"Har du märkt hur allting bara går fortare och fortare..."
För en gångs skull känns det som om reklamen faktiskt har en poäng. Jag vill inte sälja vatten, men jag säger samma sak. Blir så frustrerad! Såg en bit av en dokumentär på TV4 idag. "Barn som bantar". Där var en 8-åring som lekte i klackar så höga att jag hade problem att gå i sådana när jag
var fjorton. Och hon lekte i dem! Samma lilla tjej sminkade sig, tyckte om att vara "sexig" och ville bli strippa eller aromaterapeut när hon blev stor. En annan tjej, max tio år gammal, fick hjälp av sin mamma att raka benen. Det finns stringtrosor för barn. Vadderade toppar, minikjolar och klackskor i barnstorlek. Min kusins dotter fyller sex år i morgon. Hon är mer modemedveten än jag var när jag var tretton. Det finns åtskilliga exempel på ett samhälle som gör barn till sexobjekt. Herregud! När jag var åtta visste jag inte vad "sexig" betydde. Mina idoler i den åldern var Lili & Susie. Sexobjekt, visst, men de hade åtminstone kläder på sig! Jag tycker som regel illa om objektifiering.
Jag tycker att det är fel att det är utseendet som avgör om du får ett skivkontrakt eller ej (gäller antagligen främst kvinnliga artister). Varför är det annars så att den kvinnliga rösten i E-Types "låtar" tillhör en lite större tjej som aldrig syns? Det enda som visas är den smala, pushade, uppspacklade
tjejen som mimar och viftar med brösten. Missförstå mig inte. Jag hatar inte alla som är snyggare än jag (det skulle bli många att hata :) Jag har inte problem med att snygga tjejer blir kända. Det som retar mig är att det verkar vara ett krav att man ska vara smal och snygg för att ens bli accepterad. Kom visst ifrån ämnet... :) Åter... Jennifer Lopez, Britney Spears och Spice Girls är alla nuvarande eller före detta idoler för småtjejer. Alla är de mkt lättklädda i tidningar, på TV etc. Barn vill vara som sina idoler. Resultatet blir barn som tycker att det är töntigt att leka. Barn som klär sig som vuxna. Barn som växer upp för fort...
Del två i min lilla nödbromsmonolog... ;)
"Långtidssjukskrivningarna ökar", "Allt fler unga äter antidepressiva medel" osv. Massmedia rapporterar ofta att vi blir sjukare. Fysiskt och psykiskt. Regeringen pratar om oroväckande utveckling, och det ska bli svårare att bli långtidssjukskriven. Gemene man är utbränd, deprimerad, lider av panikångest, sömnproblem eller magsår. Det ska bort anser de som bestämmer för det är fel. Undertonen är att det är människorna det är fel på. Hallå eller? Är jag den enda som ser att det här samhället inte längre är anpassat efter människor? När man söker jobb ska man vara "stresstålig". I det här samhället klarar sig ett toppskikt av elitmänniskor. Människor som inte verkar ta stryk av stress. Det anses även oroväckande att kvinnor prioriterar karriären framför att skaffa barn. Är det så konstigt? Har en kvinna (små) barn blir det svårare att få jobb. Om jag ska ta mig själv som exempel; jag har nyligen fyllt 21. Om jag klarar min utbildning har jag en examen när jag är 24. Vill jag ha magisterexamen är jag klar när jag är 25. Sedan måste jag jobba ett tag för att få en grund att stå på. Och så måste jag hinna resa. Sedan kan barn eventuellt bli aktuellt. Då måste jag ha en man som jag vill ha barn med och som jag varit tillsammans med tillräckligt länge för att veta att förhållandet fungerar. Är det konstigt att kvinnor väntar med att skaffa barn? (Nu känner jag inget akut behov av detta. Är för närvarande upptagen med att överleva dagen känns det som.) Man ska vara snygg, smart, ha bra utbildning, bra jobb, hög lön, fast förhållande, barn, bil, boende och ha rest jorden runt. Helst alltihop innan man fyllt trettio. Och vi blir klassade som svaga om vi inte klarar det. Det är bara att inse; det här samhället ger inte människorna ett skit. Vi blir sjukare, fattigare och fetare. Tack.
