva att det blir ett problem, främst för dem själva. Dessa personer uppmärksammas sällan, då de sällan ber om hjälp och oftast inte tar några egna initiativ. Här finns många flickor med ADHD. Barnet som tittar ut genom fönstret i stället för i matteboken kanske får en tillsägelse, men ses inte som ett "problembarn" som barnet som far runt i klassrummet. Personer som växlar mellan hyper- och hypoaktivitet får ofta stora problem med hypoaktiviteten då [åtminstone den mest påtagliga fysiska] hyperaktiviteten ofta avtar med åren.

Svårigheter med impulskontroll yttrar sig ofta verbalt, t.ex. att man svarar på en fråga innan den är färdigställd, säger lite för mycket, avbryter andras samtal och aktiviteter och har svårt att vänta på sin tur. Efter puberteten kan impulsiviteten ta sig uttryck i promiskuöst beteende, eller att man "bara hamnar" i farliga eller kriminella situationer. Personer med ADHD hoppar ofta mellan olika projekt; påbörjar någonting, kommer på något annat kul, börjar med det o.s.v. vilket oftast leder till en mängd påbörjade men oavslutade projekt. Många vuxna med ADHD har ekonomiska problem då de har en tendens att göra dyra impulsköp.

Ett lysande exempel på när alla dessa problemområden samverkar hos mig är städning. Av rastlöshet kan jag bestämma mig för att städa [även om det redan är rent]. Jag kanske bestämmer mig för att städa ett skåp. Jag plockar ut allting ur skåpet och torkar av skåpet invändigt. Sedan börjar jag plocka in allting. Så hittar jag någonting intressant, t.ex. ett papper som det står någonting på, och börjar titta på det. Jag kanske sätter mig ner och läser det. På papperet står det att jag ska ringa en person. Jag går till telefonen för att ringa personen, men intill telefonen hittar jag en bok som ska tillbaka till biblioteket så jag går och lägger den i hallen för att inte glömma att ta den med mig när jag går ut. Intill dörren står en soppåse som jag går ut med. Då allt detta är gjort har luften gått ur mig. Utrymmet framför skåpet som skulle städas ser ut som ett slagfält och jag har glömt att jag ska ringa någon.

Exekutiv inhibering är ett problem som man kanske inte lider så mycket av innan högstadiet, men som senare kan bli ett väldigt stort problem. Exekutiv inhibering kan liknas vid ett mentalt klister. Det innebär att man inte kommer igång att göra saker, t.ex. ringa ett viktigt samtal, börja läsa läxorna, komma utanför dörren eller vad som helst. Det handlar inte om ovilja utan om en oförmåga att komma igång med saker. Om vi tar exemplet läxor. Om jag har en tenta att plugga till kommer jag inte igång. Ju närmre tentan kommer desto mer ångest får jag. Kvällen innan försöker jag desperat läsa 300 sidor biokemi medan koncentrationen är på jorden-runt-resa. Ångesten framkallar panik, svettningar och i extrema fall gråtattacker. Att man får mer ångest ju mindre tid man får på sig gör det inte på något sätt lättare att komma igång - snarare tvärtom.

Det finns även en rad egenskaper som många personer med ADHD har gemensamt, men som inte är diagnoskriterier. Exempel på dessa är ett evigt funderande, svårigheter att reagera i realtid och kreativitet.

ADHD förekommer ofta i kombination med andra psykiatriska avvikelser såsom trotssyndrom [ODD], tvångssyndrom [OCD], Tourette Syndrom [motoriska, vokala och/eller sensoriska tics], DAMP, Asperger Syndrom och/eller autistiska drag. Dyslexi är mycket vanligt. I vuxen ålder utvecklar många även depressioner och/eller missbruk, särskilt om de aldrig diagnosticerats och fått hjälp. Psykoser av manodepressiv eller schizofren karaktär är mindre vanliga. Feldiagnosticering av vuxna är också vanligt, d.v.s. att en person som egentligen lider av ADHD diagnosticeras med depression, manodepressivitet eller borderline, när det finns andra bakomliggande orsaker som måste tas itu med.

tillbaka upp

Vem får ADHD och varför?

