31 augusti 2012

...så kan vi grilla

För ett tag sedan så rapporterades det i media om att Annie Lööf och co. hade ätit middag för 22 000 skattekronor. Ramaskri. Förtroendekris. Bla bla. Men alltså... 22 000?! Drygt 1400 kronor/person! Vad äter de egentligen? Enligt min mamma så är det nog inte så mycket en fråga om vad de äter utan snarare var. Men då kommer nästa fråga: varför äter man där det är så dyrt? Jag kan liksom inte förlika mig med tanken att vid ett tillfälle äta för lika mycket pengar som jag äter för per månad.

Men jag kan å andra sidan inte riktigt förstå hela grejen med allt ätande. Jag är inte intresserad av mat, utan jag äter för att överleva. Och det verkar jag vara rätt ensam om. För det är något jag upptäckt... Nu är jag i den åldern att folk tycker att middag är den högsta formen av umgänge. Ska man hem till någon ska det alltid ätas - och under sommaren ska det grillas. Och jag tycker om att träffa människor jag trivs med, och har inget emot att bjudas hem till folk, men själva ätandet är inte så spännande. För det första tycker jag inte att det är roligt att äta, och eftersom jag inte äter kött måste jag ofta ta med egen mat. Och det finns säkert vegetarianer som tycker att det är toppen att grilla, men jag tycker inte att det är så speciellt.

Jag är inte så bra på att kasta mig iväg utan förberedelse. Jag gillar inte att behöva gå hemifrån med kort varsel. Men med allt ätande så blir det ett helt projekt, eftersom jag a) måste komma på vad jag ska äta (något som inte har så många ingredienser och som går snabbt att laga), och b) införskaffa dessa ingredienser - vilket ofta är lättare sagt än gjort eftersom den enda mataffär som ligger inom rimligt gångavstånd hemifrån har litet utbud, höga priser och stängt på söndagar.

Andra äter inte för att överleva. De äter för att fira saker, för att umgås, för att de tycker att det är gott o.s.v. Jag tycker inte så. Inte så att mat är äckligt, men det är inte så intressant heller. Jag har ingen favoritmat t.ex. Jag blir inte sugen på saker. Och fram till för drygt tio år sedan blev jag inte heller hungrig särskilt ofta. Jag kan fortfarande inte alltid avgöra om jag är hungrig eller om det är något annat som är obehagligt typ om jag fryser eller är trött.

Att inte vara intresserad av mat är lite handikappande i sociala sammanhang. Ungefär på samma sätt som det är lite socialt handikappande att inte titta på dokusåpor eller melodifestivalen. Det faktum att jag inte heller tycker om att "shoppa", inte sminkar mig, inte tycker om att dansa och inte har varit hos frisören sedan 2002 gör mig extremt avvikande, för det är sådant som kvinnor ska tycka om. Och till råga på allt läser jag inte bloggar och skiter fullständigt i vilken kändis som är vilken, och är inte tillräckligt intresserad av andras vardagsliv för att orka bli entusiastisk över skvaller eller Facebook. Och så är det jag som tycker att andra är tråkiga...