Så har vi det här med USA. Det saknas ingalunda pengar, folk och vapen i arabvärlden. Det är ingen hemlighet att USA har pengar, folk och vapen. När USA går till attack mor Irak (eller vilket arabiskt land som helst för den delen), är domedagen här. Hatet mot USA är utbrett. Det jag försöker komma till är att Bush drar ner oss alla i skiten. Ett krig mot Irak kan inte sluta med nåt annat än en katastrof. Irak & co har fått nog, och jag klandrar dem inte. Är Bush så blind att han inte fattar att han är på väg att starta ett tredje världskrig? Eller är han så destruktiv att han vill begå självmord och samtidigt så sadistisk att han vill ta livet av alla andra också? När jag var liten var jag konstant rädd för krig. Nu har jag verkligen fog för det. Hur en sån vettvilling kan få vara president är obegripligt. Att Blair dessutom är hans lilla knähund är direkt motbjudande. De kliar varandra bakom öronen ihop med Ariel Sharon och verkar tycka att de är himla härliga. Och lilla dumma Sverige följer efter och vill också sitta i Bushs blodiga knä. "Vi står bakom FN", säger Göran Persson. Hur skulle det vara om han nån
gång protesterade? För jag kan inte tänka mig att svenska folket vill ha ett kärnvapenkrig, och jag vill minnas att statsministerns funktion är att tjäna folket. Men jag kan ju ha fel.
Äntligen börjar det röra sig i finkeriernas korridorer. Förra tisdagen ringde mamma till Studenthälsans psykosociala mottagning för min räkning (jag vågade inte själv, för jag visste inte vad jag skulle säga). Jag hörde ju vad mamma sa och blev faktiskt riktigt imponerad av hur bra hon känner mig. De skulle i alla fall lägga ner, och hänvisade vidare till öppenpsyk. Mamma ringde och pratade med dem och de skulle ringa upp mig följande fredag då jag var ledig.
Förra torsdagen ringde nån som kallade sig syster Stina och frågade vad jag ville dem. Mkt olägligt. Hon ringde på min mobil när jag var och fikade. Hon hade ingen koll på varför hon skulle ringa mig, alltså vad jag behövde hjälp med. Jag sa som det var; att jag behöver en läkare och en remiss till BNKs vuxenprojekt. Syster Stina kände inte till BNK, så jag fick förklara vad BNK är och att jag misstänker
att jag har ADHD. "Varför tror du det?" frågade hon, så jag fick sitta (på café) och beskriva mina symptom för henne. De skulle ha nån remisskonferens följande onsdag och så skulle hon ringa mig idag.
Det gjorde hon inte. Klockan var 13.54 när jag kom att tänka på det. Telefontiden slutar 14.00. Slog upp öppenpsyk i telefonkatalogen. Ringde. Fick Telia kundbesked att jag skulle ringa till Telia kundbesked. Ringde dit och fick nya numret. Ringde och fick tala med nån som lät som en praoelev, men som hävdade att hon var syster Sofia. Syster Stina satt i möte, men syster Sofia informerade mig om att jag ställts i kö till en psykolog, och hon trodde inte att det var särskilt lång kö. Hon sa att de egentligen skulle skickat ut det beskedet per post, men att hon inte skulle göra det, nu när hon sagt det till mig i telefon. Hon måste ha trott att jag var riktigt knäpp, för det blev ungefär så här:
Hon: "Nu kommer jag inte att skicka ut detta till dig med posten."
Jag: "Okej."
Hon: "Jag behöver ju inte göra det nu."
Jag: "Nej."
Hon: "Nu när jag sagt detta till dig i telefon."
Jag: "Nej, nej."
Hmm... Får se hur det går. Blir bara så ledsen om jag ska behöva göra hela jobbet själv. JAG BEHÖVER JU HJÄLP!
Förresten... Jag skrev ju upp mina oavslutade projekt här på sidan:
- Hitta en läkare som kan remittera mig till BNK. Är på gång.
- Göra klart html-skolan. Håller på med den just nu.
- Diska. Evighetsprojekt. Har iaf diskat ett antal ggr sedan jag skrev det, men nu behövs det igen :/
- Sy en kjol. Fixat! Bara fållen kvar.
- Ta körkort.
- Spela in en md-skiva. Kirrat. Gjorde flera stycken till och med. Fast det blev nåt fel, Så, jag måste göra om :(
- Snygga till ADHD-sidan ihop med Hampus.
Är faktiskt lite stolt :)
Jag vill veta en sak. En sak jag vill forska om. Fast jag vill inte vänta med att få ett svar tills jag eventuellt någon gång om en massa år kan forska om det själv. Jag vill veta om det finns ett samband mellan npf och ätstörningar. Nästan alla jag känner som har (eller borde ha) diagnos har någon form av ätstörning. Det kan vara äckelkänslor inför vissa livsmedel eller konsistenser, nojor, anorexia, kraftig
övervikt, sockerberoende... Nästan vad som helst.