ADHD kan bero på olika saker men ärftligheten är den absolut vanligaste orsaken. 80% av barnen med ADHD har släktingar med liknande problematik. Andra orsaker till ADHD kan vara missbruk [inklusive tobak] eller virusinfektioner under graviditeten, förlossningsskador eller att barnet föds för tidigt.

Det finns massor av signalsubstanser i hjärnan, och det är ett par av dem som "ställer till det" för personer med ADHD. Noradrenalin, som främst reglerar vakenheten, och dopamin, som reglerar bl.a. känslan av tillfredsställelse, kommer inte upp i normal aktivitet hos personer med ADHD. Den låga aktiviteten av noradrenalin ger dålig vakenhet vilket i sin tur leder till bl.a. koncentrationssvårigheter, impulsivitet och problem att stå emot impulserna, vilket bl.a. ger dålig uthållighet. Det låga dopaminet gör att man kan känna sig missnöjd med sina prestationer och att man lätt blir uttråkad då man inte uppnår sina [ofta för högt satta] mål.

För att kompensera den dåliga vakenheten och den låga "tillfredsställandegraden" ökar hjärnan utsöndringen av adrenalin. Mycket adrenalin leder till bl.a. rastlöshet, hyperaktivitet och humörsvängningar.

Alltså är hyperaktiviteten en direkt följd av kroppens försök att hålla sig vaken. Det ökade adrenalinpåslaget ökar den motoriska oron i kroppen.

Skillnader mellan könen och mellan olika sociala grupper

Hos pojkar finns en högre förekomst av neuropsykiatriska avvikelser än hos flickor. Detta skulle kunna bero på, åtminstone till viss del, att flickor har två X-kromosomer och således kan skada på den ena ofta kompenseras av den andra, medan pojkar, med sin [oftast] enda X-kromosom, inte har någon "back-up". Det är samma orsak som gör att t.ex. färgblindhet & blödarsjuka så gott som aldrig drabbar flickor. Det finns fler möjliga biologiska orsaker till att frekvensen av ADHD är högre bland pojkar än bland flickor, men dessa tänker jag inte ta upp här.

Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är vanligare bland "underpriviligierade" samhällsgrupper än hos bemedlade människor. Det är alltså vanligare att barnen i betongförorten har ADHD än att barnen på fina gatan har det. Tvärtemot vad många kritiker hävdar, beror detta sannolikt inte på att barnen utvecklar symptom till följd av fattigdom, social segregation eller dåliga föräldrar. Snarare beror det på att personer med ADHD och andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar inte alltid lyckas så bra i livet. De drabbas av depressioner, klarar inte av universitetsstudier, har ökad benägenhet för att hamna i missbruk o.s.v. Detta leder i sin tur till att dessa personer får finna sig i att bo i de mindre fina delarna av staden, där deras barn växer upp och i enlighet med sin ärvda dysfunktion uppvisar symptom på t.ex. ADHD eller DAMP.

Sannolikt är att ADHD är genetiskt, sedan kan säkert sociala faktorer ha stor betydelse för hur det går för barnet senare i livet. Om föräldrarna inte bryr sig om att barnet har problem sätts ingen hjälp in och då ökar naturligtvis risken för tråkiga konsekvenser och en negativ prognos för barnet. Om sociala omständigheter skulle vara sanningen bakom neuropsykiatriska funktionsnedsättningar skulle inte barn från trista förhållanden klara sig bra. Barn från fina gatan och perfekta familjen skulle aldrig drabbas av psykiska problem eller missbruk. Men faktum är att många barn från förorten klarar sig mycket bra, och barn från fina gatan hamnar i tråkigheter, blir deprimerade och missbrukar.

tillbaka upp

Historia

På 1960-talet ifrågasattes termen MBD som då betydde Minimal Brain Damage [minimal hjärnskada], eftersom den termen förutsatte att barnen led av en hjärnskada. Betydelsen av bokstaven D ändrades från Damage till Dysfunction.

