27 april 2012

eh...

Det är någonting väldigt speciellt med att höra sig själv på band. Eller inte på band, men inspelad i alla fall. Jag har t.ex. en dialekt jag inte varit medveten om. Alltså, jag vet ju att min dialekt har ändrats vartefter jag flyttat (och jag har fått höra att min uppländska är påfallande på kvällen. Eller efter någon timme i Uppland), men jag jag visste inte exakt hur dialekten lät. Nu vet jag det. Min röst låter dessutom väldigt annorlunda. Jag vet att det inte låter likadant inne i huvudet som det gör för andra, men jag har fått bekräftat att jag i verkligheten inte låter som jag gör inspelad.

För någon dag sedan lyssnade jag på en inspelning och hade svårt att höra skillnad på min röst och en annan röst. Det var bara volymen som avslöjade vem det var eftersom vi satt olika långt från mikrofonen. Och första gången jag spelade in kunde jag inte höra att det var min röst. Då spelade jag in under ett möte, och enda sättet jag kunde lista ut att det var min röst var att jag a) kände igen att det var mina uttalanden, och b) kände igen alla röster utom min.

Det är inte så att jag börjat jobba på Kaliber eller Uppdrag Granskning (vilket i och för sig skulle vara rätt coolt), utan vi håller på att skriva C-uppsats och har införskaffat en diktafon för att dokumentera intervjuer. Vi har gjort två intervjuer hittills, och innan den första intervjun testade jag diktafonen på ett möte, för att se hur den funkade.

Nu sitter jag och transkriberar intervju nummer 2. Intervju nummer 1 pågick i drygt en timme och tog ungefär en dag att skriva ut. Texten upptog 28 sidor. Det är fantastiskt hur mycket man kan säga på en timme... Och hur många "eh...", "mm..." och "a-a" man egentligen säger.

(En gång, för flera år sedan, blev jag intervjuad av en person som skickade en komplett utskrift av intervjun till mig. Det var en egendomlig upplevelse att läsa sitt eget talspråk. Jag använder t.ex. mycket halva meningar insåg jag. Jag börjar på flera olika meningar, och avslutar bara en, inte nödvändigtvis den senast påbörjade.)

Efter att ha lyssnat på den första intervjun blev jag helt skadad och kunde inte lyssna på radio utan att höra hur många gånger de stakade sig när de pratade och hur besvärligt deras samtal skulle vara att skriva ut... Det är säkert samma effekt som när jag tittar på film (eller tv) och berättelsen därifrån spiller över antingen ut i verkligheten eller till nästa grej jag tittar på. Så om jag tittar på en film där magi förekommer så undrar jag under en millisekund i nästa film varför inte huvudpersonen försvarar sig med magi.

Det är i alla fall en ganska intressant upplevelse det där med att höra sig själv. Även om man har både konstig röst och konstig dialekt.