Har själv haft en ätstörning sedan jag var ungefär fem år gammal. Har tyckt att saker och ting smakar illa och varit totalt ointresserad av mat. När jag var 18 kunde jag steka pannkakor, koka nudlar och makaroner. I stort sett inget mer. När jag var runt fjorton försökte mamma hjälpa mig genom att göra matlådor jag kunde äta eftersom hon kom hem sent. Men jag åt dem inte, för jag tyckte inte om uppvärmd mat. Jag kunde glömma bort att äta för jag blev inte hungrig annat än på morgnarna. Jag levde i stort sett på mackor. Vi har haft ett fåtal maträtter på repeat hemma, för de har varit det enda jag ätit. Men med tiden blir de för tjatiga och för det mesta har en utesluten rätt inte ersatts med någon ny. Dock brukade jag äta normalt när jag var bortbjuden, och jag skötte mig bättre hemma hos pappa än hos mamma, vilket kan bero på att jag och pappa hade mer lika smak, och att mamma inte kan laga mat på det sätt som passar mig.
Hösten innan jag fyllde 19 (2000) hade det gått så långt att jag tyckte precis allt var äckligt. Konsistens, smak, utseende och lukt av mat var motbjudande. Minns speciellt en gång då det serverades dillgratäng i skolan. Redan innan jag kom in i matsalen kände jag lukten och kände att jag inte skulle kunna äta nåt som luktade så illa. Följde i alla fall med in i matsalen för att hålla en kompis sällskap. När jag såg henne äta den där grå, slemmiga sörjan (vars utseende bäst kan beskrivas som jag tänker mig att hjärnsubstans ser ut) var jag tvungen att gå därifrån för att inte kräkas. Okej att det var ett extremfall, men ändå...
Hur som helst var jag på Hälsomässan i Sollentuna 1 oktober den hösten.
Där fanns massor av information om vegankost och som en nödlösning och fix idé bestämde jag mig för att bli vegan. Har inte ätit kött sedan den dagen. Jag var lakto-ovo-vegetarian i en och en halv månad, sedan blev jag vegan. Det har över lag funkat jättebra. Den här vintern har jag misskött mig, och levt på mackor och pannkakor i perioder, men jag kan i alla fall laga mat nu.
Har ätit Efalex i drygt två veckor, vilket inte känns bra eftersom det är fiskolja, men samtidigt känns det som vad som helst som kan hjälpa mig med koncentrationen är värt att prova. Jag har spjärnat emot och vägrat i två år sedan mamma först förde det på tal, men jag kan inte offra min framtid för några fiskars skull. Fungerar det inte så är det ju bara att lägga av. Och jag tänker fortsätta kalla mig vegan, precis som jag gjort trots att jag ätit p-piller,
allergimedicin och huvudvärkstabletter, eldat med stearinljus och fotograferat med vanlig kamera. Det är ju trots allt i medicinskt syfte. Vet inte om det beror på Efalex eller nåt annat, men jag har gjort massor av saker senaste dagarna. Jag har bakat bröd, städat, målat... & massor av småsaker som inte är viktiga, men som jag tänkt göra en längre tid.
Kommer inte på nåt mer att skriva.
Och jävlar vad "That's when I reach for my revolver" med Moby är bra!
Fick kallelse till öppenpsyk idag... Ska dit nästa onsdag för "bedömningssamtal" hos en psykolog/psykoterapeut. Hoppas det inte är en sån där läskig typ som inte tror mig utan bara säger att allt beror på att jag växte upp utan ett endaste litet äppelträd i trädgården...
Pratade med "samordnare för studenter med funktionshinder" idag. Lena. Det var inte så jättekul trots att hon visste vad BNKs vuxenprojekt var. Hon lät tvivlande och nonchalant trots att jag inte tror det var meningen. "Kom igen Lena" ;) Hon blev lite vänligare när vi pratat en stund. Hon måste väl ifrågasätta så folk inte glider vid sidan av. Förstår bara inte varför man ska behöva ha funktionshinder för att få hjälp... Skolans uppgift är väl inte att göra det svårt för studenterna? Bara man lär sig det man måste kunna för att utöva yrket så är det väl cool? Jag behöver t ex hjälp med struktur (sidhänvisningar, mer tydliga mål osv), vilket jag sa till henne.
"Struktur är väl nåt alla studenter behöver hjälp med", svarade hon.
"Varför får inte alla hjälp med det då?" frågade jag.
Så tyckte hon att jag sa emot mig själv då jag inte tyckte att det största problemet var att det var just salstentor. Visst, det är jobbigt, men det kan jag börja oroa mig för då jag kommit förbi inlärningsstadiet... Hon skulle försköka ordna ett möte mellan henne, mig och studievägledaren (Ulla) nästa torsdag, så jag hunnit träffa människan på öppenpsyk. Hoppas att det här fungerar nu...