På 1980-talet var det en brittisk barnpsykiatriker, Michael Rutter, som gick till angrepp mot diagnosen med argumenten att många av de diagnosticerade barnen inte kunde påvisas ha en hjärnskada och att barn med påvisad hjärnskada inte hade problem som omfattades av diagnosen MBD. Detta ledde till att man i USA idag mest använder termen ADHD och i Storbritannien Hyperactivity vilket betyder hyperaktivitet. I Sverige används både DAMP och ADHD som diagnoser då dessa inte är synonyma med varandra.

tillbaka upp

Det otäcka amfetaminet

Amfetamin. En "tung" drog. Något knarkarna håller på med och som ska hållas långt ifrån barn. Naturligtvis är det så. Droger och barn hör inte ihop. "Och så levde de lyckliga i alla sina dagar." Eller..?

"Amfetamin gör barn mer lydiga och mer benägna att utföra enformiga uppgifter som till exempel utantilläxor. Det leder också till minskad kreativitet, minskad spontanitet, minskad humor och till social isolering. Driften att undersöka, utforska och förstå sätts ur spel."

Detta skrev barnläkare Leif Elinder på Aftonbladet Debatt den 22 september 2002. [Värt att notera är att Elinder själv faktiskt skrivit ut centralstimulerande preparat till barn - om än i liten skala.]

En oinsatt person som läser detta tror naturligtvis att detta är hela sanningen. Hade jag inte haft mitt kritiska tänkande [tack pappa! :] och den kunskap jag har idag, skulle jag nog också tro det. Svensson läser rubrikerna och förfäras; "Ger läkarna knark till barn? Detta måste stoppas!" Denna reaktion är fullständigt naturlig. Barn ska inte knarka.

Men hur mycket man än önskar att verkligheten var indelad i svart och vitt - rätt och fel - så är det inte alltid så. Om ens barn blir svårt sjukt i cancer tvekar man nog inte länge inför behandling med strålning hur skadligt det än skulle kunna vara i längden. Skall barnet opereras sövs det med narkos - trots risker. Då gäller det ett val mellan ett dåligt alternativ och ett ännu sämre. Om ens barn lider av hyperaktivitet, koncentrationssvårigheter och explosivt humör, vilket gör henne/honom utstött ur kamratgruppen och skolarbetet blir lidande, skulle man inte vilja att hon/han får hjälp då? De flesta föräldrar skulle svara "ja" på den frågan.

Amfetaminet är ett av de främsta tvisteämnena i "DAMP-debatten". De som förespråkar behandling med amfetamin eller metylfenidat menar att flera studier som gjorts under de sex decennier hyperaktivitet hos barn behandlats med centralstimulantia visar på positiva effekter såsom ökad koncentrationsförmåga och inlärningsförmåga samt att barnets aktivitetsgrad sänks till en s.k. "normal" nivå och de kan lättare styra sin uppmärksamhet. De negativa effekterna såsom viktminskning och minskat sömnbehov är reversibla och försvinner alltså om medicineringen upphör. Kritikerna menar bl.a. att barnen grundlägger ett narkotikamissbruk, att det är ett övergrepp [Leif Elinder, se ovan] och att det ger hjärnskador. Argumenten är desamma, tolkningen olika. Det som Leif Elinder väljer att kalla lydnad kan vändas till att barnet har möjlighet att lugna ner sig, sitta still och ta in information osv. Värt att notera är att det inte finns några belägg för att barn skulle löpa större risk att bli missbrukare i vuxen ålder än sina kamrater.

Paradoxen vad gäller amfetamin är att det är "uppåttjack", en drog som gör en hyperaktiv. En "normal" person som tar amfetamin uppvisar ADHD-symptom. På personer med ADHD blir effekten av [små kontrollerade doser] amfetamin tvärtom. Detta beror på att amfetamin på kemisk väg höjer vakenheten i hjärnan vilket i sin tur ökar koncentrationsförmågan och därmed möjligheten att bättre kontrollera bl.a. aktivitetsnivån [se "Vem och varför?"].

Det bör understrykas att amfetaminbehandling naturligtvis inte är lämpligt för alla diagnosticerade personer.

