Söndagen 11 augusti 2002, kl. 03:08

"X2000 - snabbare än tåget" *fnys*

Jaha. Kvart i fem kom jag till tågstationen i Katrineholm. Tåget kom snällt 17.09. X2000. Skulle vara framme i Skara 19.03 vilket jag alltid tyckt är en förträfflig tid att avsluta en resa på ;) Nu blev det inte riktigt så. Redan i Hallsberg började tåget gå väldigt långsamt. Ungefär kvart i sex stängde de av motorerna så vi bara rullade. Sedan startade de igen. Mkt märkligt.

Så, mitt ute på ett fält stannade tåget. Nån sa att det brann. En kärring i guldkläder (sant!) fick panik eller nåt och började vråla att de måste ju släppa ut oss. Sedan började hon vråla på franska så ingen orkade bry sig längre. Efter ca fem minuter sa de i högtalaren att loket brann och vi var tvungna att kliva av, vilket skulle ske på vänster sida. Efter ytterligare fem minuter kom en gubbe och öppnade dörren. Gott och väl en och en halv meter ner till banvallen. Och de förväntade sig att gamla tanter skulle kunna hoppa ner. Jag hoppade ner, men hon som var bakom mig hade lite mer problem med två barn, packning, barnvagn, mkt kort kjol och inga trosor. Hon skyfflade ner ungar och vagn och hela rasket och vi tog emot och sen fick ett par karlar lyfta ner henne. Fel dag för porriga kläder.

Sedan skulle vi över ett brett dike, och på andra sidan fanns en grusväg som vi skulle stå på. Jag tyckte att jag skulle ta mig över diket själv, men det gick inte så en hygglig tysk slängde över mig på andra sidan. Sedan hittade jag ett smalare ställe på diket, där jag och en till stod och hjälpte över tanter i turkosa polyesterklänningar. En moped kom förbi för femte gången. Vi tänkte att det var väl det enda spännande han sett i sitt liv där ute i obygden. Men han visade visst vägen för brandkåren. Tre brandbilar, tre ambulanser och en sån där bil som inte verkar fylla nån funktion, men som alltid är med vid alla utryckningar. Sedan fick vi gå. Hur långt som helst. Nä, men ett par kilometer.

Vi kom till Björkulla Bygdegård (!), någon sa att vi var mellan Hova och Töreboda, där vi fick dricka vatten och sitta på stolar (gällde bara de som var över sjuttiofem eller så). Alla var snälla. Tror jag, i alla fall de jag pratade med. Så träffade jag två arbetsledare från jobbet. De hade varit med på samma tåg, men suttit i andra vagnen och där hade en politiker (sant!) kommit inrusande från första klass och vrålat "DET BRINNER!" och skapat allmän panik. Sedan hade personal kommit in och sagt att alla skulle sitta ner och sedan kom nästa och sa att de alla måste av tåget snabbt eftersom det kunde börja brinna underifrån. Politikern gjorde sig senare känd vid bygdegården genom att få en göteborgare att sälja sina fotografier av BRINNANDE TÅG till Expressen för femtusen kronor. Göteborgarens kamrater gjorde också affärer. De slog sig i slang med nån som bodde i den där hålan, och fick av denne köpa en kvarting hembränt och tre sockerdricka.

En skadad, ett fruntimmer som stukade foten, och nån sa att lokföraren skurit sig ganska illa i armen fast honom såg jag inte till.

Sedan försökte jag prata med personalen, men det var hennes första dag, och hon jobbade i restaurangen så hon visste inte mer än vi. Massor av rykten gick; först att vi skulle gå tillbaka till tåget, sedan att vi skulle få tre bussar (tåget var fullt, inte en chans att vi skulle få plats i tre bussar), sedan att de ringt efter alla taxibilar i Töreboda och efter två och en halv timme kom en buss. Den fick hälften av de som skulle till Göteborg åka med. Sedan kom några taxibilar och plockade upp åldringar och barnfamiljer. Och så kom fler bussar. Vi som skulle till Skövde hade tydligen lägst prioritet så vår buss kom inte förrän strax innan klockan nio. Medan vi väntade delade vi broderligt på ett halvt paket Brago. Och sedan fick jag, arbetsledarna och ett par från Lidköping en gul lapp som det stod "Brand i tåg" på och den skulle vi ge till taxichauffören i Skövde så han skulle köra hem oss, och tur var det för taxametern var nästan uppe i 600 kronor när de släppte av mig och jag klev av först.

Hemma, till sist, tre timmar för sent.

Och massmedia ljuger. Skål!