30 december 2014
long time, no see...
Jag tror att jag hade tänkt skriva tidigare. Men jag vet inte riktigt. I oktober förra året dog min pappa. Och jag tröttnade. Det är jobbigt att förlora någon man tycker om. Det är dessutom fruktansvärt mycket att ordna med om man är den enda anhöriga som finns kvar. Det är hemskt att vara ledsen och ha massor av ansvar samtidigt. Och den jag alltid bett om hjälp när jag inte vet i vilken ände jag ska börja är just pappa.
Pappa var väldigt sjuk, och när han dog hade han varit sjuk i ett och ett halvt år. Sedan flera år tillbaka pratade vi i telefon varje lördag, och jag hörde hur han blev sämre. När jag hälsade på honom på sommaren var han mager och alldeles grå, och jag ville inte åka därifrån eftersom jag fattade att det kunde vara sista gången vi träffades.
En torsdag i oktober ringde pappa och sa att han var på sjukhuset och inte tänkte åka hem igen, eftersom han inte längre klarade sig hemma. Han låg på sjukhus i Uppsala i tio dagar. Jag kom dit på lördagen och tack vare min vän H, som bor i Uppsala, kunde jag träffa pappa varje dag tills han dog en vecka senare. Jag var där då också. Sista dagen. De ringde från avdelningen och sa att det nog var bäst att jag kom dit, och sedan satt jag där i åtta timmar tills han slutade andas. Det var hemskt. Men så här i efterhand är jag glad att jag var där. Trots att han var medvetslös hela sista dagen är jag glad att han inte var ensam.
Pappa var som sagt väldigt sjuk, och i hans hus fanns ett brev till mig där han skrivit sådana saker som att han ville kremeras, vilka tidningar eventuell annons skulle vara med i (och vilken symbol som skulle vara med i annonsen eftersom vi hade problem med det när farmor dog) och vilken bank som hade hans pengar. Men varken han eller jag visste hur en borgerlig begravning gick till, så det fick jag klura ut själv. Och i slutänden blev det faktiskt bra. Jag tror han hade gillat sin begravning om han vetat hur den blev.
Under veckorna som följde märkte jag att mitt tålamod försvann. Jag orkade inte bry mig om andras problem, eller ens om andras angelägenheter som inte var problem. Jag orkade inte lyssna och blev nästan irriterad av att andra människor fanns. Det fanns tre undantag - min vän H, mamma och min numera make E. De var de enda jag orkade bry mig om. Det var en konstig upplevelse. I somras (tror jag) hörde jag en man på radio. Han hade förlorat sin son, och beskrev precis den där känslan av att andra kunde väl för fan ha anständigheten att inte ha några problem, eftersom det var så jobbigt bara att höra människor prata. Det var tydligen en normal kris-/sorgreaktion. Det visste inte jag innan, men jag förstod precis vad han menade när han beskrev det.
Det här året började faktiskt jävligt dåligt. Jag var ledsen. Inte hela tiden, men ofta. Vi var tvungna att fixa med pappas hus och hans grejer, och det är fortfarande inte färdigt. Vi hade stambyte hemma, så det var typ två månader som vi inte kunde vara hemma, och vi växlade mellan att vara i pappas hus och att bo hos den enda av våra bekanta som a) inte har katt och b) kunde tänka sig att ha två personer boende hos sig längre än ett natt eller två. Det blir trångt att bo tre vuxna i en etta, men det gick.
Efter det blev det bättre. Mycket bättre faktiskt. Efter att pappa dött kom jag av mig med trafikskolelektionerna, men på vårkanten kom jag igång igen och i maj tog jag faktiskt körkort. Den dagen saknade jag verkligen pappa. Mer än jag saknade honom ett par veckor senare när jag gifte mig. Kände jag pappa rätt hade han förmodligen tyckt att det faktum att jag gifte mig i och för sig var trevligt, men att körkortet var ju en prestation och därmed något att vara stolt över.
Jag är nog vuxen nu. På sätt och vis känns det så. I läkarutlåtandet till Transportstyrelsen (det som jag med anledning av mina diagnoser behövde för att få ha körkort) står det att jag är "välvårdad" och har ett "åldersadekvat utseende", så jag får väl förmoda att jag ser vuxen ut också. Faderlös körkortsinnehavare med bil och äkta make (och ett åldersadekvat utseende!). Kanske inte världens bästa presentation? 
Gott nytt år!