[Nu var jag rolig va? Understryka... ;) Sorry, kunde inte låta bli. Impulskontroll var det ja.]

tillbaka upp

F.A.Q.

Man har inte ADHD för att man ofta tappar bort sina nycklar. Men när en och samma person har många av symptomen, i hög grad, de är kroniska, påverkar många områden i livet och kan betraktas som handikappande, då kan det vara läge för en diagnos.

Risken minskar om barnet får amfetamin i kontrollerad dos. Då behöver de ju inte fixa sin egen "medicin". Det är nämligen ofta självmedicinering det handlar om då personer med ADHD missbrukar droger.

tillbaka upp

"Kändisar" med ADHD

Alla dessa personer har inte diagnos, och tyvärr vet jag inte vilka, men samtliga stämmer väl in på ADHD-kriterierna.

tillbaka upp

En saga

En saga min vän Marika skrev till sin son då han var ledsen över annorlundaskapet hans ADHD medför. Sagan betyder väldigt mycket för sonen, han har till och med haft den under kudden när han ska sova.

De många små sjöarna och det stora havet, en saga om dig

De flesta människor är som de många små sjöarna. En sjö är nästan alltid stilla, den kan inte riktigt storma. Den är blank och klar, man kan se vad som finns på botten och den kan då inte dölja något. Sällan gömmer den skatter och lika sällan farligheter. En sjö bara är, den kan vara vacker på dagen och verka farlig på natten. Men man vet vad sjön är för den är begränsad, den kan inte bli hur stor som helst. En sjö är alltid en sjö.

Du är som ett hav, ett stort hav som rymmer mycket. Ett hav är aldrig stilla ens på ytan, där ligger alltid en liten krusning. Vad du kan och inte kan är som havets vågor, vad du känner och gör är också som havets vågor.

Ibland är det nästan stilla, men aldrig helt. Ibland är det små vågor, ibland större och ibland storm. Eftersom vattnet ständigt rör på sig så slipar det på saker som finns i dig. Sanden hjälper till att göra stenar mjuka, att forma. Dessa stenar kan vara sånt som du kan eller håller på att lära dig.

Så plötsligt fastnar ett korn i en mussla och vad händer? Det blir en pärla, kanske är det vetskap om nåt vackert inom dig? Man kan inte helt se in i dig, du kan gömma saker. Du är full av skatter, det gäller bara för dig att hitta dom.

I dig finns utrymmen, grottor, som du kanske inte vet om. Ibland kan dom gömma på farligheter, som när du blir arg eller ledsen. Gå då bort från grottan och leta reda på musslan istället. Kanske har fler musslor fött pärlor, kanske blir det ett halsband av saker som du är bra på.

Havet skiftar färg, som du byter känslor och humör. Ibland kan det vara kristallklart och blått. För att sekunder senare bli alldeles svart.

Havet är ens vän, när det själv vill. Liksom några badar en dag och några väljer att segla jorden runt. Vänner kan finnas där i en dag, kanske kommer dom tillbaka även nästa dag, havet vet inte. De som seglar jorden runt, som alltid finns där, det är vi som aldrig kommer att lämna dig. Som är dina föräldrar, dina syskon, din familj. Vi är där när du är lugn och vi är där när du stormar.

En del människor flyr när det stormar, en del människor ser bara det som är farligt. De är rädda för grottorna, för det som de inte känner till. Men en del människor vågar dyka efter musslorna och kommer då tillbaka till dig för att hitta fler pärlor.

Havet kan inte välja vem som ska komma och när. Havet kan inte välja vem som ska tycka om det eller inte. Men det fortsätter ändå att vara havet. Om du fortsätter att vara du så kommer dom som vill och vågar. Det är dom som blir dina riktiga vänner.

