14 maj 2013

en släng av ADHD

Jag undrar när vuxna människor började försöka förolämpa varandra genom att sätta diagnoser på varandras barn? För jag har verkligen hört vuxna människor säga "...och deras jävla ADHD-ungar" som a) ett sätt att framhäva det egna barnets förtjänster och b) för att förolämpa andra föräldrars uppfostringsmetoder. För det verkar faktiskt en del - i övrigt kloka och trevliga - människor faktiskt tro. Alltså att barnen får ADHD om föräldrarna inte uppfostrar dem "rätt".

ADHD tycks inte heller betraktas som något som barnet - eller familjen - i fråga faktiskt kan ha problem med, utan som något som bara irriterar andra. Barnen pratar för mycket, rör sig för mycket, låter för mycket, har sönder saker o.s.v. Det handlar inte (längre) om barnet som det kryper i kroppen på, som inte kan sitta still, som kanske inte lyckas lära sig saker i skolan trots en önskan om att kunna. Det handlar inte om dålig motorik, blåmärken, sömnproblem eller bråk, utan om kontrasten till andra - fina och väluppfostrade - barn.

För några år sedan - innan ADHD blev ett allmänt skällsord - sades ibland att den och den "nog har nån bokstavskombination". Nog för att det var en svepande benämning (ja... KALLE, NATIONALENCYKLOPEDIN och VÄDERLEKSRAPPORT är också bokstavskombinationer, men jag misstänker att det inte var vad som avsågs ) men det fanns ändå något förlåtande i det. Då var det synd om det "bokstavsdrabbade" barnet med familj. I alla fall lite. Numera verkar det ha försvunnit. Det finns ingen förståelse, ingen förmåga att se barnets positiva sidor och det är bäst att hålla sina egna barn borta från ADHD-barnet. När blev egentligen barnet med ADHD ett monster?

Jag tycker mig se att samtidigt som vuxna verkar bli mer fördömande gentemot barn med (konstaterad eller påstådd) ADHD - så länge de inte är ens egna men kommer i kontakt med de egna barnen - så verkar de bli mer förlåtande gentemot vuxna med ADHD. Allt oftare tycker jag att jag hör vuxna säga sig ha "en släng av" ADHD, ADD eller Asperger Syndrom. Jag har aldrig riktigt fattat vad de menar med det. Handlar det om att glömma nycklarna eller vara lite rastlös? För det verkar bara vara okej att "ha en släng av" något om man uppfattar sig som i övrigt "normal". Och jag har aldrig hört vuxna säga att hyperaktiva, impulsiva eller bråkiga barn nog har "en släng av" någonting.

Jag vet inte om det är en samhällsgrej eller om det är för att jag är i småbarnsförälderålder, men jag tycker att det verkar vara ett väldigt tyckande och anmärkande när det gäller barn nu för tiden - framför allt hur andra behandlar sina barn och hur andras barn är. För där kommer det tillbaka - det där med ADHD och uppfostran. Det finns de som verkar tro att det faktum att deras egna barn inte har ADHD är en direkt konsekvens av de egna uppfostringsmetoderna, och därmed måste det vara något fel på uppfostringsmetoderna hos föräldrar vars barn har ADHD. Barnen äter säkert för mycket ketchup, tittar för mycket på tv, spelar för mycket tv-spel eller så är föräldrarna för slappa gentemot sina barn - förklaringarna är många och ibland väldigt fantasifulla. Det är fantastiskt hur mycket människor anser sig veta om hur andra har det när de själva inte är med.