Tack Marika för att jag fått låna sagan! Den finns även på en egen sida här.

tillbaka upp

Kritiska röster

Neuropsykiatrins ivrigaste kritiker är sociologen Eva Kärfve och Scientologikyrkan. Eva Kärfve, leg. sjuksköterska och docent i sociologi, utkom år 2000 med sin bok "Hjärnspöken, DAMP och hotet mot folkhälsan". Hon kallar den för en "kritisk granskning av DAMP-begreppet". Kärfve har fyllt 248 sidor med märkliga slutsatser, halvsanningar och ironiska elakheter. Ett exempel på det sistnämnda påträffas redan i bokens titel. HJÄRNSPÖKEN. Hjärnspöke betyder "orimlig föreställning som endast bygger på egna tankar och känslor" enligt Norstedts svenska ordbok 2:a uppl. 1988. Alltså inbillning och fantasifoster. Inbillningssjuka. Vi och våra barn är inbillningssjuka.

Det är tämligen oklart vad Kärfve är så kritisk mot. Här och var i öppna debatter och på e-postlistor har hon kritiserat alla möjliga aspekter på neuropsykiatri. Amfetaminbehandling verkar i hennes fall vara en perifer företeelse, medan andra saker verkar ligga henne betydligt närmare om hjärtat bl.a. en idé om att segregationen i samhället skulle öka till följd av neuropsykiatriska diagnoser [detta återkommer jag till i diskussionen]. Vidare är DAMP - enligt henne - en diffus diagnos, alltså att "för många" faller inom ramen för diagnos [detta återkommer jag också till i diskussionen]. Sociolog som hon är menar hon även att DAMP-symptom är en konsekvens av samhället istället för en ärftlig dysfunktion. Att diagnos skulle vara fruktansvärt stämplande för barnet är ytterligare ett argument.

Scientologikyrkans argument omfattar allt från att Christopher Gillberg skulle ha planer på att droga ner tiotusentals svenskar och att motivet skulle vara finansiellt, till att barnen äter för mycket godis. Rubriker som "DÖDSSTÖT MOT NEDDROGNINGSPLAN", "HEMLIGT MÖTE AVSLÖJAT" och "HEMLIG PLAN AVSLÖJAD - Psykiatrikerna planerar att droga tiotusentals svenskar: Misstankar om finansiella motiv" pryder deras nätupplaga av Freedommag. Trots det löjeväckande i deras retorik bör deras kritik inte negligeras då det är lätt att vilseledas av fina ord och en seriös framtoning. Scientologikyrkans organ för bekämpande av psykiatrin går under namnet "Kommittén för mänskliga rättigheter". Namnet är in till förväxling likt FN's kommission för mänskliga rättigheter, vilket med all sannolikhet var avsikten. Trots att deras argument kan låta vettiga bör man betänka detta; Scientologikyrkan grundades av en science fiction-författare [Lafayette Ronald Hubbard] som en gång lär ha sagt att det bästa sättet att bli rik är att starta en sekt. Deras lösning på alla psykiska åkommor är s.k. auditeringar, svindyra "kurser" där deltagarna t.ex. kan lära sig att stirra in i varandras ögon i timmar. Medlemmarna skuldsätter sig för att ha råd med auditeringarna, de tvingas gå i borgen för varandras lån och då någon försöker lämna sekten slutar de som tagit lån med vederbörande som borgensman genast betala tillbaka på sina lån. Det blir en ond cirkel som är nästintill omöjlig att ta sig ur. Scientologikyrkan driver även behandlingshem för missbrukare, Narconon som inte kommer att tas upp närmare här. Vad som inte nämns på deras reklamaffischer är att många av de som kommer ur sitt missbruk hamnar i en annan fälla: de värvas till Scientologikyrkan. Att det i allt detta manipulativa skulle finnas en äkta omsorg för utsatta barn är lika sannolikt som att solen skulle vara gjord av ost [att det finns äkta medkänsla hos enskilda medlemmar tvivlar jag dock inte på]. "Kampen" mot psykiatrin är bara ytterligare ett sätt att värva medlemmar - kom till oss! Köp en auditering! Bli en bättre människa! Man kan fråga sig vilka det är som har "finansiella motiv" egentligen...

Ytterst sällan diskuteras patienternas situation. Våra problem glöms bort i den allmänna villervallan där den som skriker högst vinner. Som psykologen Lennart Lindqvist skrev i Dagens Medicin 2001-04-18: "Dampdebatten har inte varit till hjälp för barnen". Vilka konkreta förbättringar har skett till följd av de senaste årens debattartiklar, böcker & TV-framträdanden? Inga alls. Att sätta barn med svåra problem i stora klasser, dra in all form av behandling och låtsas att problemen inte finns är det dummaste man kan göra.

tillbaka upp

Diskussion

Eva Kärfves idé om att segregationen skulle öka till följd av att människor får neuropsykiatriska diagnoser är något mystisk. Många av oss kan inte genomföra gymnasiestudier eller högre utbildningar utan adekvat hjälp. Eftersom en person utan diagnos inte har rätt till hjälp i skolan vägras vi en chans till utbildning och "bra jobb". Då hamnar vi kanske i den "underpriviligierade" förorten eftersom vi inte har råd med höga hyror. En ökad medvetenhet, diagnoser och hjälp i skolan gör det möjligt för oss att genomföra högre utbildningar och skaffa oss bättre jobb. Hur detta skulle öka segregationen i samhället skulle vara intressant att få veta.

En annan åsikt Eva Kärfve har är att "för många" människor faller innanför ramen för en DAMP-diagnos eftersom det skulle vara diffusa symptom. Till att börja med är DAMP ett ganska snävt begrepp. Det krävs relativt många symptom för att man ska diagnosticeras med DAMP. Med felaktiga räkneexempel* försöker Kärfve visa att Gillberg & co. i sin ondska försöker "etikettera" en fjärdedel av barnen i Sverige. Då jag läste "Ett barn i varje klass" [Gillberg] reagerade jag också på den höga andelen barn som kunde tänkas vara i behov av diagnos. Men jag utgår inte från att Gillberg av illvillighet sitter och hittar på detta. Snarare kan man tänka sig den bestörtning han måste ha känt då han insåg att problemen var så mycket mer omfattande än han först trott. I den situationen skulle jag också känna mig manad att starta omfattande forskningsprojekt för att försöka hjälpa så många människor som möjligt.

* I en artikel i Aftonbladet skriven av Petter Ovander med anledning av Åsa Gravanders polisanmälan mot Kärfve för boken "Hjärnspöken...", står det:

"Idag sägs att tio procent av pojkarna kan ha diagnoserna och att det sannolikt är lika vanligt bland flickor. Det innebär att 17-18 procent av svenska barn har medfödda skador. Det är inte rimligt, säger Eva Kärfve."

För det första har dessa tio procenten pojkar inte diagnos, de är i behov av diagnos. För det andra blir tio procent av pojkarna plus tio procent av flickorna aldrig mer än tio procent av barnen. Eventuellt har Kärfve inkluderat barn med andra medfödda avvikelser som Downs syndrom eller diverse missbildningar, men då detta inte nämns är påståendet fortfarande felaktigt. Sedan kan man inte lägga in värderingar såsom vad som är rimligt och inte i en sådan här diskussion. Om tio, tjugo eller trettio procent av barnen har medfödda skador ska dessa barn ha hjälp. Man kan inte skala bort hälften eller mer av alla som är i behov av hjälp bara för att Eva Kärfve [räknat fel och] tycker att vi är för många.

Efter att ha läst otaliga artiklar av framförallt Eva Kärfve frågar jag mig varifrån hennes engagemang kommer då hennes egna barn inte har en endaste liten diagnos ens att dela på...

Det mest tragiska i allt detta är att Kärfves titel [docent] ingjuter förtroende hos människor. Hon uppfattas som sanningsenlig vilket kan få katastrofala följder då hon försöker skapa opinion genom att skriva saker som "DAMP - diagnoshysteri" [Svensk Linje 2001] och "Barnen får mera knark" [Svenska Dagbladet]. I den sistnämnda artikeln avrundar hon med den mycket kränkande meningen "Ännu en liten tid kommer [dampdiagnosen] att fladdra omkring, men nu en aning i skymundan. Precis som det anstår ett hjärnspöke."

Nu hamnade mycket av fokus på Kärfve och hennes förehavanden, men även jag är en produkt av samhället och ger den som skriker högst mest uppmärksamhet.

Uttryck som "sjukdom" och "utvecklingsstörning" är grovt missvisande. Vi är inte sjuka. Vi är inte förståndshandikappade*. Vi har personligheter som anses funktionshindrande. Bland det värsta jag vet är att bli bemött som om jag är dum i huvudet. I halvprivat brevväxling med Kärfve är detta precis vad som hänt. Då hon anser sig vara så kunnig på området neuropsykiatri att hon är kapabel att bedöma Gillberg & co's forskningsmaterial är det mkt märkligt att hon helt missat att ADHD inte är lika med låg IQ.

Det är inte fråga om "sjukdomar". Det handlar om personlighetsdrag som i dagens samhälle tar sig uttryck i form av funktionshinder. Detta anser jag vara en direkt följd av det uppskruvade tempot i hela västvärlden. Hyperaktivitet och dålig motorik ligger personer till last vilken typ av samhälle man än lever i, men i "väst" blir man utstött och icke funktionell om man inte är som "alla andra".

Det är viktigt att komma ihåg att det är bara i förhållande till dagens samhälle vi är funktionshindrade.

* "Utvecklingsstörning" är möjligen medicinskt korrekt [för barn med DAMP], men då det uttrycket allmänt tolkas som att man är förståndshandikappad eller lite "bakom flötet" bör det uttrycket inte alls användas i det här sammanhanget.

Oavsett vilka orsakerna är, och oavsett vad problemen kallas så finns de där dygnet runt, år ut och år in och ingenting blir bättre av att man bråkar om ifall det är mammas gener eller skolans fel att ungen är som Emil i Lönneberga.

Ingenting blir bättre av att barn och vuxna med psykiska problem vägras adekvat behandling.

tillbaka upp

Källförteckning

Då ett datum står efter en källa som är länkad betyder detta inte att det var då texten publicerades, utan det betyder att det var det datum jag tittade på den hemsidan.

Inledning
Egna iakttagelser & åsikter

AD-vadå?
"Bokstavsbarnens ABC" av Åsa Gravander & Malin Widerlöv

Vad är ADHD?
Egna iakttagelser & åsikter
"Ett barn i varje klass" av Christopher Gillberg
"Vuxna med DAMP/ADHD" av Vanna Beckman
NeuroNätet 2003-08-02

Vem får ADHD och varför?
NeuroNätet 2003-07-28
"Ett barn i varje klass" av Christopher Gillberg
DAMPTORGET.COM 2003-07-28
Egna iakttagelser & åsikter

Historia
Apotekets tidning, tyvärr vet jag inte vilket nummer...

Det otäcka amfetaminet
Egna iakttagelser & åsikter
Aftonbladet Debatt 22 september 2002 [Leif Elinder]
DN, "Hjärnkampen" av Per Snaprud
"Ett barn i varje klass" av Christopher Gillberg
Scientologikyrkans nätupplaga av Freedommag 2003-08-02
NeuroNätet 2003-08-24

F.A.Q.
Egna iakttagelser & åsikter
"Vuxna med DAMP/ADHD" av Vanna Beckman

"Kändisar" med ADHD
Kitty Petty ADD/LD Institute 2003-08-01

En saga
Signerad Marika

Kritiska röster
Egna iakttagelser & åsikter
Dagens Medicin 2003-04-09
Scientologikyrkans nätupplaga av Freedommag 2003-08-02
Diverse artiklar på DN debatt [huvudsakligen under våren 2003]
"Hjärnspöken, DAMP och hotet mot folkhälsan" av Eva Kärfve
Norstedts svenska ordbok 2:a uppl. 1988

Diskussion
Egna iakttagelser & åsikter
Aftonbladet [sorry, inget datum igen]
Kärfves artikel i Svensk Linje 2003-06-12
Kärfves artikel i SvD 2003-06-10

tillbaka upp

Eventuella synpunkter på texten kan du antingen skriva i gästboken eller skicka via mejl till adressen klockantio [snabel-a] yahoo [punkt] com.